Inte vet jag hur sådana som Per Westberg definierar pornografi och/eller barn men här slås ju faktiskt nästan rekord.
Så otroligt B: “Att bryta ett ingånget avtal är sannolikt ingen brottslig gärning och jag undrar om inte TT missat den brottsaspekt som polismannen sannolikt åsyftar. På SR Jönköping kan man läsa att kvinnan har berättat för polisen att bilderna togs för tre, fyra år sedan. Om kvinnan nu är 19 år är det sannolikt att bilderna utgör det allvarliga brottet barnpornografibrott om det realiter handlar om pornografi. Detta återstår att se.”
Alltså enligt SvDs refererande av TTs artikel så har någon delat ut reklamblad på vilka två flickor inlöddrade i schampoo tvättar en bil. Denna bild har tydligen använts tidigare med flickornas medgivande i samband med reklam för en bilmodell men den nu aktuella användningen har de tydligen inte godkänt då det är en av tjejerna som anmält.
Man kan ju om man vill tycka att det är sjukt med reklam av detta slag men att tycka att den är pornografisk är väsentligen sjukare. Så gör ju tydligen polisen i Jönköping.
- Vi har rubricerat det som otillåtet förfarande av pornografisk bild, säger Tommy Åkerberg, länsvakthavande polisbefäl i Jönköping, till TT.
Men om bilderna verkligen är pornografiska är något oklart, enligt Åkerberg. De föreställer två unga, nakna tjejer - enligt anmälaren bara 15 och 16 år gamla - som “intvålade i bilschampo” tvättar en bil.
- Man ser inte könsorganen men en del av bröstet på den ena tjejen. Det kan uppfattas som pornografiskt och vi ställer det i relation till att affischerna delats ut på en mässa där det inte finns någon åldersgräns, säger Åkerberg.
Riktigt sjukt blir det dock i Westbergs värld för där definieras bilderna som barnporr om det stämmer att bilderna togs när flickorna var i 15/16-årsåldern. Sexualfientlighet kan väl knappast uttryckas tydligare än när man definierar bilder på könsmogna människor som barnporr.
Tantrabloggen har för övrigt skrivit ett bra inlägg om just porr och sexualitet vilket är vackert illustrerat.
Apropå sjukt så kan man hos Ropstens blogg följa en diskussion om pornografi som alltså å ena sidan handlar om bilder från en motormässa där man eventuellt ser en del av en kvinnas bröst och å den andra en Jesus med erektion som visades på utställningen Homo Ecco som sanktionerades av ärkebiskopen på sin tid.
Att sälja sex är en mänsklig rättighet: “Birgitte Kofod Olsen, avd.chef på det danska nationella institutet för mänskliga rättigheter - IMR, påtalade igår att FN erkänner kvinnors rätt att sälja sexuella tjänster och att sexköpslagar är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Birgitte Kofod Olsen säger att på kvinnornas kampdag den 8 mars är det för många som vill tala för sexarbetarnas sak och för få som vill tala om deras rättigheter.
Oj vad rätt hon har!”
Isabella Lund, som igår var rätt arg på svenska feminister, tipsar om en artikel på Institut for menneskerettigheter - det danska institutet för mänskliga rättigheter. Artikeln är en intervju med en avdelningschef, Birgitte Kofod Olsen. I intervjun konstaterar Kofod Olsen att
- Det er vigtigt at huske, at disse rettigheder og friheder er anerkendt af både FN’s kvindekonvention og i den danske lovgivning. Sagen er, at før staten må gøre indgreb i individets frihed og selvbestemmelsesret, så skal det godtgøres, at en indgriben er nødvendig og rimelig.
Når FN derfor skriver, at staten skal »…hindre enhver form for handel med kvinder og udnyttelse af kvinder ved prostitution«, så menes der altså ikke et totalforbud mod sexkøb, påpeger hun.
Konventionen er derimod udtryk for det rettighedsperspektiv, jeg har foreslået i forhold til kvinder i prositution. Nemlig at staten først har pligt til at gribe ind, men når det er nødvendigt og rimeligt. Som fx over for det slaveri, som handlede kvinder er ofre for.
Catharina Ullström vill ha mer sex åt folket och tycker att det är bra att Apoteket nu börjar sälja sexleksaker. Man skall ta fram åtta artiklar (8) som skall få svenska folket att må bra. Alltså jag har inga som helst invändningar mot att Apoteket utvidgar sortimentet - men 8 artiklar för att de låt oss säga 7 miljonerna könsmogna, sexuellt mer eller mindre aktiva senskarna skall må bra!?!?
