Enstatslösning enda vettiga på sikt: “Socialister bör förespråka klassförbrödring och enstatslösning. Den enda möjligheten på längre sikt är att palestinska och judiska arbetare enar sig mot den sionistiska kolonialstaten. Rent militärt går det inte att besegra Israel, enda vägen till reell förändring är att det börjar jäsa inne i själva Israel.”

(Hittat via knuff.)

Självklart är det så att en enstatslösning egentligen är den enda vettiga. Kartan som jag publicerade häromdagen visar ju det rätt tydligt ur ett rent geografiskt perspektiv. Frågan om den idylliserande bilden (som Mullvaden torgför) av den palestinska och den israeliska arbetarklassens roll i en sådan lösning är dock lite mera komplex. Jag associerar till den diskussion om arbetarklassens karaktäristika som Anders Nilsson och undertecknade påbörjade för några veckor sedan.

Vill man tilldela arbetarklassen en roll i sammanhang som dessa måste man realistiskt bedöma dess organisering. Jag har dessvärre sett få tecken på att det skulle finnas, vare sig bland israeler eller palestinier, en medveten och orgaiserad arbetarklass som skulle kunna ta kommandot över, eller åtminstone spela en betydande roll, i formandet av politiken. Tvärtom faktiskt, det tycks saknas ens embryon (såvitt jag känner till) till en sådan organisering med undantag för en del fredsdemonstranter av oklar klassbakgrund.

Ingenting tyder på att dessa fredsdemonstranter i dagsläget påverkar den israeliska aggressionen.

Där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.: “Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.

Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid. “

Anders Nilsson kommenterar mitt inlägg Socialdemokrat – nationalist eler internationalist och pekar på att det saknas en analys av de senaste 15 årens utveckling av den svenska arbetarrörelsen. I det har han förstås rätt, en annan sak är förstås om han har rätt i sak. Jag svarade i en kommentar till det inlägget:

Är inte säker på att din historieskrivning fångar hela historien, Anders.

Som jag ser det sker en väsentlig ändring av förhållandena i Sverige sannolikt sent 50-tal och under 60-talet. Då försvinner möjligheten för en familj att leva på en lön.

Trots att den allmänna levnadsstandarden ökar så sker senare ytterlgare urholkningar av värdet på lönearbetares arbete genom hög inflation/devalveringar. Höga nominella löneökningar vars värde reduceras eller helt försvinner. Det är en smula paradoxalt.

Visst bidrar en ökad andel egenföretagare på områden som traditionellt varit reserverade för kollektivavtalsanställda till splittringen. Frågan är hur det slår för de berörda.

Sen är jag inte riktigt överens när det gäller “degenerationen”. Särskilt gäller det genom facklig kamp uppnådda resultat som jag nog inte skulle vilja beskriva som privilegier. Att uppnådda resultat måste försvaras är också rimligt. Jag tycker t.ex. inte att det är riktigt att i avtalsförhandlingar “avstå” s.k. löneutrymme för att någon annan sektor skall få mer – så fungerar inte marknaden och vi lever trots allt i ett kapitalistiskt system. Det blir så att säga inte större utrymme för städerskan i offentlig sektor för att industriarbetaren får mindre.

Här är jag dock inte tänkt färdigt (om man nu kan det i frågr som dessa). Hittar däremot ett intressant bidrag till frågan om klassamhällets utveckling hos Anders Svensson som i huvudsak utgörs av citat från Göran Therborns bok Klasstrukturen i Sverige 1930-80. Här missas förstås utvecklingen de senaste 28 åren och jag är inte säker på att Svenssons beskrivning av utvecklingen under den perioden är korrekt.

Under den peirod Therborn studerat menar han att mellanskikten ökat enormt i samhället, främst inom cirkulation och tjänster, från cirka 300 000 till 1,5 miljoner. Proletariseringen har enligt Therborn inte varit så omfattande under denna period.

