Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Prenumerera
Jag har många problem – här ett till
För ungefär ett halvår sedan påbörjade jag en lite serie betecknad Jag har många problem. Dags att ta itu med ett annat – rasismen!
Kanske borde skriva kampen mot rasism men det är just den jag har problem med. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget som slutade 1945 för den som missat) har utbildningsväsendet byggts ut i de flesta länder. Vi har därmed rimligen en alltmer välutbildad befolkning. Detta till trots verkar rasistiska uppfattningar inte minska, tvärtom verkar rimligare att hävda. Frågan blir då om tesen att ökad kunskap skulle skydda mot förenklad och fördomsfull världsbild är falsk – vi har väl ändå hyst förhoppningar.
Generellt kan man väl konstatera (och jag känner inte till forskning som motbevisat) att den höjda kunskapsnivån inte skapat människor som förmår se bortom den egna gruppens särintresse. Inte ens den påtagliga globaliseringen, ökat resande, migration har inneburit någon större ändring på det. Inte heller aldrig så ambitiösa kampanjer har haft någon märkbar effekt – t.ex. ”Om detta må vi berätta” verkar inte ha märkbart minskat antisemitismen. Så frågan blir om det kan vara så att kampanjer har en tendens att få motsatt effekt?
Intressant är ju också att notera att under senare år har kampen mot rasism ofta riktats mot högerextrema grupper till vilket jag räknar SD. Sådan kamp har ofta förts i form av motdemonstrationer, försök att störa möten, under en period genom att försvåra hyrandet av lokaler, isolering etc. Finns det något stöd för att det varit en framgångsrik strategi? Har vi inte snarare kunnat notera en direkt motsatt effekt – ju mer militant motståndet varit desto framgångsrikare har rasistiska ideologier blivit.
Rasism är ett utmärkt exempel på motsättningar inom underklassen som gynnar överklassen. Såväl rasismen som sådan som antirasismen tenderar att bli ofarliga rörelser (sett ur överklassens perspektiv) därför att de tilldrar sig som strider inom underklassen. Egentligen handlar alltså frågan om att bekämpa rasism snarare om att bekämpa bristen på jämlikhet och solidaritet i samhället. Tror att ett politiskt arbete för att ena folk i arbetet för att skapa drägliga levnadsvillkor för alla skulle vara långt effektivare för att utrota rasism en aldrig så ”vällovliga” kampanjer, initiativ, insatser…. Ett samhälle där alla faktiskt har likvärdiga förutsättningar att bygga ett liv, klara sin försörjning, fixa sitt boende, ge sina barn en framtid at se fram emot!
Utan digital teknik kan man inte nyttja möjligheterna alls
Gärna en dator, men först en bra lärare | Lärarnas Nyheter: ”Även om forskningen på området har en hel del kvar att göra visar den tydligt, att det inte är att man använder en dator som är viktigt, utan hur man gör det. Vi har länge vetat att tekniken är ett slags ’intellektuell och social förstärkare’, för att citera den amerikanske forskaren Marc Warschauer: bra skolor blir bättre och mindre bra blir sämre. Skillnaderna ökar. Då är förstås enbart en ökning av datoranvändning inte en lösning: det krävs bättre kvalitet i användningen.”
(Hittat via Pedagogiska magasinet.)
Läser Åke Grönlunds artikel och i stort har han förstås rätt. Kan vara viktigt att påpeka att den (del)redovisning avseende elevers datoranvändande och deras resultat bygger på data från den ”gamla” PISA 2012, men det är en randanmärkning. Den fråga artikeln väcker hos mig rör huruvida det finns täckning för rubriken – som man säkert inte kan lasta Grönlund för.
Rubriken implicerar att det finns en tågordning som man bör tillämpa vid utveckling i den digitaliserade skolan, att man först ska säkerställa att man har bra lärare och sedan föra in digitala verktyg. Skulle ju till och med om man hårddrar resonemanget antyda att man bör kasta ut verktygen tills man säkerställt kvaliteten hos läraren. Det senare är förstås verkligen en extrem tolkning men ur ett skolutvecklingsperspektiv måste man verkligen fundera över vilka strategier som är välfungerande. Lite av en hönan och ägget-fråga också – hur ska man överhuvudtaget kunna utveckla bra modeller för arbete i en digitaliserad skola om inte tillgången till adekvata välfungerande digitala miljöer är för handen?
