Öppenhet är ingen fluga: “Socialdemokraten Niklas Nordström skrev i en tänkvärd kommentar att vad Barack Obama gjort har väldigt lite med teknik att göra. Istället är själva grejen att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten:
“Lärdomen är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ. “
Men i ett läge där alla talar om öppenhet verkar socialdemokratin (som ju på pappret ska vara de progressiva) ha företrädare som känner att det istället är läge att gå ut och försvara principen att partiets protokoll ska vara hemliga i 20 år. “Efter det kan de lämnas ut till forskare eller författare för att omvärlden ska kunna förstå viktiga politiska skeenden” skrev Urban Ahlin på Newsmill igår.
Ahlin menar att förre finansminister Pär Nuders bok öppnat upp för ett skräckscenario: en värld där människor “mejlar varandra eller bloggar”.
“Så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt” säger Ahlin till DN, ett uttalande som förtjänar att bli lika klassiskt som det där Ines Uusmann sa om att Internet bara var en fluga. “
Katrine Kielos ledare på dagens Dagens Arena tar sin utgångspunkt i högralliansens partisekreterares artikel där de identifierar Internet som “den viktigaste förändringen på många år för möjligheten att involvera människor” och lanserade därmed en ambition om att sänka trösklarna till det politiska engagemanget. Och – konstaterandet är korrekt, frågan är väl om man kan vänta sig att förepråkare för massiv övervakning av nätburen kommunikation och rättsvidrigt jagande av fildelare med privatpolis verkligen har förstått.
Nu får det vara hur det vill med den saken – betydligt allvarligare är förstås att Kielos identifierat en stoppkloss av närmast monumentalt format inom det socialdemokratiska partiet, en man vars förståelse av begrepp som öppenhet, transparens tycks obefintlig, en man vars syn på förhållandet mellan väljare och valda, mellan medlemmar och deras företrädare, helt enkelt demokratisyn tycks hämtad från någon annan tid, någon annan värld än den jag lever i.
Mannen heter Urban Ahlin och är utrikespolitisk talesman. Det uttalande – och jag hoppas DN citerat honom korrekt – som förtjänar en plats i åtminstone partiets historieböcker lyder i sin helhet så här:
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Urban Ahlin är naturligtvis inte “gammelmodig”, sannolikt inte heller korkad. I själva verket faller han bara in i raden av debattörer som på olika sätt försöker tysta debatten kring partiets politik genom att lägga munkavle på allt som kan tolkas som kritik av den nuvarande ledningen och dess agerande.
Fack och adjö?: “Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa.”
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Newsdesk kopplar ihop bloggare med 7000 företag: “I natt lanserade Newsdesk både “kommentarer” och “Twingly blogstream” på Newsdesk. Det betyder två saker: Dels så kan vem som helst i dag kommentera all den information som publiceras på Newsdsesk. Dels så kommer alla de blogginlägg som länkar till informationen också visas i anslutning till den.”
Newsdesk tycks ha 7000 företag registrerade som alltså använder deras tjänster. De nya möjligheterna att i direkt anslutning till pressmeddelanden från dessa företag kommentera respektive ge synlighet till bloggkommentarer är förstås intressanta och välkomna men…
Vill företagen ha sin interaktion med kunderna hos Newsdesk – vore det inte rimligare att ha den “hemma” (dvs på den egan webbplatsen)?
Kommer företagen att i verklig mening utnyttja de nya tjänsterna dvs gå i svaromål kanske både på Newsdesk och hos de bloggar som kommenterat?
Eftersom företagen inte har någon kontroll över den konversation som uppstår kommer de att bli försiktigare när det gäller vilka pressmeddelanden som går denna väg?
Kan krishantering skötas via Newsdesk?
Nåja, nyheten väcker en del frågor – samtidigt är det ju förstås ur Newsdesk perspektiv en lysande idé. Deras tjänst blir nu mycket mera intressant för t.ex. folk som bloggar.