Däremot menar jag att proletariseringen har varit omfattande under perioden därefter. Från 1980-talet och framåt har datoriseringen av samhället och andra förändringar lett till en omfattande proletarisering. Call-centers har inneburit en proletarisering av telfonisters och kontoristers arbete såväl som av säljares och servicepersonals. Stora delar av lärarkåren har proletariserats och programmeringsfabriker med uppdelning av programmeringen i delar och strömlinjeformning har inneburit en proletarisering av det yrket osv.

Sannolikt är det snarare så att tillväxten av mellanskikt fortsatt, vilket ju bland annat illustereras av en ökad andel egenföretagare i traditionellt lönearbetarsektorer. Datoriseringen har nog faktiskt också snarast bidragit till att fler kommit att tillhöra de s.k. mellanskikten. Allt detta kräver dock lite fördjupad diskussion/analys – kanske något att fundera vidare på under julledigheten som för övrigt innebär att jag önskar alla läsare en mycket god helg!

Pizzabagare och vårdbiträden är socialdemokratins kärna: “Socialdemokratin bör vara ett parti för de som ekonomiskt och socialt står sämst till i samhället. Även om vi inte kan tala om fattigdom i global mening så finns det i Sverige en stor grupp människor med relativt låg inkomst (mindre än 20.000 per månad) som beaktas av få. Makt är inte bara en fråga om utbildning eller förhållande till produktionsmedlen. En god privatekonomi ger idag makt. På en fri marknad med världen som spelplats har den med pengar makt över sitt liv på ett sätt som den (även relativt) fattige inte har. Därför har inte en löntagare med hög inkomst (+30.000/månad) omedelbart samma intresse som en med halva inkomsten, även om båda organiseras i LO.

Jag skulle vilja påstå att inkomstnivå förenar mera än relation till produktionsmedlen. Ett sjukvårdsbiträde har mera gemensamt med enmansföretagaren med egen städfirma, än med byggnadsarbetaren i storstadsregionen.

Det som en gång var socialdemokratins självklara kärna, arbetarklassen som inte hade annat att förlora än sina bojor, är idag ett mycket mera sammansatt och komplicerat politiskt intresse. Det kräver en helt annan politisk plattform än den som formulerades på 1970-talet.”

Anders Nilsson tar ytterligare steg på vägen mot en fördjupad analys – gott så! Frågan är dock om hans resonemang räcker ända fram – såväl socialdemokratin som andra socialistiska rörelser har alltid haft drag av internationalism men av det ser vi idag inget. Borde inte den s.k. globaliseringen ha passat socialdemokratin som hand i handske just när arbetarklassens tidigare homogenitet upplösts här hemma, något som väl Olof Palmes retorik gav underlag för och en tradition som sedan förflyktigats.

Att i dagens Sverige – och jag envisas med att kalla vårt land för ett välfärdssamhälle som omfattar flertalet i allt väsentligt – och i beaktande av globaliseringen borde väl begreppet solidaritet i än högre grad än tidigare innefatta just det internationella perspektivet. Det undergräver på intet sätt det nationella perspektivet på samma fråga men det sätter densamma i perspektiv – visst har lågavlönade det besvärligt i dagens Sverige men jämfört med….!

Visst är det så – som Anders Nilsson påpekar – att den relativa levnadsstandarden förenar vad gäller livsbetingelser. Oaktat detta så sett mera objektivt befinner sig den (relativt sett) högavlönade byggjobbaren i storstadsområdena faktiskt i samma position vad gäller faktisk kontroll över det egna livet som vårdbiträdet (. I tider av ekonomisk kris blir detta mycket tydligt. Det har dock alltid varit en del av det kapitalistiska systemets försvarsmekanismer att framkalla motsättningar bland de “förtryckta”, ofta uttryckta genom relativa skillnader t.ex. vad avser materiella förhållanden (också jag tyckte det var rätt märkligt att t.ex. läsa uppgifter om att soppåkarna i min kommun tjänar över 30 000 kronor medan vårdbiträenas ingångslön fortfarande hamnar en bra bit under 20 000). Det är ju den materiella förklaringen till identitetspolitikens starka ställning i vårt parti.

