Peter Karlberg

Enstatslösning enda vettiga på sikt: “Socialister bör förespråka klassförbrödring och enstatslösning. Den enda möjligheten på längre sikt är att palestinska och judiska arbetare enar sig mot den sionistiska kolonialstaten. Rent militärt går det inte att besegra Israel, enda vägen till reell förändring är att det börjar jäsa inne i själva Israel.”

(Hittat via knuff.)

Självklart är det så att en enstatslösning egentligen är den enda vettiga. Kartan som jag publicerade häromdagen visar ju det rätt tydligt ur ett rent geografiskt perspektiv. Frågan om den idylliserande bilden (som Mullvaden torgför) av den palestinska och den israeliska arbetarklassens roll i en sådan lösning är dock lite mera komplex. Jag associerar till den diskussion om arbetarklassens karaktäristika som Anders Nilsson och undertecknade påbörjade för några veckor sedan.

Vill man tilldela arbetarklassen en roll i sammanhang som dessa måste man realistiskt bedöma dess organisering. Jag har dessvärre sett få tecken på att det skulle finnas, vare sig bland israeler eller palestinier, en medveten och orgaiserad arbetarklass som skulle kunna ta kommandot över, eller åtminstone spela en betydande roll, i formandet av politiken. Tvärtom faktiskt, det tycks saknas ens embryon (såvitt jag känner till) till en sådan organisering med undantag för en del fredsdemonstranter av oklar klassbakgrund.

Ingenting tyder på att dessa fredsdemonstranter i dagsläget påverkar den israeliska aggressionen.

En sosses försvarstal: “Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara “bättre” i strikt “teknisk” mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen.”

(Hittat via knuff.)

Jörgen Lindell sammanfattar, tror jag, på ett utmärkt sätt det som brister i dagens socialdemokrati och det som det senaste valresultatet borde ha aktualiserat. Tyvärr är det också lätt att dela den uppgivenhet som Lindell ger uttryck för

Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.

Värst av allt är dock att vi på vägen hit förlorat kamrater som Lindell. Det är ju ingen tvekan om att den lilla grupp av FRA-aktivister med sådana som Laakso, Brockman m.fl. i spetsen inte räcker långt. Lindell kommer inte att rösta socialdemokratiskt så länge Bodströms anhang – fanns det ett bättre alternativ skulle jag också göra sammalunda.

Dessvärre tycker Lindell att det finns alternativ, i hans fall Piratpartiet. Personligen förstår jag inte detta, försvaret av demokratin kan inte föras till ett lyckligt slut genom ett vågmästarpartis agerande. Det ett sådant parti möjligen kan åstadkomma är att dessa viktiga frågor får den status i de etablerade partierna de kräver, men bara om det inom dessa finns brohuvuden, finns människor som är beredda att också internt slita med frågorna.

Dock, det är inte alla som hamnar i Lindells slutsatser. Upphovsmannen till ovanstående helt enkelt lysande affisch, Anders Widén, med den påhittade CC CopyCatbyrån, skriver

Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.

Erik Laakso skriver, uppebarligen dagen efter:-), om idéutvecklingen inom vänstern i vid mening men med visst fokus förstås på socialdemokratin som är Laaksos hemvist. Jag menar att han pekar på en central frågeställning som handlar just om demokratisyn versus de värden som manifesteras i begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Lite enklare för sig gör man om man ser att frihetsbegreppet i socialdemokratisk tappning faktiskt torde vara tämligen synonymt med demokrati; detta kan man förstå så att kampen för demokrati i vid mening just syftar till att frigöra människor från förtryck, översitteri…..

“Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Den rike inga plikter trycka, den arme ingen rätt man ger. Länge nog som myndlingar vi böjt oss, jämlikheten skall nu bi lag.”

Ser vi det historiskt så blir alltså kampen för allmän rösträtt ett steg i denna frihetskamp där demkrati är idealet. Parallellt förs facklig kamp för att frigöra arbetarna från de värsta formerna av löneslaveri och beroenden av kapitalägarna. Utbildning för alla utgör också en del i denna frigörelse. Återstår gör mycket och en del av förmynderiet, som nu inte längre utövas lika tydligt av brukspatron eller andra dignitärer, tar sig uttryck i allehanda symbollagstiftning. Riktigt skarp blir dock diskussionen först när vi närmar oss den aktuella diskussionen om inskränkningar av grundläggade demokratiska fri- och rättigheter som rätten till personlig integritet, åsiktsfrihet m.m. Ännu skarpare blir den förmodligen då vi närmar oss den sfär som handlar om makten “att leda och fördela arbetet”.

Årets politiska blogg 2008 – Hela listan: “Och vinnaren är:

Henrik Alexandersson HAX. Som den som på ett ytterst aktivt sätt lyft upp integritetsfrågan till en större fråga än enbart en fråga för en begränsad bloggsfär. För andra året i rad knep Blogge Bloggelito andraplatsen. Liksom förra året så var bloggelito hårt engagerad i den fråga som slutligen lyfte fram slutsegraren. Förra året som tvåa efter Isabella Lund då den dominerande frågan om prostitutionsdebatten och i år då frågan handlat om integritet.