Jag hittar allFairs pressmeddelande då jag besöker Newsdesk. De, allFair, gratulerar Svenska Spel som utsetts till världens mest ansvarsfulla spelbolag av sina branschkollegor.
Jag gillar inte spel personligen och är därför allmänt negativ till sådan verksamhet. Att ett statligt bolag får pris för visst ansvarstagande (det är ju bara relaterat till andra motsvarande företag med tillstånd) är väl knappast särskilt märkvärdigt – motsatsen vore värd mera uppmärksamhet. I synnerhet som Svenska Spel (bortsett från trav) har monopol, åtminstone formellt. Svenska spel omsätter sådär en 21 miljarder. Av det utgör vinsten över 5 (miljarder). Större delen av vinsten går direkt in i statskassan, resten fördelas till idrottsverksamhet. Hur mycket som är omkostnader har jag inte riktigt koll på men det är mindre än 3000 spelare som blir miljonärer varje år. Ansvarsfullt????
Arvid Falk utmanar Newsmill at Same Same But Different: ”- Där skiljer vi oss rejält från Newsmill. Vi ska vara en sajt byggd på gräsrötter och alla vi tre grundare har stark förankring i bloggosfären. En bra debattsajt ska även ge trafik till intressanta bloggar, inte bara ha allt på sin egen sajt, säger Rosemari Södergren”
Tror att Rosemari Södergrens påpekande är viktigt. Arvid Falk är inte en utmanare till något existerande utan en möjlighet att skapa något nytt (åtminstone om de skall klyckas). Det handlar om att bli en plats som faktiskt lyckas kanalisera en del av den diskussion som faktiskt pågår bland mer vänsterorienterade och i stor utsträckning helt vanliga människor. Konststycket blir att få fram röster som inte bara kommer från de som redan erbjuds plats i etablerade medier eller redan skaffat sig en plats i debatten via nätet (bloggar).
Dagens av socialdemokraterna anordnade seminarium med rubriken Bloggbävningen (ett begrepp som myntades av Blogge Bloggelito) på vilket vi som bloggar fick vår betydelse bekräftad:-) leder fram till flera frågor och/eller slutsatser – här är några:
1. Medier kan likaväl som bloggar inte betraktas som någon form av sammanhållna entiteter. Man måste också beakta att inom båda kategorierna finns rapporterande respektive mer opinionsbildande material. Karaktäriserande för båda kategorierna är också en motvilja mot att låta sig styras av utomstående intressen.
2. Det blir inte bloggbävningar stup i kvarten. Bloggande medborgare agerar inte samfällt utan var för sig. Finns det något särskiljande drag just hos FRA-frågan? Sannolikt – den engagerar människor alldeles oavsett partisympatier i övrigt, tvärs över i stort sett hela spektrat av politiska preferenser och dessutom en hel del folk som inte uppfattat sig som politiska aktivister, som ibland inte ens varait aktiva på nätet i “politiska” frågor.
3. Människor som bloggar har upptäckt att tekniken nu tillåter att långt fler får en möjlighet att uttrycka sin mening utan att filtreras via traditionella mediers redaktioner. Det skapar i sig en ökad medvetenhet om yttrandefrihetens värde hos många fler. Därav följer att frågor om inskränkningar av densamma eller övervakning av människors göranden och låtanden blir viktigare genom att de ges ökad aktualitet. Dessutom utgör förstås bara det faktum att så mycket mer av våra ytterst privata uttryck numera sker i digital form vilket också innebär att långt fler än tidigare faktiskt vet vad som skulle bli föremå för avlysning.
Subventionera mera | Arvidfalk.se: “Det är som alla, och jag menar verkligen alla, vet inte det minsta häftigt att betala skatt. Det är en belastning på den egna ekonomin. Därom råder ingen tvekan. Däremot är det förstås både rätt och riktigt att finansiera gemensamma nyttigheter medelst skatter, därom torde heller ingen tvekan råda. Av omsorg om den enskilde skall förstås sådana skatteuttag vara så låga som möjligt, så rättvisa i termer av fördelningspolitiska termer som möjligt och dessutom skall de insamlade medlen utnyttjas så effektivt som möjligt.”