Inom parantes, dagens “framgångar” för främlingsfienliga/rasistiska strömningar kan förklars på samma sätt – motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de i huvudsak egendomslösa och ägarna av produktionsmedlen osynliggörs genom projiceringar på motsättningar inom de egendomslösas egna led. Rasister blir därmed de “duktiga idioterna” i kapitalets tjänst utan att ens förstå det själva.

Jag blir faktiskt riktigt glad när jag läser Nilssons skrivningar om 1975:

1975 är ett märkesår. Nu stod socialdemokratin inför skördetiden. Ett halvsekel av socialdemokratiskt byggande av välfärdsstaten skulle förfärdigas. Den politiska och sociala demokratin var på plats, nu skulle den ekonomiska demokratin erövras med löntagarfonder som främsta medel. Själv arbetade jag i dåvarande Svenska Fabriksarbetarförbundet, med den största iver, för Rudolf Meidners förslag. Vi var många socialdemokrater med stora förhoppningar.

Därmed inte sagt att de s.k. löntagarfonderna var den slutliga lösningen. Jag tror nämligen att Nlsson är något viktigt på spåren. I en globaliserad värld tar faktiskt möjligheterna att förflytta industriproduktion till låglöneländer slut förr eller senare. Inte idag och inte i morgon men inom kort (i ett historiskt perspektiv, såväl i stort sett hela Afrika som delar av Sydamerika finns kvar att explotera).

Vad händer då? Kanske uppnår vi då det den gode Marx egentligen pratade om när han beskrev den “församhälleligade produktionen”. Vi ser ju redan tendenser till detta i de globala multinationella företagens strategier. Frågan är hur den makt som därmed tillkommer det globaliserade kapitalet skall hanteras. Frågan är också om kapitalets makt skall utmanas av staten ( till vilket jag ställer mig tveksam) eller av mer kollektivt organiserade initiativ.

För övrigt vill jag bara uppmärksama att Enn Kokk liksom jag tycker att det är intressantare med debatt om idéer snarare än debatt om debatten om idéer.

Vad jag framför allt saknar i “Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?

Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti: “Om vi gör en analys av samhället, en ny klassanalys, så kommer vi att se, att det som en gång var en solid arbetarklasskärna idag utgörs av en kulturellt differentierad, men socialt förenad, folklig bas. De är de lågavlönade i offentlig tjänst, småföretagare och många gånger enkvinnas-företagare inom service och tjänstesektorn, invandrare med familjeföretag och släkt och vänskapsband som rekryteringsprincip, de papperslösa, sjukskrivna och arbetslösa, fattigstudenter och kvinnliga minimipensionärer.

Bland dessa finns den nya socialdemokratins kärna. Det är dessa grupper, så åtskilda av kulturer och arbetsvillkor, men förenade av sin ekonomiska status och sina ambitioner, som vi skall företräda. De som strävar efter frihet och värdighet i sina liv. Frihet från diskriminering och förnedring, från omyndigförklaring och utarmning.

När vi väl formulerat kärnan kan vi samla de medelklassgrupper som i sitt beroende av dessa kärnväljare kan tänka sig att förenas kring ett gemensamt intresse.

Där har vi grunden för den nya socialdemokratins program. Klarar rådslagen att formulera det?”

Den gode Andes Nilsson skriver om samarbetet med vänsterpartiet och angriper också detta parti för sin bakåtsträvande nationalism, vilket jag tidigare kommenterat. Den analysen var riktigt bra och hans resonemang om hur en socialdemokratisk politik/vision bör formas för vår tid är mycket intressant. Back to basics skulle man kunna sammanfatta Nilssons syn.