Fyran Marie “Emma-Opassande” Andersson är årets stjärnskott som nästan från ingenstans rusat upp till att bli en mycket betydelsefull skribent. Även trean Oscar Swartz och femman Mark Klamberg har varit ledande debattörer i FRA- och IPRED-diskussionerna. De tre bloggarna Johan Norberg, Dick Erixon och Johan Ingerö placerar sig för tredje året i rad bland de främsta bloggarna och är de som håller en jämn och hög nivå och är uppskattade av sina läsare.

Sossebloggarna då?

Det pågår ju en lång och utdragen debatt om sossebloggar och därför är det intressant att ta del av omröstningsresultatet och titta lite närmare på det. I den första omröstningen 2006 vann den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian, förra året agerade han valövervakare och i år återfanns han återigen i omröstningen men klargjorde att han inte suktade efter seger igen. Han slutade i år på en framskjuten 14:e plats som näst bäste sossebloggare. Bäst i år blev bloggen Alliansfritt Sverige som slutade på 12:e plats. Tredje bäst placerade sosseblogg blev Catti Ullström på 19:e plats.”

Hos Erik Laakso rapporteras från omröstningen Årets politiska blogg som ordnas av Bloggen Bent och jag sällar mig förstås oreserverat till gratulanterna av HAX som särskilt när det gäller integritetsfrågorna varit den säkert viktigaste skribenten under 2008. Alltså ett jättegrattis till Henrik Alexandersson!

Ser att HAX vill ta upp en mer principiell diskussion under rubriken Staten och vi som särskilt ur socialdemokratisk synvinkel är ytterst intressant

och då menar jag inte flumteorier om allehanda mer anarkistiska inriktningar. Däremot finns det en del att fundera över i det resonemang HAX för beträffande den lilla staten “Det enda alternativ som jag ser som någorlunda realistiskt (och nu talar vi om realistiskt, inte bara om önskvärt) är en liten stat. En stat där politikernas makt rullas tillbaka. En stat där den som vill kan få ta ansvar för sitt eget liv. (Och där den som vill ha “välfärdsstat” kan få något åt det hållet genom frivilliga gruppförsäkringar.) En stat med få lagar men mycket ordning – i meningen respekt, ansvar och tolerans.

Problemet är att sådana teorier helt bortser från att verklig makt i ett kapitalistiskt samhälle tillfaller ägare av produktionsmedel och att, som det heter i visan, staten och kapitalet sitter i samma båt. Det är önskvärt och helt i linje med socialdemokratins strävan att frigöra alla människor, inte bara de som klarar detta av egen kraft (ofta arv), att ge största möjliga frihet till människorna själva. Jag skulle dock inte rubricera det som en reduktion av politikens makt utan snarare betrakta det som politikens mål. På den nivå som produktivkrafterna befinner sig idag kan alla människor få i materiellt avseende drägligt liv. Det kräver något mer än att var och en är “sin egen lyckas smed”.

Laakso berör också en annan fråga – avsaknaden av socialdemokratiska bloggar bland de främsta i tävlingen och relaterar till en pågående debatt kring dessas betydelse, eventuella brister osv. Laakso själv har påbörjat en granskning av de (s)-märkta bloggarna liksom Ann-Catrin Brockman. Laakso misstänker att ett skäl till bristande framgångar i “tävlingar” skulle vara en allmän motvilja att rangordna. Går jag till mig själv så stämmer det även om jag förstås röstade i den här aktuella – dock utan att ta hänsyn till politisk hemvist. Det är dock inte alls problemet (alltså motviljan mot att rangordna) utan det ligger mycket i det Björn Pedersen skriver

Men ändå, så borde ju socialdemokraterna som ju trots allt har många, många flera medlemmar och sympatisörer än de flesta andra partier i Sverige komma bättre ut i sådana sammanhang. Tycker jag. Och varför gör de inte det när det finns skärpta och vassa sossar som Peter Karlberg och Johan Sjölander och Jonas Morian?

Björn Wadström påstod i ett inlägg tidigare att sossarna var dåliga på att blogga. Och jag är böjd att hålla med. Inte så att de inte producerar en mängd blogginlägg – för de är många och de skriver friskt. Men bloggande är inte bara en fråga om produktion, det är också en fråga om deltagande och nätverkande.

Bloggandet är helt enkelt en kollektiv syssla tre olika sfärer. Det första är att registrera en blogg och producera. Det andra är att engagera sig i bloggen, och att låta andra engagera sig. Det tredje är att nätverka med andra bloggare, och med de som läser bloggen.

För övrigt vill jag också förstås gratulera Blogge Bloggelito som nu knipit en andraplats för andra året i rad. Grattis!