Johanna Holm verkar en aning förvånat konstatera att demonstrationen var lugn. Man undrar om hon väntat sig kravaller. FRA-motståndet är mycket brett och frågan vinns förstås med argument vilket Hoppets demonstration visade. Jag var där och vi sossar hade både vackrast banderoll och vackraste fanorna – vi tackar partisekreterare Marita Ulvskog och Stockholms arbetarekommun för det.
Ovan ses banderollen (under vilken en grupp borgare försökte stjäla glans). I talarstolen skymtar Henrik Alexandersson, som för övrigt i sitt tal konstaterade att det faktiskt går att hävda att det är högt i tak hos moderaterna eftersom de kryper. Nu kan man konstatera att inte ens alla moderater gör detta – heder åt de som har mogd att offentligt uttala en annan åsikt än deras partiledning.
Budskapet från Segels torg denna dag var, uttryckt av en av dissidenterna i Folkpartiet och citerat i SvD:
– Regeringen måste börja lyssna på kritiken. Och det räcker inte med att bara lappa och laga, utan vi måste börja om från början, säger Camilla Lindberg, också hon riksdagsledamot för folkpartiet och den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade nej till FRA-lagen i juni.
Någon liten kritik måste dock riktas mot en del av talarna, där Anna Troberg var en. Det är inte så att debatten om FRA startade i april 2008. Ibland undrar jag var alla de som nu ställt sig upp höll hus t.ex. just i FRA-frågan våren 2007 och fram till april 2008. Då, 2007, bordlades frågan i riksdagen, dvs förslaget fanns och oppositionen lyckades skjuta på avgörandet. De remissvar som många citerat är för övrigt från vintern 2006/2007). Men integritetsfrågorna aktualiserades heller inte första gången våren 2007. Man kan ju t.ex. påminna om Oscar Swartz mångåriga kamp mot det många av oss kallade Bodströmsamhället.
S-bloggare dåliga på att länka: “Ofta när man läser en blogg här på S-info så hänvisar bloggarna till andra personer, tidningar och dylikt. Men varför kan man inte då samtidigt länka till det man refererar till. Jag har missat några gånger men jag försöker. “
Sannolikt är jag väl för trött men jag kan inte låta bli att kommentera Per Madsens inlägg som ovan återges i sin helhet. Det kan vara på sin plats att särskilt poängtera att detta hans inlägg saknar länkar också i orginal. Själv skrev jag om samma sak för ca 14 dagar sedan men att Madsen skulle minnas det och länka till det inlägget är förstås att vänta för mycket. Det var för övrigt flera som skrev på samma tema (och länkade till mitt inlägg) då bl.a. Jonas Morian, HBT-sossen, Rosemari Södergren, Erik Laakso och Björn Andersson. Redan för några månader (10 maj) sedan hade jag ett mer agitatorisk inlägg riktat direkt till bloggande kamrater men det missade förstås Madsen.
Nog med gnäll. Egentligen är jag utomordentligt glad över att också Per Madsen har upptäckt/förstått att en av bloggandets emst grunddläggande och absolut viktigaste funktioner är just länkandet.
Har s-bloggar inte lärt något av kampen mot FRA-lagen?: “Jag undrar om det beror på okunskap eller på ovilja, är s-bloggare mer ogina med att länka till andra eller helt enkelt okunniga om hur bra det är att länka till varandra? Är s-bloggaren nöjd med att få ut sin egen åsikt och sedan räcker det?
De bloggare som faktiskt länkat till andra efter talet var väl förutom Peter Karlberg och jag själv: Jonas Morian och Erik Laakso.
Jo, det är några till som bloggat och länkat till någon annan s-bloggare, men dessa två verkar inte pinga vare sig Nyligen eller Twingly, och då gör länken inte så stor nytta. Eller så länkar de inte direkt till inlägget utan till bloggen i sin helhet, som Olsson gjorde här. Och då gör det ingen nytta. Och dessutom ligger ju inte posten ifråga kvar överst i bloggen, så om någon klickar på länken efter två veckor kommer de inte att hitta till bloggposten, kanske.
