Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Betygssätt förtroenderådet
Låt idag bli en engångsföreteelse!: “I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte – förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.
Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.
Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.
Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val – hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.”
Detta oroar mycket. Bilden av hur debatt förs och beslut tas i partiet har mycket stor betydelse, ofta betydligt viktigare faktiskt än det faktiska beslutet. Men det är väl som med själva partiledarvalet – det fanns bara en kandidat och alltså i realiteten inget val. Här verkar det som om man gjort allt för att få igenom ett enigt beslut när det gäller betygsfrågan och något utrymme för ledamöterna i förtroenderådet (som någon påpekat inte kan/får upphäva kongressbeslut) att tycka annorlunda gives icke. Så sköter man inte den interna demokratin, så för man inte det demokratiska samtalet framåt.
Enligt DN har Mona Sahlin efter denna händelse sagt följande:
– Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.
Intressant metodval när det gäller att skaffa sig mandat om man alltså får tro herr Gustavsson!
Alla är förstås inte kritiska, så rapporterar Anders Löwdin om det hela utan att med ens en liten kommentar diskutera formerna utan är bara nyfiken på hur borgarna skall hantera inviten????
Mona har fått mandat att försöka nå en blocköverskridande överrenskommelse. Det ska bli intressant att se borgarna hantera denna invit.
Uppdaterat kl. 20.11: Jonas Morian har också samma “okritiska” förhållningssätt:
Detta har beskrivits som att Mona Sahlin vill ha fria händer i frågan. Det känns inte rättvisande. Av det jag uppfattat av debatten här så förefaller enigheten om att ompröva bland annat synen på betyg i skolan vara tämligen stor. Man verkar också vara beredd att ge partiledningen långtgående handlingsutrymme.
Dock skall sägas att Morian åtminstone förhåller sig lätt kritisk till flertalet debattörer ty från talarstolen tycks floskler duggat tätt.
Enligt SvD tog förtroenderådet beslut utan strid:
Från talarstolen vädjade Mona Sahlin om förtroenderådets stöd för tidigare betyg, och bad om ett omedelbart och tydligt mandat för att kunna göra upp med regeringen om det framtida betygssystemet.
- Det här är inte för Jan Björklunds skull, utan det är för ungarnas skull.
De borgerliga gick till val på att införa betyg från årskurs sex, i stället för dagens årskurs åtta, medan det i socialdemokraterna finns ett utbrett motstånd mot betyg i tidiga åldrar. Men utan strid fick Mona Sahlin gehör för sin linje. I ett uttalande slår förtroenderådet, partiets näst högsta beslutande organ, fast att socialdemokraterna är “beredda att sluta en överenskommelse om betyg tidigare än i dag”. Motkravet är att lärare inte ska få ge betygsliknande skriftliga omdömen under de första skolåren.
Själv tycker jag att det är rätt patetiskt att det som nu verkar vara den viktigaste omsvängningen av den socialdemokratiska skolpolitiken under mandatperioden (alltså fram t.o.m. nästa partikongress) tycks vara betygsfrågan. Inte vad jag skulle kalla en ny skolpolitik, verkar ju företrädesvis vara en återgång till den syn på skola, kunskap och lärande som var förhärskande när jag var barn vilket nu är rätt länge sedan. Vad och hur vi mäter och följer upp är nämligen långt mera betydelsefullt när det gäller styrning än vad vi sätter upp som vällovliga mål i läroplaner.
Jag kan inte låta bli att undra hur företrädare för min arbetarekommun agerade – finns nog inga bloggande sådana dessvärre, men något mandat från mig har de inte skaffat:-(
Hej Peter! Jo, det är tråkigt att det är just betygstugget som Mona gått igång på. Samtidigt är jag glad för att det öppnas möjligheter för förhandlingar och kompromisser – vilket är helt nödvändigt. Att socialdemokraterna skulle abdikerat som opposition i skolfrågan av rent valtaktiska skäl hade varit riktigt riktigt illa för svensk skola. På många sätt. Och så såg det ut i veckan. Men vad jag förstår av ditt inlägg verkar ju inte förfarandet varit så himla snyggt. Må gott, /Martin
Visst är det helt rimligt att man kompromissar men det gör man utifrån en ståndpunkt, en tydlig och klar linje. Då kan man tydligt redovisa vad man förlorat/vunnit i förhandlandet. Om man börjar med att ha en oklar inställning och dessutom redovisa vad man tänkt sig i utbyte har man ju sabbat hela grejen.
Jo. Men fortfarande bättre än att sitta brevid, väl?
Nja – när det gäller skolpolitik så tycker jag faktiskt (eftersom det nu råkar vara ”mitt område”) att det är viktigare att ha en väl formulerad vision som man driver och får stort stöd för än att hålla på att dribbla med småsaker.
eva skriver: Vi är många socialdemokrater som är för tidiga betyg och fler än jag har säkert hört av sig till skolrådslaget.
betyg är inte bara en utvärdering av vad eleven klarat av utan också en utvärdering av vad läraren förmått. De sena betygen gör dem märkvärdigare och mer stressande än de hade behövt vara.