Backar här lite i tankegången. Grönlund fokuserar på frågan om hur undervisningen kan förbättras med digital teknik och att måttet på framgång relateras till elevernas resultat. Det är självfallet oerhört viktigt. Den digitala teknikens roll i skolan är dock rimligen vidare än så. I en digital värld så blir frågan om att förstå och kunna hantera digitala verktyg en central medborgerlig förmåga – ofta kallad digital kompetens. Att kunna spela spel och kanske googla utgör bara en marginell del av en sådan kompetens – i en sådan ingår att förstå hur tekniken fungerar (datalogisk tänkande), hur den påverkar våra liv, hur man använder den för att skapa, hur man använder den för att kommunicera etc. I en likvärdig skola är detta förmågor som alla behöver få utveckla och huruvida eleverna uppnår detta följaktligen ett lika viktigt mått på framgång. Frågan om hur och inte om är förstås lika relevant för denna aspekt.
Ett helt annat perspektiv på digitaliseringens effekter får man om man väljer att fundera kring hur den påverkar eller hur den skulle kunna påverka lärarnas arbete. Många använder ju olika former av verktyg för att förbättra kommunikationen i klassrummet, för att skapa bättre former för bedömning osv. Detta kan innebära såväl ökad som minskad arbetsbelastning. Hur man kan använda digitaliseringen för att effektivisera arbetet är sålunda en viktig aspekt. Alltfler verktyg blir också tillgängliga som använder sig av någon form av learning analytics – vad betyder det för lärarens arbete med att följa elevernas lärandeprocesser och bättre kunna forma undervisningen.
Detta med kostnader intresserar. Grönlund redogör inte i artikeln för hur han kommit fram till de summor han redogör för. Kanske är det från tidigare forskning – uppenbarligen har det de senaste åren skett en ganska kraftig (möjlig) kostnadsminskning till följd av teknikutveckling och reducerade priser (t.ex. surfplattor, chromebooks som ersätter laptops). Skulle vara intressant att få del av lite olika skolor/huvudmäns kalkyler för såväl inköp som de dolda kostnader Grönlund pekar på.
Massiv demonstration i Madrid |- så mycket behöver vi nog inte veta?
Massiv demonstration i Madrid | Utrikes | TT | Senaste nytt | Aftonbladet: ”Tiotusentals demonstranter samlades på lördagen i Madrid för att visa stöd för det nya vänsterpartiet Podemos, som är emot de åtstramningspaket som införts i Spanien.”
(Hittat via Aftonbladet.)
Ungefär så här långt sträcker sig alltså Aftonbladet (och TT) när det gäller att värdera denna manifestation ur nyhetssynpunkt, inga uppgifter om antal demonstrerande, inga bilder osv. Adam Erlandsson i SvD kompletterar TTs text med en del bakgrund och vi får veta att Podemos har 300 000 medlemmar vilket gör dem till Spaniens näst största parti. SvD har också bild från manifestationen men ingen uppgift om det totala antalet deltagare. Magnus Falkehed i DN har faktiskt en kommentar från en deltagande och DN har också bild.
Beatrice Janzon som befinner sig i Paris uppger på SR att det var uppemot 100 000 deltagare och SR har en bild. På SVT återfinns samma TT-text som i Aftonbladet men kompletterad med bild. Lite mera information och bild av den massiva manifestationen verkar inte förekomma i svenska medier, men finns förstås i engelskspråkiga sådana. TIME är ett exempel.
Den fråga jag ställer mig är om det är en medveten strategi från svenska medier att hålla oss i okunskap om detta, att inte ge oss en rättvisande och någorlunda komplett bild av den politiska utvecklingen i Spanien så som den manifesteras idag.
