Har socialdemokratin svaren

Socialdemokrati i kris: “Det går också bra i Sverige. Vi har med Mona Sahlin fått en nystart. Men vi ska komma ihåg att våra opinionssiffror kommer när vi är i opposition. Vår politik har inte i praktiken blivit synad av medborgarna.

Jag önskar en bredare debatt om socialdemokratins problem och om hur vi ska kunna vinna medborgarnas förtroende . Jag har inte svaren utan liksom många andra söker jag mig fram. Det finns med säkerhet heller inte några enla svar.

En orsak till bristande förtroende som gäller alla regeringar oavsett politisk färg handlar om trovärdighet. Vi politiker har en vana att i opposition lova alltför mycket. Därför blir också misstroendet stort, när vi inte förmår leverera det vi lovat.

För oss socialdemokrater är det ett problem att vi fortfarande ibland lever kvar i det gamla industrisamhället. Vi söker ofta lösningar som fungerade då men inte alltid fungerar i ett samhälle där tjänsteproduktion blivit minst lika viktig som industriproduktion.

Vi har nog insett att vi lever i en globaliserad värld, där information och kapital rör sig sekundsnabbt över nationsgränserna. Men trots detta söker vi ofta nationella lösningar på gränsöverskridande problem.”

(Hittat via s-bloggar.)

Jan Andersson konstaterar att socialdemokratin befinner sig i kris – inte överallt kanske men i en rad europeiska länder. Andersson har en föredömligt ödmjuk inställning till frågan och söker sig fram. För andra är det enklare, Daniel Carlstedt vet t.ex. receptet för Labour:

Vanliga väljare lockas mer av bättre skola, vård och omsorg än sänkta skatter och mer högerpolitik. Ytterligare högervridning skulle innebära att Labour gräver sin egen grav. Lär av Sverige – vänsterpolitik går hem hos väljarna.

Själv kan jag väl tycka att emperin hos Carlstedt är svag – det var bara två år sedan socialdemokratin i Sverige förlorade riksdagsvalet, nuvarande opinionssiffror skall nog betraktas som mer av missnöje med en närmast patetiskt regeringsoduglig regim snarare än ett tydligt ställningstagande för en (outtryckt) vänsterpolitik. T.o.m. partikamrater saknar ju ideologiskt djup i debatten, senast uttryckt av Eva Hedesand Lundqvist.

Jag tror faktiskt Jan Andersson fångar det viktigaste i refererandet till Branting och Andersson uttrycker det jag ofta förfäktar:

Jag tror att politiken i dag mycket handlar om hur vi ska kunna finna rättvisa kollektiva lösningar som ger ett utrymme för ensilda individer att finna den lösning som passar just dem.

Då är det inte 1900-talets lösningar som skall försvaras när vi har att möte 2000-talets problem. De problemen skall förstås attackeras med samma ambition att utveckla ett samhälle där alla lever i frihet, rättvisa och solidaritet men recepten, lösningarna kommer att se annorlunda ut.

Så mycket annorlunda blir de dock inte om man som Dan Josefsson tar det starka stödet för “ett samhälle med relativt små inkomstskillnader, omfattande trygghetssystem som finansieras av skatter, och där stat, kommun och landsting snarare än privata företag ansvarar för välfärdstjänster som vård, skola och omsorg.” som intäkt för att folk inte vill ha förändringar alls, att människor var nöjda med det välfärdsbygge som 1900-talet lämnade efter sig. Det vi kan vara hyfsat säkra på är att de grundläggande värdena – frihet, rättvisa och solidaritet – har starkt stöd. Hur de skall komma till uttryck i vår tid bör vi vara betydligt öppnare inför.

Frågan är då om vi har ambitionen att formulera en vision, en politik som ger oss regeringsmakten åter eller om vi har ambitionen att formulera en Vision/politik som vinner folkflertalets gillande. Det senare innebär faktiskt att vår målsättning när det gäller val bör vara långt större än att bara kunna bilda regering med stöd av andra. En sådan vsion/politik måste utgå från hur vi vill att samhället skall fungera – inte huruvida enskilda verksamheter skall vara privata eller offentligt drivna/ägda. En sådan vision/politik måste utgå ifrån att lösningar skall ge människorna största möjliga frihet att själva forma sina liv. En sådan vision/politik måste utgå från att människor båda kan och vill själva.

De kollektiva lösningarna som varit socialdemokratins signum skall utformas så att de möjliggör. Trygghetssystem såsom t.ex. arbetslöshetsförsäkringar och reglering av arbetsmarknaden skall förstås byggas så att de gör det möjligt att både själv vandra vidare vid behov liksom att kunna hantera andra förändringar som uppsägningar – inte nödvändigtvis i form av statlig reglerade lösningar utan kanske hellre utvecklade och drivna av människor själva genom t.ex. fackföreningar. Lösningarna skall vara kollektiva i meningen solidariskt utformade men samtidigt flexibla så att de möter människors olika behov.

Diskussionen kring FRA-lagen har visat att det finns en starkt förankrad frihetlig anda – ett starkt försvar av grundläggande demokratiska värden – och att sånt som kanske kunde passerat förra seklet inte längre kan genomdrivas utan mycket stora problem. Det bör man ta lärdom av.

Socialdemokrati i kris: “Det går också bra i Sverige. Vi har med Mona Sahlin fått en nystart. Men vi ska komma ihåg att våra opinionssiffror kommer när vi är i...