Där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.: “Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.

Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid. “

Anders Nilsson kommenterar mitt inlägg Socialdemokrat – nationalist eler internationalist och pekar på att det saknas en analys av de senaste 15 årens utveckling av den svenska arbetarrörelsen. I det har han förstås rätt, en annan sak är förstås om han har rätt i sak. Jag svarade i en kommentar till det inlägget:

Är inte säker på att din historieskrivning fångar hela historien, Anders.

Som jag ser det sker en väsentlig ändring av förhållandena i Sverige sannolikt sent 50-tal och under 60-talet. Då försvinner möjligheten för en familj att leva på en lön.

Trots att den allmänna levnadsstandarden ökar så sker senare ytterlgare urholkningar av värdet på lönearbetares arbete genom hög inflation/devalveringar. Höga nominella löneökningar vars värde reduceras eller helt försvinner. Det är en smula paradoxalt.

Visst bidrar en ökad andel egenföretagare på områden som traditionellt varit reserverade för kollektivavtalsanställda till splittringen. Frågan är hur det slår för de berörda.

Sen är jag inte riktigt överens när det gäller “degenerationen”. Särskilt gäller det genom facklig kamp uppnådda resultat som jag nog inte skulle vilja beskriva som privilegier. Att uppnådda resultat måste försvaras är också rimligt. Jag tycker t.ex. inte att det är riktigt att i avtalsförhandlingar “avstå” s.k. löneutrymme för att någon annan sektor skall få mer – så fungerar inte marknaden och vi lever trots allt i ett kapitalistiskt system. Det blir så att säga inte större utrymme för städerskan i offentlig sektor för att industriarbetaren får mindre.

Här är jag dock inte tänkt färdigt (om man nu kan det i frågr som dessa). Hittar däremot ett intressant bidrag till frågan om klassamhällets utveckling hos Anders Svensson som i huvudsak utgörs av citat från Göran Therborns bok Klasstrukturen i Sverige 1930-80. Här missas förstås utvecklingen de senaste 28 åren och jag är inte säker på att Svenssons beskrivning av utvecklingen under den perioden är korrekt.

Under den peirod Therborn studerat menar han att mellanskikten ökat enormt i samhället, främst inom cirkulation och tjänster, från cirka 300 000 till 1,5 miljoner. Proletariseringen har enligt Therborn inte varit så omfattande under denna period.

Däremot menar jag att proletariseringen har varit omfattande under perioden därefter. Från 1980-talet och framåt har datoriseringen av samhället och andra förändringar lett till en omfattande proletarisering. Call-centers har inneburit en proletarisering av telfonisters och kontoristers arbete såväl som av säljares och servicepersonals. Stora delar av lärarkåren har proletariserats och programmeringsfabriker med uppdelning av programmeringen i delar och strömlinjeformning har inneburit en proletarisering av det yrket osv.

Sannolikt är det snarare så att tillväxten av mellanskikt fortsatt, vilket ju bland annat illustereras av en ökad andel egenföretagare i traditionellt lönearbetarsektorer. Datoriseringen har nog faktiskt också snarast bidragit till att fler kommit att tillhöra de s.k. mellanskikten. Allt detta kräver dock lite fördjupad diskussion/analys – kanske något att fundera vidare på under julledigheten som för övrigt innebär att jag önskar alla läsare en mycket god helg!

Pizzabagare och vårdbiträden är socialdemokratins kärna: “Socialdemokratin bör vara ett parti för de som ekonomiskt och socialt står sämst till i samhället. Även om vi inte kan tala om fattigdom i global mening så finns det i Sverige en stor grupp människor med relativt låg inkomst (mindre än 20.000 per månad) som beaktas av få. Makt är inte bara en fråga om utbildning eller förhållande till produktionsmedlen. En god privatekonomi ger idag makt. På en fri marknad med världen som spelplats har den med pengar makt över sitt liv på ett sätt som den (även relativt) fattige inte har. Därför har inte en löntagare med hög inkomst (+30.000/månad) omedelbart samma intresse som en med halva inkomsten, även om båda organiseras i LO.

Jag skulle vilja påstå att inkomstnivå förenar mera än relation till produktionsmedlen. Ett sjukvårdsbiträde har mera gemensamt med enmansföretagaren med egen städfirma, än med byggnadsarbetaren i storstadsregionen.

Det som en gång var socialdemokratins självklara kärna, arbetarklassen som inte hade annat att förlora än sina bojor, är idag ett mycket mera sammansatt och komplicerat politiskt intresse. Det kräver en helt annan politisk plattform än den som formulerades på 1970-talet.”

Anders Nilsson tar ytterligare steg på vägen mot en fördjupad analys – gott så! Frågan är dock om hans resonemang räcker ända fram – såväl socialdemokratin som andra socialistiska rörelser har alltid haft drag av internationalism men av det ser vi idag inget. Borde inte den s.k. globaliseringen ha passat socialdemokratin som hand i handske just när arbetarklassens tidigare homogenitet upplösts här hemma, något som väl Olof Palmes retorik gav underlag för och en tradition som sedan förflyktigats.

