Signerat Tony Johansson om konflikten palestinier-israeler: “Lika eniga tycks de flesta vara om att Israel har rätten på sin sida att angripa Gaza, för att oskadliggöra militära mål. Även Israels kritiker inleder vanligen med, att slå fast att Israel har rätt att utöva självförsvar mot raketattackerna. Emellertid är rätten till självförsvar, såsom den definieras i FN-stadgan, begränsad till att gälla när en stat angrips av en annan stat. Gaza är ingen stat, utan ett av Israel ockuperat område. Angrepp som riktas mot Israel från detta område, ger därför inte Israel rätt till självförsvar. Det folkrättsliga ramverket för det pågående kriget utgörs av själva ockupationen. En olaglig ockupant kan aldrig, när denne bekrigar de ockuperade, åberopa rätten till självförsvar. Särskilt konstigt är inte detta. Motsvarande begränsning finns för individer i nödvärnsrätten. Om en våldsman ger sig på dig med knytnävarna, när du är ute och går på stan, då har du rätt att värja dig och utöva ett visst våld för att försvara dig. Men som svar på detta kan inte våldsmannen, ilsken över att du värjt dig, åberopa självförsvarsrätten och slå dig medvetslös med ett järnrör. En ockupant är alltid, definitionsmässigt, i våldsmannens legala position. “

(Hittat via Tony Johanssons anteckningar på Facebook .)

Vem hotar vem i Mellanöstern? signerat Per Garthon.

Enligt Sipris årsbok 2007 satsade Israel 2006 11,37 miljarder dollar på militära utgifter. Det är mer än de sammanlagda militärutgifterna i de fem arabstater som historiskt har varit inblandade i krig med Israel: Egypten, Jordanien, Irak, Syrien och Libanon.

Dessutom har Israel rikliga lager av atomvapen, kemiska och biologiska vapen, något som sällas diskuteras i Sverige.

Enligt FN:s mått på mänsklig utveckling, Human Development Index 2006, ligger Israel högre än samtliga arabstater, på 23:e plats i världen med index 0,927, något högre än det genomsnittliga i-landsindexet, 0,923.

Det sammanlagda indexet för arabvärlden är 0,680, och då är alla de välkända superrika oljestaterna medräknade, bara en tusendel över det genomsnittliga indexet för samtliga utvecklingsländer, 0,679.

Alla kalla fakta visar alltså att Israel är ett tekniskt högutvecklat i-land, som dessutom stöds av USA och EU. Palestinierna utgör ett litet övergivet u-landsfolk, som inte stöds ens av sina närmaste arabiska grannar.

Allt detta vet världens makthavare på grund av en outsinlig rapportflod från FN-organ, tankesmedjor, folkrörelser, kyrkor, Jerusalemkonsulat, människorättsorganisationer, såväl israeliska och palestinska som internationella.

Ändå görs ingenting för att tvinga Israel att följa internationella avtal och spelregler, medan palestinier utsätts för blockad, bojkott, innestängning, svält och förnedring.

Att vilja riva alla murar eller dö av Anders Widén

När Djingis Khan år 1177 stod vid den kinesiska muren som brådmogen 12-åring sa han: - Muren har kostat Kina tusen gånger mer att bygga än att ge oss stackare på andra sidan mat de år vi drabbats av hungersnöd.

Några år senare, som 17-åring, började han att samla sin armé. Därefter gick han in och tog hela Kina. Han gjorde det eftersom Kina inte bara byggt en mur, utan likt ett förtida FRA sände ut spioner bland folken i Kina men också på stäppen. Som Djingis Khan sade: - Man gick aldrig säker.

Nutid Till samma sorts korkade kostnader byggdes Berlinmuren. Och nu bygger Israel sin mur och lägger alla pengar de kan på stridsflygplan och pansarvagnar. Till en bråkdel av kostnaden skulle de kunna hjälpa till att bygga upp Gaza och andra områden med skolor, fungerande vård och vattenförsörjning.

En del tror att vi inte är lika korkade i Sverige. Tyvärr är vi det. Ibland är det precis som om vi inget lär av historien.

En sosses försvarstal: “Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara “bättre” i strikt “teknisk” mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen.”

(Hittat via knuff.)

Jörgen Lindell sammanfattar, tror jag, på ett utmärkt sätt det som brister i dagens socialdemokrati och det som det senaste valresultatet borde ha aktualiserat. Tyvärr är det också lätt att dela den uppgivenhet som Lindell ger uttryck för

Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.

Värst av allt är dock att vi på vägen hit förlorat kamrater som Lindell. Det är ju ingen tvekan om att den lilla grupp av FRA-aktivister med sådana som Laakso, Brockman m.fl. i spetsen inte räcker långt. Lindell kommer inte att rösta socialdemokratiskt så länge Bodströms anhang – fanns det ett bättre alternativ skulle jag också göra sammalunda.