Tänker jag rätt
Kvällsfunderingar:
Huvudmotsättningen i världen går mellan arbete och kapital
Kapitalet och staten sitter i samma båt
Överheten har alltid använt allehanda distraktioner för att avleda kampen för verklig demokrati (dvs sådan som också omfattar kapitalet)
Distraktioner kommer i en lång rad skepnader – identitetspolitik i allmänhet och i synnerhet motsättningar mellan kön, etnicitet, ras, religion….
Under de senaste årtiondenas globaliseringen som borde varit de undertryckta klassernas guldålder i kraft av internationell solidaritet har överheten briljerat i distraktioner – klimatet, kön och det senaste årtiondet religion (igen).
Lider förmodligen av en depression……..
Jag tar inte ansvar
- Jag tar inte ansvar för vad du gör
- Jag tar inte ansvar för vad andra män gör
- Jag tar inte ansvar för vad andra socialdemokrater gör
- Jag tar inte ansvar för vad som gjorts i socialdemokratins namn
- Jag tar inte ansvar för vad andra svenskar gör
- Jag tar inte ansvar för vad andra svenskar gjort
- Jag tar inte ansvar för vad som gjorts i den svenska statens namn
- Jag tar inte ansvar för vad som gjorts i den västerländska civilisationens namn
- Jag tar dock fullt ansvar
för det jag gör
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Cameron – smartaste PM ever
Currently playing in iTunes: How Blue Can You Get by Jeff Healey
ISIS guy 1: I know, let's use cryptography to hide our messages! ISIS guy 2: We can't, it's against the law in the UK. ISIS guy 1: Oh, OK.
— Mustafa Al-Bassam (@musalbas) January 12, 2015
I dessa dagar marscherar alltså ledare från en mängd stater i Paris, varav många uppenbarligen ger fullständigt f-n yttrandefriheten i sina respektive länder. Och av de ledare som faktiskt leder länder där åtminstone delar av yttrandefriheten fortfarande består är det flera som omedelbart börjar diskutera inskränkningar – David Cameron kanske det främsta exemplet, han vill tydligen förbjuda allt som regering/säkerhetspolis inte kan läsa
British PM Cameron exploits Paris attack to say: "There should be no "means of communication" which "we cannot read" http://t.co/jugblDwZP9
— Glenn Greenwald (@ggreenwald) January 12, 2015
Kan inte låta bli att undra om Cameron tror att terrorister är lika korkade som han själv verkar vara.
Vi ska skydda oss mot terrorism men samtidigt undanröja dess orsaker
Vi måste försvara oss mot skräcken | Anders Lindberg | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Men på samma sätt som man måste bekämpa både brott och brottens orsaker så kan man inte stoppa terrorismen utan att samtidigt lösa vad som ligger under den.
Politisk extremism och terrorgrupper uppkommer inte i ett vakum.De kräver sitt sällskap.
Det internationella samfundet måste bli bättre på att stoppa tillflödet av pengar och nya stridande till terroristerna. Väst måste sätta stenhård press på Turkiet att ta större ansvar i det arbetet. Men även Sverige måste göra mer för att hindra rekryteringen från vårt land.”
Förundrad – Anders Lindberg argumenterar oerhört märkligt. När han gör analogin med annan brottsbekämpning så ser han att man både måste bekämpa brott och brottens orsaker. När det kommer till terror finns bara brottsbekämpning, inte ett ord om vad som faktiskt är ”sitt sällskap”.
Tyvärr – för oss som inser att det finns sociala, ekonomiska och geopolitiska komponenter i detta ”sällskap” – så ger en djupare insikt inte tillgång till enkla framgångsrecept. Men bara för att skapa en utgångspunkt:
Terrorismen i den skepnad den numera ofta tar sig – inkapslad i islamistisk retorik – tycks mig ofta hämta sin näring ur övergrepp mot arabisk/muslimsk befolkning i flera delar av världen. Allt från (och jag överblickar så här på kvällskvisten förstås inte allt) upprättandet av en judisk stat i det brittiska protektoratet och där följande krig/ockupation via fransmännens fruktansvärda övergrepp under Algeriets befrielsekrig, stöd till just islamister under rysk ockupation av Afghanistan följt av USA-ledd ockupation av samma land, stöd till förtryckarregimer i oljeproducerande länder – listan är mycket längre förstås.