Att i dagens Sverige – och jag envisas med att kalla vårt land för ett välfärdssamhälle som omfattar flertalet i allt väsentligt – och i beaktande av globaliseringen borde väl begreppet solidaritet i än högre grad än tidigare innefatta just det internationella perspektivet. Det undergräver på intet sätt det nationella perspektivet på samma fråga men det sätter densamma i perspektiv – visst har lågavlönade det besvärligt i dagens Sverige men jämfört med….!

Visst är det så – som Anders Nilsson påpekar – att den relativa levnadsstandarden förenar vad gäller livsbetingelser. Oaktat detta så sett mera objektivt befinner sig den (relativt sett) högavlönade byggjobbaren i storstadsområdena faktiskt i samma position vad gäller faktisk kontroll över det egna livet som vårdbiträdet (. I tider av ekonomisk kris blir detta mycket tydligt. Det har dock alltid varit en del av det kapitalistiska systemets försvarsmekanismer att framkalla motsättningar bland de “förtryckta”, ofta uttryckta genom relativa skillnader t.ex. vad avser materiella förhållanden (också jag tyckte det var rätt märkligt att t.ex. läsa uppgifter om att soppåkarna i min kommun tjänar över 30 000 kronor medan vårdbiträenas ingångslön fortfarande hamnar en bra bit under 20 000). Det är ju den materiella förklaringen till identitetspolitikens starka ställning i vårt parti.

Inom parantes, dagens “framgångar” för främlingsfienliga/rasistiska strömningar kan förklars på samma sätt – motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de i huvudsak egendomslösa och ägarna av produktionsmedlen osynliggörs genom projiceringar på motsättningar inom de egendomslösas egna led. Rasister blir därmed de “duktiga idioterna” i kapitalets tjänst utan att ens förstå det själva.

Jag blir faktiskt riktigt glad när jag läser Nilssons skrivningar om 1975:

1975 är ett märkesår. Nu stod socialdemokratin inför skördetiden. Ett halvsekel av socialdemokratiskt byggande av välfärdsstaten skulle förfärdigas. Den politiska och sociala demokratin var på plats, nu skulle den ekonomiska demokratin erövras med löntagarfonder som främsta medel. Själv arbetade jag i dåvarande Svenska Fabriksarbetarförbundet, med den största iver, för Rudolf Meidners förslag. Vi var många socialdemokrater med stora förhoppningar.

Därmed inte sagt att de s.k. löntagarfonderna var den slutliga lösningen. Jag tror nämligen att Nlsson är något viktigt på spåren. I en globaliserad värld tar faktiskt möjligheterna att förflytta industriproduktion till låglöneländer slut förr eller senare. Inte idag och inte i morgon men inom kort (i ett historiskt perspektiv, såväl i stort sett hela Afrika som delar av Sydamerika finns kvar att explotera).

Vad händer då? Kanske uppnår vi då det den gode Marx egentligen pratade om när han beskrev den “församhälleligade produktionen”. Vi ser ju redan tendenser till detta i de globala multinationella företagens strategier. Frågan är hur den makt som därmed tillkommer det globaliserade kapitalet skall hanteras. Frågan är också om kapitalets makt skall utmanas av staten ( till vilket jag ställer mig tveksam) eller av mer kollektivt organiserade initiativ.

För övrigt vill jag bara uppmärksama att Enn Kokk liksom jag tycker att det är intressantare med debatt om idéer snarare än debatt om debatten om idéer.

Vad jag framför allt saknar i “Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?

Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?: “För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)”

Johan Sjölander tycks leva i villfarelsen att idepolitiskt tänkande sker bland något han definierar som intellektuella och så referarar han till den i dagarna aktuella skriften Från smedja till sambandscentral. Lite senare i artikeln gör han ett betydligt intressantare konstaterande

Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett “ovanifrånprojekt”, långt bort från själva folkrörelsen.

Det är ju just diskuterandet bland vanliga medlemmar och sympatisörer som konstituerar en idepolitisk debatt, som gör dessa delaktiga i formandet av partiets visioner. De s.k. intellektuella utgör bara i bästa fall formulerare av problemställningar, summerare av de mångas tankar. I övrigt sällar sig Sjölander till kategorin gnällspikar dvs bidrar inte till debatten utan ägnar sig åt densamma.

Fredrik Jansson har redan den 29 november recenserat boken som hade releaseparty igår. Jansson ägnar sig också åt psuedodiskussionen om debatten snarare än att ge sig in i den men bortsett från besserwisserattityden “Jag har hört allt förut” går han rätt på det viktiga

Framförallt saknas det som regel en ordentlig diskussion om idédebattens former som är något annat än predikan för massorna, som något som skiljer vänstern från högern. Vi kommer aldrig kunna konkurrera med kapitalets resurser när det gäller att driva traditionella tankesmedjor och dagstidningar. Ändå är det stjärnögt blickande mot amerikanska institut och drömmar om forna tiders a-press som dominerar.

