Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Enpartistaten – vems intressen tjänar ordet?
Inom högeralliansen odlar man friskt myter. En av dessa är att vi lever i en enpartistat. Det finns till och med någon som dedikerat en blogg till detta tema – och den heter följdriktigt just Enpartistaten. Den drivs – inte särskilt förvånande kanske – av Fredrik Segerfeldt (programansvarig på Timbro) och Maria Ranka (biträdande chef på Timbro). Även Expressens ledarsida gör sitt bästa för att odla myten. Det man försöker få oss att tro är alltså att vi inte lever i en något så när väl fungerande demokrati (vilken brukar kännetecknas bl.a. av allmänna, hemliga val och flera oberoende partier) utan i just en enpartistat som ju snarast kännetecknas av demokratins motsatts (diktatur med riggade valresultat och förbud mot andra partier än det statsbärande). Jag har lite svårt att känna igen mig i deras bild av verkligheten.
EXPRESSEN.SE/Dagens ledare: Enpartistaten: “Sverige har kallats världens enda demokratiska enpartistat.
Många har förundrats över att det senare, det enda partiet, inte gått ut över det första, demokratin.
Men medan vi njuter av sommarvärme och högkonjunkturen så sakteliga når våra köksbord är det nog läge att fundera över det där med demokrati.
För visst är det så att det parti godsägare Persson leder, rörelsen som inte längre är en rörelse, efter 65 år vid makten i allt högre utsträckning bekräftar en urgammal sanning – att all makt, i synnerhet stor och långvarig, korrumperar.”
(Via Expressen.)
Technorati Tags:
Demokrati, Politik, Socialdemokraterna, Yttrandefrihet, Magnus Ljungkvist, Göran Persson, Expressen, Timbro, Enpartistaten
Magnus Ljungkvist roade sig med att den 30 maj i år diskutera en av delarna i denna mytbildning – utnämningarna – med anledning av att Niklas Ekdals skrivit om den politiska adeln. Magnus Ljungkvist skriver bl.a. efter att med hjälp av en rapport från Timbro författad av Maria Ranka ha visat att andelen politiskt tillsatta myndighetschefer är relativt lågt:
“Jaja, men sossarna ger ju bara jobb åt sina kompisar, bara man hamnar i en sosseregering så har man en garanterad tjänst i staten livet ut, är det inte så? Nej, ser man historiskt är det betydligt klokare att satsa på att bli minister i en borgerlig regering.
Vid en genomgång av de senaste 30 årens regeringar kan man undersöka hur många av statsråden som gått vidare till en chefspost inom svenska myndigheter, utrikesförvaltning eller rättsväsende:
Fälldin I (1976-78) 9 av 22 statsråd till offentlig tjänst; 41%
Ullsten (1978-79) 7 av 19; 37 %
Fälldin II (1979-81) 13 av 23; 57 %
Fälldin III (1981-82) 10 av 18; 56 %
Palme II (1982-86) 11 av 25; 44 %
Carlsson I (1986-90) 10 av 28; 36 %
Carlsson II (1990-91) 7 av 22; 32 %
Bildt (1991-94) 9 av 21; 43 %
Carlsson III (1994-96) 8 av 22; 36 %
Persson (1996–) 10 av 47; 21 % eller 10 av 26 (de som lämnat) ; 38 %”
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det finns ett personligt intresse hos de ledande inom högeralliansen för att genom ett regeringsskifte kunna tilldela sig offentliga tjänster men så kan det förstås inte vara:-)
Senaste kommentarerna