Nu räcker det förstås inte med att säga att man skall göra en ny klassanalys för att identifiera kärnväljare, framförallt därför att förmågan att göra en sådan analys är starkt begränsad – det förutsätter ju att man har verktygen för att analysera och det verkar i alla fall som om det var länge sedan någon skolning av det slaget ingick i partiets arsenal.

Alla ser dock inte att vår förmåga att analysera, vår förmåga att navigera politiskt är färdigheter som behöver tränas. Att de tränas bäst i traditionella former som studiecirklar och möten snarare än i akademin.

Fredrik Jansson har, efter att först ha avlossat en bredsida mot/till partikamrater, utvecklat sin syn på vad diskussionen borde handla om:

Om socialdemokrater (inte bara bloggare) ska ha relevans så måste vi fundera över hur samhället ser ut och hur vi vill att det ska se ut. Och då spelar det ingen roll om det är barnskötaren som funderar över de allt större barngrupperna och hur man skulle kunna organisera verksamheten bättre, ledamoten i kulturnämnden som vill hitta lösningar på att läsandet är mer begränsat bland barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden än i mer välmående områden, eller bloggaren som argumenterar för större stimulanspaket i ekonomin. Alla har vi det ansvaret. Det är inte ”Mona”, ”68:an” eller ”dom där uppe” som ska tänka åt oss. Det är vårt ansvar.

Stämmer Anders Nilssons bild av dagens klassamhälle och är det svaret på Fredrik Janssons “fundera på hur samhället ser ut”. Låt oss börja med att konstatera att vi fortfarande lever i ett av världens rikaste länder, att vi lever i relativ fred och frihet, att vi sannolikt också är ett av de mest jämlika samhällena på vår jord och att vi, högerregeringens nedrustningar till trots, fortfarande har ett av världens bästa sociala skyddsnät. Oaktat detta finns det förstås folk som har det för djävligt.

Låt oss också slå fast att en klassanalys på intet sätt fokuserar den relativa levnadsstandarden utan tar sin utgångspunkt i människors/gruppers förhållande till ägandet av produktionsmedel. Enkelt uttryckt baseras den på i vilken utsträckning man äger produktionsmedel (har makt) respektive i vilken utsträckning man är hänvisad till att sälja sin arbetskraft (saknar makt). Mellan dessa poler finns skikt som genom sin relativa ställning visserligen inte äger produktionsmedel men som har betydligt större makt över sina liv i kraft av sin position på arbetsmarknaden (kompetens som ger större frihet). Det finns också grupper som äger sina produktionsmedel men som i allt väsentligt delar levnadsvillkoren med de “egendomslösa” – oftast småföretagare som kioskägare:-)

Därutöver kan det vara värt att särskilt framhålla att jämfört med tiden före 60-talet så har vi inte längre en (relativt sätt) outbildad arbetarklass. Tvärtom så har vi numera ett utbildningssystem som garanterar alla en 12-årig skolgång och de flesta ytterligare 4-5 år av förskoleverksamhet. Stora grupper av relativt lågavlönade har t.o.m. ännu längre utbildning. Sammantaget kanske man t.o.m. skulle våga hävda att tack vare en socialdemokratisk politik har andelen med mycket små möjligheter att påverka sina liv reducerats kraftigt. Jämför t.ex. med USA där denna grupp fortsatt är rätt betydande.

Ändå känns det som om Anders Nilsson är ute efter att forma socialdemokratins väljarbas just efter denna numera ganska lilla grupp. Jag är tveksam.