Eftersom det är uppenbart att man inte kan bomba något land till demokrati, det är nog så att byggandet av demokrati måste vara ett projekt som engagerar befolkningen, som baseras på att man kan skapa lag och ordning i någorlunda samklang med befolkningens behov och samtidigt bygga en rimlig välfärd åt samma befolkning, så måste vi backa bandet. Vad krävs för att befolkningen i t.ex. Syrien ska kunna etablera en trygg tillvaro från vilken de kan bygga en fungerande demokratisk stat? Sannolikt inte mera dödande (tror faktiskt att dödandet i sig riskerar att öka tillströmningen av potentiella terrorister) men att få stopp på det är förstås inte enkelt men man kan ju se att försvagandet av regimen parallellt med stöd till olika upproriska grupper knappast förbättrat förutsättningarna.
USA har bedrivit krig mot terrorismen uttalat sedan 2001 – finns det något som tyder på att det varit en framgångsrik strategi.
Var terroristerna i Paris verkligen förnärmade av Charlie Hebdo’s satir?
We think the Paris terrorists were offended by Charlie Hebdo’s satire. What if we’re wrong? – Telegraph: ”Here’s a theory. Terrorists aren’t offended by cartoons. Not even cartoons that satirise the Prophet Muhammad. They don’t care about satire. For all I know they may not even care about the Prophet Muhammad.
Instead, they merely pretend to be offended by cartoons, in order to give themselves a pretext to commit murder. Murder so horrifying, on a pretext so unWestern, that non-Muslims – blinded by grief and rage – turn on Muslims. Blame them. Persecute them. Burn their book, attack their mosques, threaten them in the street, demand their expulsion from Western societies. Actions that, in turn, scare Western Muslims, isolate them, alienate them. And thus drive some of them to support – and even become – terrorists.
Result: terrorists swell their ranks for a civil war they long to provoke non-Muslims into starting.”
Michael Deacon har presenterat en intressant och sannolikt korrekt teori. Terrorister använder från tid till annan olika former av ideologiska satser som försvar för sina handlingar men det är ju självfallet inte den faktiska drivkraften. I det enskilda fallet handlar det väl sannolikt om någon form av personlighetsstörning men som företeelse är det väl snarast uttryck för mer geopolitiska och/eller social motsättningar.
Själv vidarepublicerar jag gärna satirteckningar (som jag ofta gillar/skrattar åt) vare sig de handlar om katoliker, judar, muslimer, svarta, araber eller andra etniska/religiösa/politiska företeelser. Problemet jag har är att det oftast är oklart vilken copyright som gäller.
Jag tror däremot inte att jag därigenom riktar avgörande slag mot terrorister och inte heller att jag därmed gör en stor insats för yttrandefriheten. Den senare ser jag dock som oerhört viktig. Den bygger på att vi faktiskt respekterar allas rätt att ha en åsikt och att få uttrycka den. Respekt är en s.k. two-way-street – för att jag ska kunna avkräva någon annan respekt för min rätt måste jag respektera denna andres absoluta rätt. Precis samma gäller för begrepp som tolerans – jag kan inte förvänta telerans mot mitt sätt att leva om inte jag accepterar andras.
Absolut rätt innebär verkligen just det. Det spelar ingen roll hur föraktlig jag finner en åsikt eller en livsstil/kultur – det är just då som det verkligen prövas om jag hyser respekt, tolererar. Men för att det ska funka måste man också ha rätt att uttrycka sitt förakt, t.ex. i satirens form. Dit hade jag hoppats att vi kommit.
Nu är det ju snarare tvärtom – i den heliga identitetspolitikens namn har vi fått ett klimat där var och en istället för att tolerera andras åsikter getts rätt att känna sig kränkta av dessa. Istället för att avdramatisera uttryck (som bögarna gjorde med just begreppet bög) så har vi numera listor med ord/benämningar som inte får användas. Istället för att acceptera att vår syn på företeelser i världen ändras över tid så börjar vi acceptera att gömma undan gamla texter eller t.o.m. ändra i dem för att ”passa”. I sanning en tillbakagång, inte långt från vissa rörelsers bokbål.
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Senaste kommentarerna