Rätt alltså såtillvida att i ett folkrörelseparti formas inte politiken i tankesmedjor utan i själva rörelsen, fel i den meningen att han vill diskutera formerna snarare än att vara en del av rörelsen själv. Jag fick inget recensionsex:-( och tycker kanske listan av skribenter kändes rätt trist. Nu har jag dock beställt boken i avsikt att faktiskt se vad de socialdemokratiska studenterna betraktar som intressant läsning.

Catharina Ullström skriver också om debatten, refererandes andra bloggar som gör detsamma, om avsaknaden av debatt men konstaterar ändå

Att den socialdemokratiska idédebatten haltar, inom bloggosfären liksom inom hela rörelsen, är inget nytt. Det gör den. Vi har ingen socialdemokratisk vision för framtiden och vi är rädda för att skapa den. Delvis för att, som Jansson påpekar, vi väntar på att visionen ska levereras uppifrån. Delvis för att vårt parti suttit så länge vid regeringsmakten att allt som inte går att förverkliga nästa mandatperiod är orimliga (kanske till och med farliga) utopier eller onödigheter. Vår rörelse fokuserar mer på att vinna val än på att skapa ett samhälle eller ett samhällsystem som vi faktiskt tror på. Solidaritet, rättvisa och jämlikhet har förmiskats till byråkrati. De som vågar drömma är galna och vi tycker i blindo.

Under tiden försöker t.ex. undertecknad och Anders Nilsson föra en diskussion kring hur vår samhällsanalys bör se ut, men det saknar förstås relevans i sammanhanget.

Dags för den kladdiga lösningen?: “Tidigare har jag tagit upp hur politiker som Thomas ”Stasi” Bodström vill använda samma teknik för att stävja prostitution på nätet. Idén om ett ”prostitutionsfilter” får även gehör bland moderater, och kristdemokratiska kvinnoförbundet föreslår en liknande lösning – ”tekniken finns”, och då ska den användas för att ta bort sådant som är icke önskvärt, menar man. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.

Det har också lagts förslag om liknande filter för fildelning, vad jag förstår genom att försöka spärra torrentsajter. Detta har redan prövats, i och med att man försökte lägga The Pirate Bay i det allmänna barnporrfiltret, efter dansk idé. Och från EU-håll har vi hört tankar om allmän censur av vissa sökord som bomb, terrorism och andra farliga saker. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.

Det senaste i raden av förslag av denna kaliber kommer från spelutredningen. Utredningen föreslår ett batteri av åtgärder för att sabotera den fria marknaden och befästa det svenska monopolet, bland annat att förbjuda banker att förmedla insatser mellan kunder i Sverige och utländska spelbolag. Men man föreslår också – på fullt allvar – att utländska spelsajter som utmanar det svenska spelmonopolet ska blockeras enligt metoderna beskrivna ovan. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.”

Låt oss konstatera att Blogge Bloggelito har rätt. Han illustrerar också att vi har behov av en frihetsrörelse. Den kan ta sitt uttryck genom nyskapade partier som Piratpartiet (som gör ett förtjänstfullt arbete på området!), genom etablerade partier (och vilket skulle kunna axla uppgiften?) eller genom en bred s.k. enhetsfront. Kanske är det det sistnämnda som egentligen utgör hoppet då enfrågepartier saknar livskraft i vårt parlametariska styrelseskick och det är svårt att se något av de etablerade partierna som härförare i frågan. Göran persson gjorde två misstag som partiledare och statsminister – Thomas Bodström var ett och det största, kanske det som för evigt kommer att befläcka Perssons tid i ledningen.

Socialdemokratin bildades för att frigöra alla människor. Var hörs vi i denna alldeles avgörande strid?

För att åter citera Blogge:

Det är väl ungefär här det är dags att börja beväpna sig.

Några anspråkslösa förslag om statligt ägande: “Plötsligt har det blivit lite inne med statligt ägande igen. Inte vilket ägande som helst, förstås: I flera kapitalistiska västländer har staten ställt ut garantier för, eller köpt upp ruttna lån och kraschade finansinstitutioner. Staten tar alltså smällen när privatkapitalet dragit in samhälligt producerade resurser, pumpat upp aktievärden och bonusar, och sedan spruckit i svartepetter-sömmarna. Staten plåstrar om och ställer upp spelarna på banan igen så att det kan köras ett varv till. “

Först tror man att Ali Esbati förstås statens roll i det kapitalistiska system vi lever i

Utifrån en vänsterståndpunkt kan man knappast kan måla upp statligt ägande som en allmängiltig strategi för grundläggande samhällsförändring.

men han tar oss läsare snabbt ur villfarelsen. För

Begränsningar på skatteuttaget innebär då att de offentliga tjänsterna kommer att leva under kronisk stress och med ständiga nedskärningar – och pressas ut till privat sektor. Där blir de varken billigare eller bättre – ofta precis tvärtom. Skillnaden är att plånbokens tjocklek blir fördelningsmekanismen. Detta är något som vi redan ser överallt i Västvärlden. Ett stort och varierat statligt ägande är en viss motkraft till den utvecklingen. En del av vinsterna i produktionen kommer därigenom tillbaka till medborgarna genom de statliga företagens vinster.