Minns att Karolina Ramqvist avslutade någon artikel förra året med
Det är trots allt det som är det mest förbjudna: Vilka ska man ha sex med och måste de vara riktiga människor?
Kanske har vi nu fått svaret - det är saker (för vi får ju inte ha det med människor som kan tänkas göra det mot betalning - sexarbetare) som är lösningen. Inte vilka saker som helst utan av RFSU och Apoteket noggrannt utvalda. Inte allt för kinky får man anta.
Kanske behöver vi förebilder - Ramqvist det att berätta att vi inte får det via svenska film i alla fall
FILMSEXET ÄR I OTAKT med tiden, samtidigt som det också kan vara vägledande. Och i så fall, hur skadligt är det? Hur mycket bättre hade vi mått om vi sluppit se alla sexsubjekt ta livet av sig på slutet och hur farligt är det för dagens ungdom att man bara kan visa kvinnor ha njutningsfullt sex om de väger två hundra kilo och har militärfetischistiska huvudbonader?
SSU: Den heterosexuella kärnfamiljen ett antifeminsitiskt projekt: “Samtidigt är normen om kärnfamiljen ett mycket tydligt uttryck för heteronormen som råder i samhället då man i ett utgångsläge förutsätter att familjebildning är förbehållet heterosexuella, och när viss acceptans för samkönade familjebildningar uppstår är det begränsat till en mycket snäv ram. Den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt. SSU kräver att kärnfamiljen som norm krossas.”
Kan inte avhålla mig från att raljera lite över ett annat inlägg av Anton Bergsmark på Ung mening. Ovanstående är alltså hämtat ur SSUs handlingsprogram och är citerat från Bergsmarks inlägg, samme Bergsmark som raderat sina lätt förgripliga inlägg om vilket Jonas Morian skrev:
“Det är dessutom en otäck form av historierevisionism att plocka bort inlägg från en blogg eller annat nätforum när de får kritik. Idiotin var att skriva inläggen från början – inte att låta dem stå kvar. Den skada Anton Bergsmark ådragit SSU genom sina korkade texter repareras inte genom att färre människor får chansen att läsa dem.”
Låt homosexuella få gifta sig – om de vill: “En kyrka som inte vill ge homosexuella som önskar leva på det sätt kyrkan tror på, rätten att använda ett kyrkans begrepp. Homosexuella som kräver rätten att leva i äktenskap, men inte vill leva under äktenskapsliknande former.
Bortom det mediala skenet fortsätter den verkliga konflikten.”
Carl Hamilton har skrivit en kolumn i Aftonbladet där han på ett lite anorlunda sätt problematiserar frågan om äktenskap, homosexuella, kyrkan, värderingar och livsstil. Annorlunda för att han pekar på att frågan om samkönade äktenskap inte är det verkliga problemet.
Med utgångspunkt i det faktum att ytterst få homosexuella faktiskt väljer att ingå den form av partnerskap vi haft sedan 1995 och det faktum att att sexuellt överförbara sjukdomar fortsatt ökar bland de homosexuella (männen) tolkar Hamilton som om det snarare handlar om ivsstil och värderingar, något som faktiskt borde diskuteras.
Aftonbladet: “Osmakligt” : “RFSL rasar mot affischerna mot homoäktenskap
Budskapet i reklamen i tunnelbanan är ”Bevara äktenskapet: Mamma, pappa, barn”.
– Kampanjen är osmaklig och stötande för homo- och bisexuella, säger Jerry Adbo på RFSL.”
Så är de kränkta ute på krigsstråt igen. Denna gång kränks tydligen homo- och bisexuella av förekomsten av en reklamkampanj som förspråkar nu gällande svensk lag. Ligger vi verkligen så illa till när det gäller det demokratiska samtalet att man ens kan tänka tanken att det i sig är kränkande för någon att uttrycka en åsikt????
Jan Myrdal, en av undertecknarna av det upprop som ligger bakom kampanjen, argumenterar i SvD för att behålla äktenskapet som en institution förbehållet tvåkönad samlevnad. Läs gärna den argumentationen som jag tycker håller rätt långt. Själv har jag bland annat skrivit:
Försöker man särskilja dessa frågor får man en tydligare bild av vad det handlar om. Vi lever i en kultur (och detta tycks vara gemensamt för de flesta kulturer) där samlevnadsformerna reglerats av staten i första hand med utgångspunkt i reproduktionsperspektiv och därmed sammanhängande ägande- och arvsfrågor. Historiskt sätt har det inneburit att monogama förhållanden föredragits framför andra former – ett sätt att “garantera” faderskapet och att lägga försörjningsfrågan för avkomman på rätt personer. Tidigare var det förstås nödvändigt på grund av avsaknad av andra metoder för att fastställa det senare. Bara i områden där av olika skäl betydande kvinnoöverskott uppkommit är det vanligt med andra former av typen månggiften.