Så jag tror framför allt att det handlar om okunskap, att många inte vet hur de ska göra för att det ska länkarna ska samverka. Lika viktigt som att lära sig sätta upp affischer på rätt sätt, att lägga upp tal på bästa sätt är det att lära sig använda bloggen fullt ut. Om vi vill nå ut, vill säga.”
Rosemari Södergren uppmärksammar “mitt gnäll” på bloggande socialdemokratiska kamrater. Och som den erfarna bloggare hon är gör hon allt rätt – här finns referenser/länkar till ett antal andra och hon påminner om behovet av att också pinga Twingly (när man refererar en artikel på webbtidningar).
Några andra kamrater som kommenterar Mona Sahlins tal har tillkommit under dagen och skall förstås också “granskas”. Josefin Deiving länkar direkt till en sida (Södermalms områdesförening) med foton från Vitabergsparken. Det fotoreportaget är fullt med länkar till bloggare som faastnat på Josefins bilder – mycket bra även om det finns en risk att områdesföreningens sida inte pingas någonstans.
Alexandra Einerstam med HBT-sossen skriver också om Vitabergsparken och uppmärksammar att Carin Jämtin inte får någon större uppmärksamhet. Einerstam föreslår styling:
Carin Jämtin var det andra affischnamnet. Jag gillar Carin Jämtin. Hon har en skarp hjärna, hon är jordnära, hon tar sig alltid tid att lyssna. Hon har humor, hon är klok, hon är kunnig och har glimten i ögat.
-
Det tar mig emot när jag nu måste uppmana Jämtin att styla sig. Jag är feminist och anser inte att det ska ha någon betydelse, men i detta mediaklimat försvinner Jämtin. Hon väldigt blek i jämförelse med andra politiker. Hennes budskap går inte fram i mediabruset.
-
Jämtin har en snygg frisyr, men den kan bli bättre med en annan hårfärg och kanske några slingor. Vidare måste hon börja sminka sig. Kan inte partiet skicka henne på en make up-kurs?
Einerstam länkar flitigt till andra som skrivit om sama sak – utmärkt.
I maj riktade jag en uppmaning till alla bloggande s-kamrater att både länka och pinga. Har tyvärr inte sett så mycket resultat av denna min uppmaning och reflekterade särskilt över detta med anledning av Mona Sahlins tal i lördags, påmind för övrigt av Rosemari Södergren som tog upp frågan alldeles innan hon gick för att jobba. Det borde väl i alla fall vara en händelse som alla sossar vill kommentera och en händelse som vi alla vill skall synas och höras?
Fredrik Olsson länkar, som synes ovan, visserligen till Erik Laakso men för säkerhets skull inte till Laaksos inlägg om Sahlins tal utan til hans blogg (gör alltså ingen nytta på t.ex. knuff).
Så var det dags för årets sommartal av Sahlin och Reinfeldt. Själv bänkade jag mig i Vitabergsparken med ett allsångshäfte i handen. Efter blandade kampsånger kom så ett klart besked om FRA av Mona, vilket var välkommet. Lagen rivs upp och en parlamentarisk utredning tillsätts om det blir en socialdemokratisk valseger 2010.
Emilia Bjuggren, som inom parantes tycks tro att vårt behov av att kommunicera också med mer individuella färdsätt är ett kapitalistiskt påfund, recenserar Sahlin och Carin Jämtins tal. Bjuggren länkar som synes till mig.
Annars tycker jag klimatmålen som presenterades var bra, just nu känner jag mig stolt över att vara Socialdemokrat!
Läs mer om (hela) talet på: DN och Svd, även Aftonbladet går att läsa dagar som denna.
Lennart Holmlund skriver bra om FRA utan att länka till någon annan, vare sig sosse eller annat. Han kommenterar heller inte Sahlins besked i frågan från igår!