Man undrar vem Esbati tror det är som står för de staliga företagens vinster? Sen – efter visst resonemang beträffande det korkade i att investera pensionspengarna i privat företagsamhet uppmanar Esbati till att

Starta nya statliga företag! Staten bidrar ändå på många olika sätt till riskkapitalfinansiering. En del av den verksamheten skulle med fördel kunna resultera i nya statliga bolag. Det kan till exempel vara forskningstunga företag inom miljöteknik. Vissa kommer att gå dåligt. Andra kan säkerligen växa och spela en roll.

Så talar en statskramare – varför anses det vänster?

Alltså samma stat som “skyddar” oss medborgare genom omfattande övervakning, avlyssning och jakt på personer som delar med sig skall “balansera” den makt som i det kapitalistiska systemet tilldelas den ägande klassen och var intressen samma stat är satt att tillvarata.

Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti: “Om vi gör en analys av samhället, en ny klassanalys, så kommer vi att se, att det som en gång var en solid arbetarklasskärna idag utgörs av en kulturellt differentierad, men socialt förenad, folklig bas. De är de lågavlönade i offentlig tjänst, småföretagare och många gånger enkvinnas-företagare inom service och tjänstesektorn, invandrare med familjeföretag och släkt och vänskapsband som rekryteringsprincip, de papperslösa, sjukskrivna och arbetslösa, fattigstudenter och kvinnliga minimipensionärer.

Bland dessa finns den nya socialdemokratins kärna. Det är dessa grupper, så åtskilda av kulturer och arbetsvillkor, men förenade av sin ekonomiska status och sina ambitioner, som vi skall företräda. De som strävar efter frihet och värdighet i sina liv. Frihet från diskriminering och förnedring, från omyndigförklaring och utarmning.

När vi väl formulerat kärnan kan vi samla de medelklassgrupper som i sitt beroende av dessa kärnväljare kan tänka sig att förenas kring ett gemensamt intresse.

Där har vi grunden för den nya socialdemokratins program. Klarar rådslagen att formulera det?”

Den gode Andes Nilsson skriver om samarbetet med vänsterpartiet och angriper också detta parti för sin bakåtsträvande nationalism, vilket jag tidigare kommenterat. Den analysen var riktigt bra och hans resonemang om hur en socialdemokratisk politik/vision bör formas för vår tid är mycket intressant. Back to basics skulle man kunna sammanfatta Nilssons syn.

Nu räcker det förstås inte med att säga att man skall göra en ny klassanalys för att identifiera kärnväljare, framförallt därför att förmågan att göra en sådan analys är starkt begränsad – det förutsätter ju att man har verktygen för att analysera och det verkar i alla fall som om det var länge sedan någon skolning av det slaget ingick i partiets arsenal.

Alla ser dock inte att vår förmåga att analysera, vår förmåga att navigera politiskt är färdigheter som behöver tränas. Att de tränas bäst i traditionella former som studiecirklar och möten snarare än i akademin.

Fredrik Jansson har, efter att först ha avlossat en bredsida mot/till partikamrater, utvecklat sin syn på vad diskussionen borde handla om:

Om socialdemokrater (inte bara bloggare) ska ha relevans så måste vi fundera över hur samhället ser ut och hur vi vill att det ska se ut. Och då spelar det ingen roll om det är barnskötaren som funderar över de allt större barngrupperna och hur man skulle kunna organisera verksamheten bättre, ledamoten i kulturnämnden som vill hitta lösningar på att läsandet är mer begränsat bland barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden än i mer välmående områden, eller bloggaren som argumenterar för större stimulanspaket i ekonomin. Alla har vi det ansvaret. Det är inte ”Mona”, ”68:an” eller ”dom där uppe” som ska tänka åt oss. Det är vårt ansvar.

Stämmer Anders Nilssons bild av dagens klassamhälle och är det svaret på Fredrik Janssons “fundera på hur samhället ser ut”. Låt oss börja med att konstatera att vi fortfarande lever i ett av världens rikaste länder, att vi lever i relativ fred och frihet, att vi sannolikt också är ett av de mest jämlika samhällena på vår jord och att vi, högerregeringens nedrustningar till trots, fortfarande har ett av världens bästa sociala skyddsnät. Oaktat detta finns det förstås folk som har det för djävligt.