Historiskt har för övrigt oftast funnits en blandning av statlig och religiös sanktionering av dessa former – därav det faktum att vi nu kan tala om äktenskapslagstiftning (alltså själva användandet av begreppet äktenskap) där den religiösa uppfattningen om äktenskapets natur sammanblandats med de mer civilrättsliga aspketerna på samlevnad. Så har det alltså inte alltid varit och behöver förstås inte heller vara fortsättningsvis
Hur är egentligen vårt förhållande till tradition, till historien – till de roller vi människor skapar, spelar, utvecklar och förändrar – till de åsikter, tankemönster, idéer som styr handlandet – till normer och konventioner, sociala institutioner?
Vad är det att vara modern, vilka roller kräver det, vilka åsikter förväntas, vilka normer gäller?
Ta familjen som exempel, och då inte hur den institutionaliserats i termer av juridik och rit utan som social konstruktion. Om man betraktar denna sociala konstruktion i ett historiskt perspektiv så förefaller det vi kallar kärnfamilj, dvs mamma, pappa, barn, vara den klart dominerande versionen under de senaste seklerna. Inte bara här i västvärlden med sitt kristna förflutna utan praktiskt taget i alla delar av världen oavsett religion eller andra ideologiska överbyggnader. Det går att hitta olika skäl till detta, men i grunden torde ligga det biologiska faktum att vi liksom alla andra djur har en djupt rotad reproduktionslust. Hur vi institutionaliserat detta i den traditionella familjen beror förstås på förutsättningarna att lyckas med denna reproduktion. Relativ monogamism är t.ex. sannolikt relaterat till att kunna säkra för vilka försörjningsansvaret gäller (vilket historiskt varit viktigt – idag kan det ju enkelt ersättas av DNA). Seriell monogami är väl kanske det reella förhållandet för många.
Med försörjningsansvaret menar jag här det som följer av att människors avkomma kräver lång omvårdnad. I mer stambaserade samhällen har det förstås kunnat ordnats långt mer kollektivt – väl att märka utan särskild arbetsdelning – än vad dagens boendeformer och levnadsvillkor i övrigt möjliggör. Den fortgående utvecklingen av arbetsdelningen leder emellertid fram emot en situation där det åter blir möjligt att mer eller mindre totalt församhälleliga också omvårdnaden. Familjen behöver ju redan idag inte svara för delar av barnens uppväxt (dagis, skola) och just nu återstår ju bara att också professionalisera övrig omvårdnad (tvätt, mat, städning, nattvila som nu sker i hemmet).
Kajsa Borgnäs om multikulti, identiteter, Mona och socialdemokratin: “HBTQ-diskriminering kan kanske stävjas med enbart lagstiftning/utbildning. Det ska vi arbeta för. Etnisk och könsmässig diskriminering/ojämlikhet måste dock både lagstiftas bort och reformeras bort. Man måste göra det olagligt för arbetsgivare att diskriminera, men man måste också skapa en skola, ett boende och ett arbetsliv som inte ger grunden för ojämlikhet i maktresurser mellan olika grupper av människor – det kräver reformer. Och pratar man om sådana reformer måste man också prata om att det finns de som har och de som inte har makt och ekonomiska resurser, och att man är beredd att försöka fördela dessa mer jämlikt, genom politiska beslut och ett politiskt självförtroende som tar resurserna där de finns och fördelar dit där de inte finns. Då krävs ett konfliktperspektiv bortom borgerlighetens “utanförskap-innanförskaps”-distinktion, bortom synen på etnicitet och sexualitet och kön som identitet och i stället en insikt om att kön, och etnicitet också (men inte bara) handlar om klass och makt. Att i moderaternas innanförskap finns stora maktojämlikheter, som vi, men inte de, vill åtgärda. Att det är maktlösheten, och fördelningen av maktresurserna (ekonomin), i samhället, inte främst utanförskapet, som ska vara vägledande för socialdemokratisk politik för ett mer jämlikt, inte bara rättvist, Sverige.”