Jan Andersson gör likadant, skriver bra om FRA, refererar till Sahlin utan att nämna var beskedet kom och låter bli att länka till andra.
När Rosemari Södergren skrev sitt inlägg om Vitabergstalet hade vi andra ännu inte hunnit så långt (nägra av oss tog en öl på Söder efteråt) men hon länkar till de hon träffade och när så är möjligt till relevanta inlägg. Också Jonas Morian som tycks varit snabbast att referera talet länkar förstås till flera kamrater som han träffade där.
Sammantaget – ovanstående refererade inlägg är de jag hittade på s-bloggar och som handlar om Mona Sahlins tal (och något om Reinfeldt). Jag kan ha missat något men tycker att skörden är skral – inte bara i termer av allt för få kamrater som länkar till varandra utan jag är också faktiskt förvånad över hur få det är som diskuterat talet överhuvudtaget.
Allsång mot högern och Mona Sahlin och tåget: “Tyvärr var det därför inte helt fullsatt under allsången och dessutom valde allsångledaren att vi skulle sjunga rätt svåra sånger, så riktigt fart på allsången blev det tråkigt nog inte, den här gången.
En hel hög bloggare var på plats – och jag pratade bloggfrågor och FRA-frågor med flera. Erik Laakso var där och hade tillsammans med Peter Karlberg koll på fanan där det stod “Socialdemokrater mot FRA-lagen”. Det är en viktig kamp. Om s kommer tillbaka till regeringsmakten måste vi se till att inte ledningen faller i samma fälla som högerregeringens ledning gjort, att tro sig veta bättre än folket. Hur någon kan tro att vi skyddar ett folk genom att avlyssna det, det är en gåta.”
Det blev inte fullsatt senare heller även om det var mycket folk (man undrar ibland över folks prioriteringar – allsång och tal av partiledaren borde locka folk kan man tycka). Beskeden från Mona Sahlin var dock många och klara. Särskild gällde detta faktiskt FRA-frågan där Sahlin mycket tydligt klargjorde att Fredrik Reinfeldt visst kan få göra upp med socialdemokraterna – om att riva upp lagen och börja om från börkjan. Tror faktiskt att det var det besked som väckte mest entusism!
Nästa besked vi behöver från Mona Sahlin i FRA-frågan är att vi socialdemokrater aldrig kan acceptera massavlyssning som metod, fast egentligen är det ju det hon säger fast uttryckt som att det måste finnas misstanke om brott för att få avlyssna enskilda.
Mycket av Monas tal handlade annars om klimatfrågan. Det är förstås OK att sätta upp mål för att göra oss av med oljeberoendet osv. Sahlin sa dock något som jag tycker att det finns anledning att uppmärksamma särskilt i detta sammanhang: Det går att älska bilen och hata bensin. Nog så viktigt! Klimatfrågan var för övrigt det enda som Anders Munck i DN och Erik Sidenbladh på SvD orkade med att rapportera från talet (sannolikt baserat på samma TT-telegram) :-(
”- Låt mig vara väldigt tydlig. Det enda sättet att samarbeta med socialdemokraterna i FRA-frågan är att riva upp lagen, att börja om från början med en parlamentarisk utredning, med öppenhet, med insyn, med tid för debatt. För något annat får statministern vårt stöd.
Det blir nej oavsett vad regeringen föreslår.”
Laakso (som också gjort plakatet vi hade med) intervjuade förresten mig i Vitabergsparken någon timme innan Mona Sahlin talade. Kvaliteten på videon (Bambuser) är kasnke inte helt perfekt men..)
Nu undrar man ju förstås om Ingvar Åkesson verkligen är så korkad som han verkar. Enfaldigt framförande av “argument” till försvar för FRA-lagen – som ju borde skötas av de politiskt ansvariga – är ju en sak men att anmäla Henrik Alexandersson för yttrandeefrihetsbrott tar väl priset.