Låt oss också slå fast att en klassanalys på intet sätt fokuserar den relativa levnadsstandarden utan tar sin utgångspunkt i människors/gruppers förhållande till ägandet av produktionsmedel. Enkelt uttryckt baseras den på i vilken utsträckning man äger produktionsmedel (har makt) respektive i vilken utsträckning man är hänvisad till att sälja sin arbetskraft (saknar makt). Mellan dessa poler finns skikt som genom sin relativa ställning visserligen inte äger produktionsmedel men som har betydligt större makt över sina liv i kraft av sin position på arbetsmarknaden (kompetens som ger större frihet). Det finns också grupper som äger sina produktionsmedel men som i allt väsentligt delar levnadsvillkoren med de “egendomslösa” – oftast småföretagare som kioskägare:-)

Därutöver kan det vara värt att särskilt framhålla att jämfört med tiden före 60-talet så har vi inte längre en (relativt sätt) outbildad arbetarklass. Tvärtom så har vi numera ett utbildningssystem som garanterar alla en 12-årig skolgång och de flesta ytterligare 4-5 år av förskoleverksamhet. Stora grupper av relativt lågavlönade har t.o.m. ännu längre utbildning. Sammantaget kanske man t.o.m. skulle våga hävda att tack vare en socialdemokratisk politik har andelen med mycket små möjligheter att påverka sina liv reducerats kraftigt. Jämför t.ex. med USA där denna grupp fortsatt är rätt betydande.

Ändå känns det som om Anders Nilsson är ute efter att forma socialdemokratins väljarbas just efter denna numera ganska lilla grupp. Jag är tveksam.

Tveksam – inte därför att en mer klassisk analys av samhället och dess klasser är fel väg att gå. Tveksam därför att vi befinner oss i ett läge där de socialdemokratiska grundläggande värdena – frihet, solidaritet, jämlikhet – måste få andra uttryck än de som tjänat oss väl under lång tid. Kapitalets tillkortakommanden när det gäller hushållandet med resurser, såväl mänskliga som andra, måste ge oss inspiration att analysera hur frågor om makt egentligen distribueras. Den borgerliga statens tillkortakommanden när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna – om det så gäller värdig ålderdom eller privatlivets helgd – måste ge oss inspiration att analysera politikens räckvidd, att begränsa statens kontroll av medborgaren.

Webbradio – Sveriges Radio: “Flyktingar som själva väljer bostadsort under sina första år i Sverige integreras snabbare än de som placeras av myndigheterna. Det visar en ny studie som Boverket publicerar på torsdagen”

Boverket har publicerat en studie av effekterna av den s.k. EBO-lagen och konstaterar att det odelat är positivt för flyktingar att själva få välja var de vill bosätta sig. Detta förstår Jonas Ek och kommenterar

Nu är det hög tid att vi får fokus på rätt frågor. Rätten att bosätta sig var man vill i landet ska gälla lika för alla. Både den tidigare socialdemokratiska regeringen och nuvarande moderatstyrda regeringen har misslyckats. Det är bland annat felaktigt fokus och därmed politiska misslyckanden som har fått dominera mottagandet. Redan i mars 2005 försökte den dåvarande socialdemokratiska regeringen att stimulera nyanlända bort från EBO, det vill säga eget boende.

Vårt kära kommunalråd Anders Lago lyckas dock läsa undersökningen som en viss potentat läser bibeln (åtminstone om man nu får tro nyhetsreferaten). Han lyckas med konststycket att dra slutsatsen att hans långa kamp för att sluta behandla flyktingar som andra invånare i vårt land dvs låta dem bestämma själva nu får stöd i rapporten.

- Jag står fast vid att staten måste avskaffa EBO. Trångboddheten som EBO-systemet leder till är inhuman. Barnen drabbas allra värst. Men det absolut första som regeringen måste göra är att förbättra statens egna anläggningsboenden. Det är dags att agera, Tobias Billström!

Det sätt som Anders Lago här argumenterar är mycket nära gränsen för ohederlighet och det är faktiskt riktigt beklämmande att den ideologiska kompassen är så dålig hos ledande företrädare för partiet i Södertälje. Flyktingar har rätt att bli behandlade som andra bosatta i vårt land. I själva verket får flyktingarna som inte väljer själva det precis lika trångt men missar det social nätverk som det egna valet ger tillgång till – de kommer därför att integreras sämre.

Det är en huvudvärk för de berörda kommunerna, men också för flyktingarna själva. Folk mår inte bra av att bo trångt, och det bekräftas också av den nya undersökningen från Malmö högskolan. Problemet, visar undersökningen, är att alternativet till eget boende, att bli placerad av Migrationsverket, inte är bättre. De som har valt placering, fyra av tio asylsökande, har fått det lika trångt. Till exempel kan två barnfamiljer, som inte känt varandra sen tidigare, få dela på samma lägenhet. Trångboddheten drabbar alltså alla, inte bara de som valt eget boende. Men när man tittar på hur det har gått för de båda grupperna efter några år i Sverige, då ser man att de som valde bostad själva, snabbare hittade jobb och köpte bostad. Närheten till anhöriga och vänner från början kan vara en förklaring. Och de som Migrationsverket placerade i så kallat anläggningsboende, Abo, förlorade flera år, enligt Pieter Bevelander.