Dessvärre tycker Lindell att det finns alternativ, i hans fall Piratpartiet. Personligen förstår jag inte detta, försvaret av demokratin kan inte föras till ett lyckligt slut genom ett vågmästarpartis agerande. Det ett sådant parti möjligen kan åstadkomma är att dessa viktiga frågor får den status i de etablerade partierna de kräver, men bara om det inom dessa finns brohuvuden, finns människor som är beredda att också internt slita med frågorna.

Dock, det är inte alla som hamnar i Lindells slutsatser. Upphovsmannen till ovanstående helt enkelt lysande affisch, Anders Widén, med den påhittade CC CopyCatbyrån, skriver

Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.

Erik Laakso skriver, uppebarligen dagen efter:-), om idéutvecklingen inom vänstern i vid mening men med visst fokus förstås på socialdemokratin som är Laaksos hemvist. Jag menar att han pekar på en central frågeställning som handlar just om demokratisyn versus de värden som manifesteras i begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Lite enklare för sig gör man om man ser att frihetsbegreppet i socialdemokratisk tappning faktiskt torde vara tämligen synonymt med demokrati; detta kan man förstå så att kampen för demokrati i vid mening just syftar till att frigöra människor från förtryck, översitteri…..

“Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Den rike inga plikter trycka, den arme ingen rätt man ger. Länge nog som myndlingar vi böjt oss, jämlikheten skall nu bi lag.”

Ser vi det historiskt så blir alltså kampen för allmän rösträtt ett steg i denna frihetskamp där demkrati är idealet. Parallellt förs facklig kamp för att frigöra arbetarna från de värsta formerna av löneslaveri och beroenden av kapitalägarna. Utbildning för alla utgör också en del i denna frigörelse. Återstår gör mycket och en del av förmynderiet, som nu inte längre utövas lika tydligt av brukspatron eller andra dignitärer, tar sig uttryck i allehanda symbollagstiftning. Riktigt skarp blir dock diskussionen först när vi närmar oss den aktuella diskussionen om inskränkningar av grundläggade demokratiska fri- och rättigheter som rätten till personlig integritet, åsiktsfrihet m.m. Ännu skarpare blir den förmodligen då vi närmar oss den sfär som handlar om makten “att leda och fördela arbetet”.

FRA: Ny kung på satirtronen: “Jag bugar ödmjukt för den nye mästaren i politisk satir, Anders Widén.”

Bara att instämma – läs, titta och njut!

Regeringen har redan infört första steget mot stasiland – i skolan: “En annan rektor jag talat med har sagt åt sin personal att lösa bekymret med den ökade arbetsbördan på så sätt att de helt enkelt skriver på in blanco. Denne rektor tar alltså sin personal i försvar när de på detta sätt vägrar att genomföra denna – i deras tycke – ovärdiga kontroll av barnens föräldrar. - Det är verkligen inte mitt uppdrag att kolla föräldrar på det här sättet, säger en arg lärare till mig som vill vara anonym. Enligt henne är blanketten dessutom vidrigt formulerad. Det står att skolan/läraren ska godkänna att barnet har varit sjukt, så att föräldern kan få rätt till sin ersättning för vård av barn. - Helt sjukt! Jag, en lärare ska godkänna om ett barn har varit sjukt. Ett barn som inte ens varit här så att jag kan titta det i halsen, vilket för övrigt inte riktigt är min proffession. Och tänk om jag bedömer fel. Är det jag som kontrollant som då får straff, eller vad vill regering och riksdag med detta egentligen? Det här är helt sjukt. Det är ingen arbetsuppgift för en lärare!”

(Hittat via arvidfalk.)

Anders Widén tar upp en fråga – nämligen vad som är skolans uppgift – ur ett lite speciellt perspektiv. Riksdagen har nämligen beslutat att skolor skall användas för att kontrollera att föräldrar inte försöker skaffa sig tillfällig föräldrapenning för vård av barn (vabba) när barnen faktiskt inte är hemma/sjuka. Detta började gälla från och med 1 juli i år. När man läser Widén debattartikel får man intrycket att detta inte bara ökar den administrativa bördan för skolan utan att det desutom innebär en kraftigt ökad kontrollfunktion. Jag hinner bli en smula upprörd men bestämmer mig för att faktiskt kontrollera uppgiften om att skolan, t.ex. en lärare skall intyga att barnet varit sjukt. Åtminstone enligt den blankett Försäkringskassan lagt ut som en referensblankett så är det inte fallet.

Det skolan alltså skall göra är att på begäran av en förälder intyga att förälderns uppgift om vilka dagar barnet varit frånvarande fån skolan är korrekta – ingenting annat. Detta innebär förstås behov av att spara sådana uppgifter (en månad), viss tidsåtgång i samband med varje sådant tilfälle och ett pappersskyfflande mellan hem och skola.

Alltså – att kritisera att skolan ålagts en administrativ uppgift är förstås helt OK. Att påstå att denna innebär att en lärare skulle göra bedömningar gällande barnets hälsotillstånd är naturligtvis bara dumt och osakligt och innebär att kritiken helt skjuter över målet (om nu inte Försäkringskassans blanket ser ut helt annorlunda i “verkligheten”).