Tidiga betyg kan också ge eleverna ett mål att sträva efter och om de lyckats med dett får de veta det.
Åt fanders med dummbommar i partiet som inte vill eleverna väl utan vill bevara ett system som aldrig varit bra
Högskoleproven som utförs nu kunde en realskolestudent klarat av
Det får vara slut med kunskapsföraktarnas dominans
Kul, Eva. Dina argument om jag nu får kalla det så, för tidigare betyg är överväldigande. Jag erkänner mig besegrad och kommer aldrig mer att referera till någon som helst kunskap/forskning/erfarenhet som kan tala i annan riktning:-)
Skämt åsido – det problem som man vanligtvis förknippar vid betydg i tidiga år är att de – för de som inte lyckas så väl just i betygshänseeende – kommer att fungera stigmatiserande dvs bekräfta att man inte duger, inte är något vär, inte är som andra.
eva skriver: Min erfarenhet är att det finns lärare som ”kavlar upp ärmarna” först när nationella prov ska hållas!
Kvalitetsutvärdering av elevens och lärarens arbetsinsats vill fler än jag ha. Det handlar om utvärdering och måluppfyllelse och om möjlighet för eleven att själv ta ansvar för sin utveckling tillsammans med sina föräldrar och lärare men också en möjlighet att kunna ställa krav alternativt byta skola.
Jag tycker man skall skilja på kvalitetsutvärdering å den ena sidan och nationella prov och betyg å den andra. Jag tycker också att man förstås skall skilja på uppföljning av elever och nationella system för detsamma. Det lustiga är ju att förespråkare för just fler nationella prov och betyg tidigt alltid försöker få motståndaren att framstå som fientligt inställd mot kunskap och uppföljning.
Frågan är om man verkligen behöver nationalla prov (som ju kan vara till för en mängd olika saker) för att säkerställa att eleverna lär sig något i skolan. Man skulle nog kunna hävda att det snarare borde vara professionens ansvar (och de flesta lärare har faktistk denna förmåga), möjligen med stöd av en nationell bank med testuppgifter (kalibrerade så att man vet vad man nmäter). Nationella prov skulle då kunna användas för att kontrollera systemet dvs bidra till att ge information om läget i skolsystemet som helhet ev. kompletterat med jämförande data mellan skolor.
Måste man nödvändigtvis ha betyg, som ju är en sällsynt dålig metod för kommunikation mellan elev, föräldrar och skola, så kan förstås nationella prov eller alternativa metoder vara nödvändiga för att ge lärarna instrument att se hur deras utvärdering av elevernas utveckling står i relation till något slags nationellt snitt.
Tyvärr tror jag att enskilda lärare och skolor är dåliga på att ta det ansvar som läggs på dem. Eleverna gör i skolan andra saker än vad det var tänkt. Det är enda förklaringen till att elever jag har i ettan inte har läst historia överhuvudtaget på högstadiet (händer varje år!), eller att många av dem inte läst någon bok på svenskan på tre år.
Någon typ av nationella prov – eller kommunala prov av Haninges typ eller vilka prov som helst som gör att man som förälder och skolledare kan se vilka som följer och vilka som inte följer styrdokumenten – är på sin plats. En nationell provbank finns redan – för vissa ämnen – men är tror jag helt verkningslöst instrument om det inte finns tvingande skrivningar – i praktiken då nationella prov.
Att det inte finns någon utarbetad statistik där man kan se hur betygssättningen ser ut för alla program i t ex Sv B (finns för vissa ämnen i vissa program) är ett annat problem, och helt skandalöst. Detsamma gäller att det inte finns sammanlagd statistik för exv nationella provet i Sv B för olika program, län etc vilket också skulle öka jämförbarhet.
Jag håller med (som sagt) att betygen är en skitsak. Tidigare betyg en ren symbolfråga. Och utifrån de principer de sätts ute på skolorna säger de heller inte särskilt mycket (Jamen Martin, hur kan jag få G på det här provet, jag hade ju MVG i nian?).
Detta gör att nivåskillnaderna i enskilda grupper – särskilt i historia A – blir oändligt mycket större än elevernas egentliga förmåga. Vissa gäspar sig igenom kursen och tycker att det är ingenting nytt alls, andra som skrev ett litet arbete om operation Barbarossa i åttan och inte haft någon bok, inga läxor, inga genomgångar, inga prov, inga fördjupningar ingen-jävla-ting i historia på tre år ger upp dag 1.
Det är hemskt för barnen och deras föräldrar att lärare och skolor år efter år kan skita i att göra det de ska. För – som vi ju pratat om förut – det drabbar i första hand alltid alltid samma kategori barn. De som på alla de vanliga sociologiska sätten har en lite tuffare situation än andra.
Mer kontroll av skolor och lärare är inte nödvändigtvis detsamma som att kontrollera och rangordna barnen vilket somliga debattörer ju vill hävda. I sig kan ju de enskilda resultaten hållas hemliga för barnen och föräldrarna. Det är ju inte varje enskilt barns förmågor eller oförmågor vi egentligen är ute efter. Väl?