Tveksam – inte därför att en mer klassisk analys av samhället och dess klasser är fel väg att gå. Tveksam därför att vi befinner oss i ett läge där de socialdemokratiska grundläggande värdena – frihet, solidaritet, jämlikhet – måste få andra uttryck än de som tjänat oss väl under lång tid. Kapitalets tillkortakommanden när det gäller hushållandet med resurser, såväl mänskliga som andra, måste ge oss inspiration att analysera hur frågor om makt egentligen distribueras. Den borgerliga statens tillkortakommanden när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna – om det så gäller värdig ålderdom eller privatlivets helgd – måste ge oss inspiration att analysera politikens räckvidd, att begränsa statens kontroll av medborgaren.

Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti: “För Vänsterpartiet är ett konservativt och nationalistiskt parti med 70-talets lösningar. Att som en del hävda att Vänsterpartiets historia tillhör förfluten tid är att göra det för enkelt för sig. Vänsterpartiet förflutna är deras nutida fundament. Statsägande och konfiskering är dess lösning, skatteuttag som dess förverkligandes förutsättning. Det är en politik för ett Sverige för 40 år sedan. Det är en politik som lever kvar i en klassanalys som bortser från ett århundrades erfarenheter. Det är populistisk politik som kommer att låsa fast oss socialdemokrater i en verkställande fälla. För hur skall vi kunna förena en progressiv offensiv Europapolitik med V´s nej och utträdeslinje? Inbilla er inte att det existerar någon framtid utanför Europa. Hur skall vi kunna förena en politik för de nya kärnväljarna med v´s krav på att de fattigaste i samhället solidariskt skall bära de högavlönades bördor? Hur skall vi kunna förena v´s monopolistiska ägarambitioner med en verklighet där de gamla industrigiganterna, i vår del av världen, faller samman? “

Anders Nilssons analys av vänsterpartiets politik är för bra för att passera utan att uppmärksammas. Hans slutsats är att det är ett taktiskt misstag att som nu avisera samarbeta med detta parti och då avser han förstås det aviserade rödgröna regeringsalternativet.

Inte heller den gode Erik Laakso är tillfreds

Jag är faktiskt ordentligt bekymrad, och tro mig, jag hoppas innerligt att jag har fullständigt fel och att min oro är obefogad. Men jag tror att det här rödgröna samarbetet är skadligt för socialdemokratin och för möjligheterna till regeringsskifte 2010. Det första och bästa alternativet i valrörelsen 2010 tror jag hade varit att det parti som drar runt 40-45% av väljarna går till val som regeringsalternativ på egen hand. Det näst bästa är det alternativ som faktiskt kunnat spräcka blockpolitiken för mycket lång framtid. Det alternativ som nu presenteras är det sämsta alternativet, därmed inte sagt att det kan räcka ändå.

Själv kritiserade jag uppgörelsen med miljöpartet och är lika kritisk mot det nu aviserade trepartisamarbetet

By the way – jag tillhör fortfarande dem som tycker att Mona Sahlins uppgörelse/utspel kring samarbetet med miljöpartiet var ett gigantiskt misstag. Jag hade haft samma uppfattning om hon gjort motsvarande utspel tillsammans med Lars Ohly.

Jag förstår fortfarande inte varför det är högern som skall bestämma vår agenda – i denna såväl som i andra frågor.

För övrigt – minns någon att det var Bildt som myntade uttrycket rödgrön röra:-)

Det här är mitt land.: “Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Och sedan så drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och prövar oss på några makrillar, som snabb grillas med lite salt, peppar och smör. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.

”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.

Just det, det här är mitt land. “

En lysande text av den gode Anders Nilsson – läs!

Man måste också våga se möjligheten när den ligger mitt framför ögonen.: “Jag tror inte att det är klyftorna mellan fattig och rik som är det största problemet. Jag tror att det handlar om att människor upplever att de saknar medel och rättigheter att skapa sin egen lycka. Att samhället blir ett fängelse, en evig kretsgång där ingen väg ut, ingen förändring inget alternativ till tristessen finns inom räckhåll. Kort sagt: att man är maktlös i sitt eget liv.