Kajsa Borgnäs är ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, Johan Sjölander (som inte studerar) en av dess medlemmar. Sjölander tycker att Borgnäs inlägg i debatten om identitetspolitik versus klasspolitik är lovande, fast Borgnäs inte ställer identitetspolitiken mot en traditionell klassanalys utan pratar om makt- och resurspolitiskt perspektiv och surrar om omfördelning av makt och resurser
“Denna syn på den samhälleliga utmaningen skiljer sig stort från den socialdemokratiska traditionella analysen att konflikten i samhället ligger mellan dem som har makt och dem som inte har makt, alltså mellan dem som har lågbetalda jobb, riskerar att bli arbetslösa eller inte har något jobb alls å ena sidan och dem som har högbetalda statusjobb med mycket makt över sin livssituation å andra sidan. “
Nu framgår det inte riktigt vad Borgnäs avser när hon talar om de som har högbetalda statusjobb men det är tydligen en grupp vars makt och resurser skall omfördelas till alla andra. Så ser inte min klassanalys ut alls. I den är det ägandet av kapital/produktionsmedel som konstituerar den grundläggande motsättningen i samhället och andra klassers förhållande till denna ägande klass som konstituerar deras relativa läge. En socialdemokratisk politik måste utgå från detta och se att stora delar av befolkningen därmed har gemensamma intressen. Dessa gemensamma intressen är grunden för ett solidariskt samhälle. Det är inte medelklass som skall avstå delar av sin makt över sin livssituation utan vi skall kämpa för att lågavlönade får samma makt samtidigt som vi ånyo lyfter upp de verkliga maktfrågorna på dagordningen – de som handlar om arbete versus kapital (det senare existerar ju inte hos Borgnäs). Varje åtgärd som utökar de arbetslösas, de lågavlönades makt över sina liv kommer därmed att öka jämlikheten och rättvisan.
Magnus Hedman om sexuell läggning hos idrottsmän: “Sportbladet behandlar ett viktigt ämne men skriver slarvigt och sprider fördomar.Varför refererar Sportbladet till omklädningsrummet? Fotbollsspelare uppehåller sig väl mest utanför omklädningsrummet.Varför kopplar Sportbladet samman sexuell läggning och sexuell aktivitet?Varför jämför Sportbladet den klarsynte Magnus Hedman med den inskränkte Liston Söderberg?”
Hade tänkt avstå från diskussioner om sexualitet denna vecka (det är mycket nu), men när jag såg Per Westbergs hyllning till Magnus Hedman och motsvarande sågning av Liston Söderberg mindes jag ett av mina stilla försök att debattera just omklädningsrumsfrågan:-) Jag skrev i mars 2005:
Det finns mycket i vårt samhälle som är präglat av vår historia när det gäller förhållandena mellan könen. Ett sådant exempel är vårt förhållande till nakenhet. I alla sammanhang där vi kan behöva ta av oss kläderna anses det självklart att skilja könen åt dvs det finns omklädningsrumm för män respektive kvinnor. Detta tillämpar vi konsekvent redan från barnsben så snart telningarna kan klä om sig själva. På traditionellt enkönade arbetsplatser kräver vi numera “självklart” att det skall finnas separata omklädningsrum, dubbla bastuanläggningar (på t.ex. brandstationer) m.m. Såvitt jag förstår kan detta bara förklaras utifrån sexualiteten och här är förstås heterosexualiteten norm dvs vi vet att vi kan bli sexuellt attraherade av nakna kroppar av motsatt kön. Därför har vi traditionellt separerat könen och anser det kränkande för t.ex. de nakna kvinnorna om en man skulle tränga sig in hos dem.
Som heterosexuell man kan jag således inte klä om i kvinnornas omklädningsrum på t.ex. ett badhus. Som homosexuell man förväntas jag klä om i männens omklädningsrum. Vem diskrimineras:-) och vems integritet kränks?
Sexfilm gör reklam för EU: ” Filmen är en del av en kampanj som leds av den svenska EU-kommissionären Margot Wallström för att göra reklam för EU.
Och enligt en talesman på EU:s kommunikationsavdelning finns det inga problem med filmen.
– Det här handlar om helt vanliga filmscener. Jag kan inte se några problem med filmen, den beskriver EU:s arbete på ett bra sätt, säger han till aftonbladet.se. ”
Om nu inte Aftonbladets artikel tydligt beskriver att filmen (som förstås inte är en sexfilm i någon rimlig mening) är en officiell produkt hade jag nog trott att det var en parodi på Eus försök att popularisera sig (för demokratisera är det långt till). Som varande positiv till en demokratisering blir jag mest störd över vad jag uppfattar som taffligt - inte chockad som Aftonbladets reporter tycks anta att man skall bli. Taffligt eftersom filmen faktiskt inte på något sätt beskriver EUs arbete, villkoren för stöd, vilka filmer som får etc. utan just bara är några olika glimtar från vad som kanske skulle beskrivas som sexscener där klimax förstås är ljud som antyder orgasm. Ansvarig för kampanjen som filmen ingår i är tydligen Margot Wallström.