Jag kan inte, fast jag väl egentligen borde kunna, statistiken tillräcligt väl för att kunna bekräfta (eller möjligen vederlägga) din bild av att det finns skolor i vilka man inte läser historia eller böcker. Om den bilden du ger uttryck för stämmer med verkligheten i någon större omfattning så är det ju ytterligt allvarligt. Vi brukar ju ofta konstatera att det tar lång tid att få skolorna att följa nya läro- och kursplaner men att man helt och hållet skulle strunta i hela ämnesområden är ju uppseendeväckande. Jag undrar – vad säger dessa skolor när ni från gymnasiet framför denna kritik?
Den brist på professionalism du beskriver måste man ju fundera över: Det är ju trots allt så att den överväldigande majoriteten av lärarna i svensk skola är utbildad för detta, eller?
Håller helt med dig (det sista stycket) när det gäller att hålla isär vad man vill utvärdera och hur/när. Det finns ju t.ex. ingen anledning att vara motståndare till att man med olika metoder följer upp enskilda elevers framsteg bl.a för att kunna identifiera stödbehov/utveckla undervisningen. Det finns heller ingen anledning att vara motståndare till nationella uppföljningssystem vars huvudsyfte är att å ena sidan ge en nationell bild av tilståndet och å den andra ge de professionella stöd i bedömningen av den egna verksamheten.
Frågan är förstås om kontroll är den bästa metoden för att stödja lokal utveckling. Sannolikt behövs det också men stöd i form av kompetensutveckling torde vara lika betydelsefullt.
Den kommunikation som skulle behövas är enligt min erfarenhet inte särskilt fungerande. I vissa fall ser sig skolledning och enskilda lärare sig tvingade att höra av sig till tidigare skolor – oftast i fråga om flagranta snällbetyg (elever med diagnosticerade psykiska funktionshinder får G i svenska, engelska och matematik, trots att de har kunskaper på lågstadienivå i dessa ämnen. Obs! Här överdriver jag inte! Jag vet att jag har en tendens att vara drastisk – men det är jag inte här). Att som enskild rektor eller lärare gå in och kritisera enskilda högstadieskolor och döma ut enskilda lärare hör inte till god ton i det här landet. Och vem skulle lyssna? Barnen lär sig ju andra – viktigare – saker på vår skola – som – surprise – inte är så lätta att mäta!
Men vi som vet vet vet. Jag skulle aldrig under några som helst omständigheter sätta min lillkille på närmsta kommunala högstadieskola här i Göteborg eftersom jag har god insyn i den icke-undervisning som bedrivs där. Jag vet – för att jag är lärare, och som akademisk medelklass har jag kontakter som ger mig en hygglig bild. De ensamstående mödrar utan högre utbildning som bor i min trapp har inte samma kunskap som jag – och det är heller inte deras barn som går på de välskötta friskolorna inne i stan.
Varför det är så här är komplext – men om det är möjligt med så snabba kvalitetshöjningar som t ex i Haninge – måste de ligga i skolans inre organisation, och kontrollen av de enskilda lärarnas undervisning. Idag är dörren till klassrummet stängd i allt för hög utsträckning.
Ett annat problem rör undervisningen på lärarhögskolorna (som i viss mån förbättrats), men inte minst rekryteringen till de samma. Den öppna intagning som idag är fallet (alltså – alla som söker kommer in) är en tickande bomb.
En person jag känner mycket väl har nu i princip helt frångått sin klasslärartjänst på en miljonprogramsskola för att på heltid städa upp efter unga nyexade kollegor som a) inte klarar av sina jobb, b) åtgärdar det genom att sjukskriva sig (det är en sådan stress som lärare! Och vi får inga resurser!) c) har en minst sagt arrogant inställning till de lärare som jobbat länge och vet hur man organiserar och planerar undervisningen så att barnen klarar sig.
Allt detta är problem som hänger ihop med bristande kontroll. Det finns säkert många sätt att styra upp detta på – nationella prov kan vara ett men inte det ända. Men – det vore bra om fokus låg här istället för den pseudodebatt som förs av regering och opposition, t ex för och emot tidiga betyg.
Tog faktiskt för givet att det sker en omfattande kommunikation mellan grund- och gymnasieskolor i första hand mer systematiskt och kanske på ledningsnivå men också i form av diskussioner lärare emellan. Skulle själv tycka det vore märkligt att inte (om jag var grundskolelärare) följa upp hur mina elever har det/vad de möter.
Det är nog i första hand just på lokal nivå och i skolans inre ”liv” man kan åstadkomma förbättringar. Mycket tyder dock på att det är frågan om ledarskap och utvecklandet av ett lokalt kvalitetsarbete som ger resultat. Hur mycket kontroll som behövs för att åstadkomma detta är svårt att veta – verktyg för att ha koll behöver man ju.
Senaste kommentarerna