En politik som erbjuder detta måste ta sin utgångspunkt i arbetarklassens perspektiv, den måste skapas underifrån.

Ett samhälle där staten tjänar sitt folk och inte tvärtom. “

(Hittat via s-bloggar.)

Citatet ovan är hämtat ur ett av svaren Anders Nilsson ger till kommentarerna till inlägget (insprängda i kommentarerna istället för att som brukligt gjorda som egna kommentarer men det är förstås en bisak). Hela diskussionen är mycket intressant och har sitt upphov i Anders Nilssons kritik av Morgan Johanssons analys/diskussion kring Sverigedemokraternas framgångar. Jag nöjer mig tillsvidare med att bara rekommendera Nilssons inlägg med kommentarer till läsning!

I en kommentar till ett tidigare inlägg hävdade en ny intressant bloggande kamrat vid namn Anders Nilsson att jag gömmer mig bakom andra(i det fallet Jan Myrdal). Jag fann den anklagelsen en smula märklig (löjlig kanske är bättre ordval) och tänker förstås fortsätta med att länka till, citera andra mer eller mindre kloka kommentarer i frågor som jag tycker är viktiga. Här kommer således ett nytt exempel på mitt gömmande:-)

Anders Wik, överdirektör för FRA, berättar…: “För att förstå det juridiska här, så behöver man veta att Europakonventionen har status som Sveriges grundlag sedan 1995. Bryter man mot Europakonventionen, så bryter man också mot grundlagen.

Inspelningen låter så här (länk till MP3 längre ner):

Rick: Men du, i samband med det… det var en grej du sade första gången vi träffades som jag har funderat på lite grann, och det var det här med hur FRA spanar på radio kontra kabel. Du nämnde vid något tillfälle att spaningen i luften som FRA har gjort i ett antal år stred mot Europakonventionen? Jag kollade upp artikel åtta, den lämnar ju massor av utrymme för nationell spaning av säkerhetstjänster och så vidare?

Anders Wik: Ja, men… Det gör den, men vad det inte… vad det… vad som också finns… nån slags prejudikat på, det är ju det att man ska ha… positivt lagstöd. Det räcker inte med att, att det inte är förbjudet.

Rick: Mhm-hm.

Anders Wik: Det måste alltså vara explicit tillåtet, det måste vara explicit sagt att här, den här myndigheten skall göra det här.

Rick: Okej, så det är det som…

Anders Wik: Integritetsintrånget skall alltså vara specificerat.

Rick: Okej, så det är det som ändras nu i och signalspaningslagen där man säger att –

Anders Wik: Ja.

Rick: …FRA har den här uppgiften? Och den har inte funnits tidigare, och det är det du menar som inte…

Anders Wik: Näe, den har funnits tidigare, men så här, på det här sättet så blir den laglig. Eller… eh… Man kan… Eller jag skulle säga det att… juristerna me- vill inte gå med på att…

“…den [uppgiften] har funnits tidigare, men på det här sättet så blir den laglig”. Så uttrycker sig överdirektören för Försvarets Radioanstalt efter att ha utförligt förklarat hur FRAs spaning i luften, som de gör redan idag, bryter mot Europakonventionen – och därmed grundlagen.

Här är inspelningen med det inciterade stycket (MP3, drygt 1 meg).“

(Hittat via knuff.se.)

Vi kan alltså konstatera att FRA-lagen som nu skall beslutas “bara” är ett försök att gära åratal av grundlagsbrott en liten smula mer legitimt. Vi kan alltså också konstatera att detta långvariga brott mot grundlagen uppenbarligen har skett medvetet och rimligen stått fullständigt klart för ansvariga ministrar. Vi kan också notera att dessa lagbrott inte väcker säsrkilt stor medial uppmärksamhet (den granskande journalistiken – vart tog den vägen) och att det såvitt jag vet inte heller startats några förundersökningar.

Bodströmsamhället i sin prydno!

(kommenterande bloggar)