Kanske är Aftonbladet tillbaka i chocktänkandet (nakenchocker m.m.) som för något år sedan var väldigt vanligt. Hittar filmen via David Sjögren.
Kielotiskt knullkontrakt: “Halvt på skämt och halvt på allvar presenterar jag därför här en skiss till ett knullkontrakt à la Malmqvist och Kielos. Här kan man tänka sig oändliga variationer på utformningen, vad man behöver ange, lämpligt språkbruk och så vidare. Kommentarsfältet står till förfogande för detta ändamål!
Det kan ju också tänkas att ett sådant knullkontrakt är värdelöst – det skulle förmodligen inte rädda den tjej som blev hårdknådad av stureplanskräken, eftersom ett primitivt samtyckeskontrakt där fanns i SMS-form, men sedan upphävdes under akten. Hur löser man det med en samtyckeslag – det kontinuerligt omförhandlade samtycket?”
Lesbiska stoppas på skolbal - Festgeneralen: Två klänningar skulle se konstigt ut
Det lesbiska paret Sannah Kvist och Eva Brusman såg fram emot att dansa vals tillsammans i vackra balklänningar.
Men skolans balkommitté krävde att en av dem skulle bära frack – annars var de inte välkomna.
Efter viss diskussion fick tydligen flickorna lov att delta i balen och dansa iförda klänningar båda två - festgeneralen ändrade sig. Frågan har ändå anmälts till Homo som enligt samma artikel anser att de båda flickorna diskriminerats. I någon mån måste man naturligtvis hålla med om detta. Frågan är dock inte oproblematisk och jag har länge funderat över var gränserna går.
När det gäller vissa former av diskriminering finns det allmän accept i vårt land också i form av lagstöd. Det gäller t.ex. åldersgräns för sådant som att ta körkort, alkoholkonsumtion, inköp av tobaksvaror m.m. Här accepteras utan större problem en systematisk åldersdiskriminering. I princip accepteras samma åldersdiskriminering fast med andra gränser fullt ut inom krogvärlden där ägarna kan sätta godtyckliga åldersgränser. Jag har själv blivit tvungen att lämna en pub före kl. 20.00 då jag hade min 15-årige son i sällskap - och då var detta ett undantag!
Tills helt nyligen var det bara ofrivilligt barnlösa som kunde få provrörsbefruktning. Häromveckan utvidgades denna rätt till att också omfatta kvinnor som lever i lesbiska förhållanden. Kanske kan man hävda att dessa också är ofriviligt barnlösa? Hur är det då med homosexuella män? Och hur skall vi kunna se till att inte dessa män diskrimineras dvs förvägras “rätten” till barn där åtminstone ena parten är biologisk förälder?
Att homosexuella skall få leva fritt i parförhållanden är självklart. Att de då skall kunna ingå äktenskap är förstås lika självklart (eftersom vi nu har en lagstiftning som i någon mening gynnar äktenskap framför partnerskap). Varför de skall ha möjlighet att ingå äktenskap i kyrkor som av tradition och eller övertygelse inte accepterar homosexuella äktenskap övergår dock min fattningsförmåga. Själv är jag inte medlem i någon kyrka - skulle aldrig falla mig in att kräva att en präst skulle viga mig.
Det finns mycket i vårt samhälle som är präglat av vår historia när det gäller förhållandena mellan könen. Ett sådant exempel är vårt förhållande till nakenhet. I alla sammanhang där vi kan behöva ta av oss kläderna anses det självklart att skilja könen åt dvs det finns omklädningsrumm för män respektive kvinnor. Detta tillämpar vi konsekvent redan från barnsben så snart telningarna kan klä om sig själva. På traditionellt enkönade arbetsplatser kräver vi numera “självklart” att det skall finnas separata omklädningsrum, dubbla bastuanläggningar (på t.ex. brandstationer) m.m. Såvitt jag förstår kan detta bara förklaras utifrån sexualiteten och här är förstås heterosexualiteten norm dvs vi vet att vi kan bli sexuellt attraherade av nakna kroppar av motsatt kön. Därför har vi traditionellt separerat könen och anser det kränkande för t.ex. de nakna kvinnorna om en man skulle tränga sig in hos dem.
Som heterosexuell man kan jag således inte klä om i kvinnornas omklädningsrum på t.ex. ett badhus. Som homosexuell man förväntas jag klä om i männens omklädningsrum. Vem diskrimineras:-) och vems integritet kränks?
