Zaremba: game, set and….

Jaktscener från Lärarhögskola: “JAG SÖKER HJÄLP HOS människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok “Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar” beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.

Inte vill – eller kanske inte vet hur man gör? Ingrid Carlgren, rektor för Lärarhögskolan, har i åratal väntat på en mindre studentrevolt, berättar hon. “Arga studenter, som kämpar för sakfrågor, som kräver förändring.” Som det gick till när hon var ung. Men det kom ingen revolt. I stället kom “curlinggenerationen”, studenter som – var och en för sig – fordrade att högskolan skulle ställa sig bakom just deras upplevelse av obehag. Annars blev de kränkta, och anmälde… “Jag var aldrig kränkt”, utbrister Ingrid Carlgren, “jag var arg!”
”

(Hittat via knuff.se.)

Maciej Zaremba avslutar sin granskning av Lärarhögsskolans problem med att hantera lagen om likabehandling av studenter på högskolan med en betraktelse över begreppet kränkning. Avslutningen är lysande och han visar dels på bakgrunden till den förändring av språkbruket som fört oss fram till dagens situation där bara att någon uttalar en (annan) åsikt blir en kränkning, dels hur Lärarhögsskolans tafflighet när det gäller att hantera anmälningar av sådana upplevda kränkningar försatt skolan i en ohanterlig situation (kombinerat förstås med en absurd lagstiftning).

Det grundläggande felet här är, enligt min uppfattning, att vi slutat att driva frågor i vardagen, med eller utan organisering, och istället valt att använda lagstiftning (parlamentariska församlingar) som enda instrument för förändring. Därmed privatiseras detta, blir frågor för den enskilde att driva med hjälp av lagar – är inte längre kollektiva angelägenheter. Huvudansvaret för denna utveckling ligger hos oss socialdemokrater som istället för att mobilisera våra medlemmar, våra sympatisörer, medborgarna att ta strid för rättvisa, för jämlikhet och mot t.ex. diskriminering valt att använda statsapparaten som instrument för att åtminstone på papperet kunna visa att vi är kämpar väl.

När det gäller villkoren på arbetsmarknaden står vi fortfarande för en klassisk politik, vi försvarar rätten till att reglera förhållanden i huvudsak via kollektivavtal. På nästan alla andra områden har vi valt lagstiftning eller andra typer av föreskrifter framför att åstadkomma verklig förändring som resultat av människors mobilisering. Varje enskilt sådant steg är också tacksamt politiskt eftersom de är i det närmaste omöjliga att angripa – motståndare mot att lagstiftningsvägen bedriva kampen mot rasism blir ju lätt uppfattade som förespråkare för diskriminiering, motståndare mot reglering av föräldraförsäkringen blir ju lätt uppfattade som motståndare till jämställdhet.

En konsekvens är ju att vi drivit igenom lagar (och faktiskt skapat en politisk kultur) som innebär att vi underordnat yttrande- och åsiktsfriheten annan lagstiftning. Det är ett allvarligt missgrepp för en frihetsrörelse!!!

Jaktscener från Lärarhögskola: “JAG SÖKER HJÄLP HOS människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok “Det var inte mitt fel! Om konsten...