Det tycks emellertid råda lite oklarhet när det gäller vilken publicering som Åkesson anser brottslig. Alexandersson skriver
“Något är fel med ett samhälle där en myndighet kan begå maktmissbruk och sedan kan JK-anmäla den som visat på maktmissbruket”
Även om jag förstås håller med henne frestas jag att hälsa – welcome to the real world. Catharina Ullström ställer egentligen samm fråga som jag dvs hur korkade är de på FRA. Vännen Laakso utmanar oss alla:
Nu hoppas jag att Ingvar Åkesson kopierar sin anmälan och att det blir många fall för JK att ta tag i. Bloggare, Frihetsförsvarare, Demokratikämpar. Förena eder. Lägg ut listan på era bloggar. Mejla FRA och meddela att ni så gjort och invänta statsmaktens styrkor.
HAX har fått höra av utländsk polis att han kommer bli gripen ikväll på Arlanda, undrar hur någon kan vara så dum så det skjuter sig själva i foten och sedan fortsätter skjuta i samma fot. Idioter.
Det kan också vara så att det är det hemligstämplade dokumentet som är problemet så för säkerhetsskull publicerar jag även det dokumentet här.
Det Bodström startade avslutas på tisdag: “På bloggen onsdag hittade jag ett tragikomiskt inlägg i frågan, som belyser just detta hur kappan vänds så lätt när man har makten. Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut. Jag säger inte att allt blir frid och fröjd med en annan regering. För tre år sedan när Bodström började hetsa om saken skrev jag det här inlägget.
“
Anna Ardin har skrivit ett bra inlägg där man bland annat kan ta del av högeralliansens partiers mer programatiska skrivningar i frågan om personlig integritet. Det går tydligen att våldföra sig på partiprogram, principer precis hur som helst.
När jag skulle kolla om Rosemari Södergrens efterlysning av skrivningar från sådana herrar som Jan Guillou i frågan (sökte bland hans krönikor i Aftonbladet) hittade jag ingenting direkt men dock nedanstående från förra året om Bodström, terroristlagar och muslimer. Det återspeglar väl hans uppfattning även om han förstås behövts på barrikaderna nu när det gäller.
Det är i det kriget som cyniska eller i bästa fall korkade politiker som Thomas Bodström blir en större fara för oss alla än någonsin Usama bin Ladin. All ny terroristlagstiftning syftar till att inskränka de demokratiska rättigheterna för framför allt ”muslimer”. Eller som Thomas Bodström formulerade saken på en juristdebatt förra året när han talade för att uppgradera terroristlagarna så att de kunde gälla även svenska medborgare: ”Problemet är ju att många av dom här människorna har gått och blivit svenska medborgare.”
Formuleringen var avsedd att lugna den upprörda juristpubliken. Trösten skulle bestå i försäkran att rätten att gripa vem som helst när som helst och fängsla vem som helst när som helst utan vare sig åklagar beslut eller bevis – det som gäller utländska ”muslimer” – bara skulle omfatta ”dom här människorna”, inte oss vita svenskar.
Jag kan förstås inte låta bli att utnämna Fredrik Schulte till dagens hål i huvudet, citatet hämtat från Aftonbladet.
Fredrik Schulte är en av de moderater som är emot förslaget. Ändå ska han rösta för det.
– Jag är starkt kritisk till förslaget. Det är bra att man höjer säkerheten i landet, men jag menar att övervakningen måste ske på ett rättssäkert sätt. Polisen ska be om tillstånd hos en domstol innan de avlyssnar någon.
Varför röstar du ja ändå?
– Sossarna är ändå i grunden för förslaget, med några mindre ändringar, så det kommer gå igenom förr eller senare ändå. I stället för att jävlas med regeringen så röstar jag för och undviker risken för politisk kris.
Mannen, Schulte, lyckas alltså med konsstycket att försvara sin egen principlöshet (och plan att stödja den enskilt allvarligaste inskränkningen av demokratin i modern tid) med att sossarna “i grunden” är för.
“Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Mycket av Monas tal handlade annars om 