November 23, 2008- Kontrakt om svenska värderingar för invandrare: “Som kronan på verket föreslås kontraktet vara frivilligt, och inte gälla EU-medborgare. Har förslaget något annat syfte än att vara en flirt högerut?”

Svaret på Björn Fridéns fråga är förstås nej. För den som tvivlar kan man ju t.ex. förslå läsning av Sverigedemokraten Leo Sundbergs betraktelse över folkpartiets “fråga”. Eller fundera över vad högerns utspel egentligen är (citerat från Blogge Bloggelito):

Det blåser nationalistiska vindar igen, som det brukar göra när tiderna försämras och man behöver syndabockar att sparka på. Och att moderaterna nu tar upp konkurrensen med sverigenazisterna om väljarnas gunst kommer kanske inte heller som någon direkt överraskning, dels för att de nya moderaterna i grund och botten är de gamla moderaterna i värderingsfrågor, dels för att de nya moderaterna är ett geléformat, ryggradslöst och principlöst parti ständigt med ett fuktat finger i vädret för att se vart det blåser i frågor utanför den borgerliga kärnan (exempelvis att försvara de borgerliga köpmännen mot fildelningens konsekvenser).

Och det är väl bara att konstatera att teorin om att den verkligt obehagliga effekten av populistisk mer eller mindre tydligt uttalad rasistisk organisering i ett land som vårt (jmf till exempel med Danmark) är att det sker en anpassning hos just de geléformade, ryggrads- och principlösa mer etablerade partierna äger sin riktighet.

Marita Ulvskog förstår dock inte alls:

DET ÄR SVÅRT ATT förstå vad de egentligen vill säga med det. Det finns risker med att kasta ur sig sådana här förslag om man inte visar att det innehåller något konkret och en lösning.

Det finns förstås också socialdemokrater som ägnar sig åt samma glidning mot mera främlingsfientlighet som Schlingmann. I DN kan man läsa att “MEN LUCIANO ASTUDILLO, RIKSDAGSMAN för socialdemokraterna, går emot sin partikamrat och hoppas på en bred uppslutning om kontrakten.”

Liberati och omvärlden: “Från mig (Mikael Nilsson, min anm.): Ah, ser fram emot programmet, tack!

Vad bra att se att ni är för IPRED, då vet man ju vad ni står för! IPRED förstärker ju inte äganderätten per se, utan ger ju mest utökade repressiva verktyg till upphovsrättsinnehavare så som dig själv.

Jag tolkar det som att det är den principen som är den rätta för er i Liberati. Det ska bli intressant att höra om dessa principer på hearingen.

Det ska också givetvis bli intressant att höra vad Camilla har att säga, även om jag gärna vill höra henna tala för sig själv.

Er “pragmatiska liberalism” innebär alltså att ni inte tolererar deltagare med andra liberala åsikter, i en fråga som ni inte ens tycker är viktig?

Frågan är om ens folkpartiet själva är så intoleranta…

/Mikael Från Alexander:

Vi tolererar INTE andras tokerier INNE i Liberati, nej! Du är ju med i Piratpartiet. Du får väl hållas där. Vad ska vi med dig till i Liberati? Du tycker ju inte som oss. Jag har väl rätt att ha med vem jag vill. Liberati har rätt att bjuda in dem vi vill prata med och skita i alla andra. Din gegga har vi ju redan hört till leda. Piratpartiet skriker ju sitt budskap mot alla hela tiden. Det är ju det som är så tröttsamt. Nu är det intressantare att höra andras röster. Och vad är det att sno andras egendom på en dator om inte att ha ett repressiv verktyg??? Men fortsätt du slänga stenar i ditt glashus. Det får stå för dig. Cheerio Alexander”

(Hittat via knuff.)

Man ska inte ägna sig åt lyteskomik så jag avstår från kommentarer. Kan bara rekommendera alla att läsa Mikael Nilssons mailväxling med Alexander Bard.

Bara några noteringar:

Det är oerhört svårt att förstå att någon uppfattat folkpartiet som ett liberalt alternaitv i svensk politik under de senaste låt oss säga 30 åren (eftersom det är vad jag kan överblicka av egen erfarenhet).

Det är oerhört svårt att förstå (dock lite mindre) hur någon kan uppfatta Piratpartiet som ett realistiskt alternativ. Detta oaktat det faktum att de spelat en betydande roll för motståndet mot integritetsinskränkande lagstiftning de senaste åren.

Max Andersson har för övrigt skrivit en rolig kommentar om film- och spelindustrins spammande av riksdagen.