Vadå bloggkamp?: “Om man vill ”vinna bloggosfärens sympatier” finns i princip bara en sak att göra, nämligen att driva en politik som bloggosfären gillar.
——
Och för att anknyta till resonemanget i det första stycket är det i första hand det politiska innehållet i Obamas plattform som gjorde susen, speciellt ställt i kontrast till de katastrofala år som varit under Dubya. It’s the politics, stupid. Politics first, och en bloggstrategi kan bara användas som komplement till en kristallklar politisk struktur som har möjlighet att vinna gehör.
——
Nyckelordet är ”change”, inte att konservera sig i mittens rike à la svenskt femtiotal. Ställ till med ”change” i politiken, och bloggarnas stöd kommer med automatik. Ty det bloggarna är ute efter är just ”change”, i annat fall skulle vi inte blogga. ”Change” i kalla kriget-mentaliteten och den Dubya-inspirerade terrorkampen. ”Change” i fildelnings- och upphovsrättsfrågorna. ”Change” i sex- och moralpolitiken. ”Change” i konstitutionella frågor och politikens maktdelning. ”Change” speciellt i de många frågor som inte har med ekonomi att göra, utan mer anknyter till livsstil och personlig frihet. Det är där slaget om bloggarna måste stå, och det är där partierna måste engagera sig – genom deltagande och interaktivitet, genom att låta flödet gå i båda riktningarna, att påverka och låta sig påverkas, att forma politiken live.
“
Blogge Bloggelito har rätt och jag tror att det är ytterst få av de politiska partiernas ledare som fattar detta. Jag tror att de (i bästa fall) tror att bloggosfären kan användas, jag tror at de tror att det kan vara ytterligare en kanal för i huvudsak envägskommunikation av traditionell modell. Så är inte fallet.
Vi ser ju också att vällovliga försök att närma sig bloggare haltar – det är kommunikatörer som anlitas, kontakterna baseras på försök att ge exklusive information – när det borde vara ledande politiker som kommunicerar med, debatterar med.
Kanaler som YouTube missbrukas genom publicerandet av TV-liknande produktioner istället för att generera hypade klipp som är nytänkande, har självinsikt, distans, är kul.
Bloggare (och jag menar då enskilda bloggare – bloggosfören är inget kollektiv när det gäller åsikter m.m.) kan tänkas engagera sig för en politik om de tror på den. Ett sådant engagemang kan jämföras med de traditionella frivilliga (ej arvoderade) valarbetare som knackar dörr, står i valstogor.
Det som skiljer bloggarna från de traditionella valarbetarna (förrutom att de bl.a. är aktiva 24/7/365) är att de inte finner sig i att basunera ut budskap som de inte personligen gillar och att de förväntar sig att deras synpunkter skall tas emot, tas om hand och få betydelse i formandet av politiken.
Det senare tror jag faktiskt borde vara tyndpunkten i ett politikst partis bloggstrategi – alltså hur skall partiet kunna använda sig av alla “kärleksfulla kritiker” som numera syns och hörs. Tidigare har ju alla dessa åsikter i bästa fall filtrerats fram genom en hierarkiskt uppbyggd partiorganisation – nu har vi kapat alla mellanled. Det är inte partiledningar som blir obsoleta utan snarare så blir mellanleden obsoleta i egenskap av den enda förbindelsen mellan väljare, vanliga medlemmar och ledningen.
Alexandra på HBT-sossen, som jag hittar via Erik Laakso, citerar Marita Ulvskog:
Marita Ulvskog till Metro: Vi förlitar oss på vårt folkrörelseengagemang. Vi känner till drygt 500 socialdemokratiska bloggare och dem har vi såklart kontakt med. Partiet har en tjänst vikt för arbetet med bloggkontakter och som hanterar vårt öppna bloggnätverk. Bloggare vill inte vara megafoner utan ha saklig information och därefter göra en egen bedömning.Vi har kontinuerligt sedan 2006 haft seminarier, träffar, gjort bloggintervjuer på YouTube, arrangerat möten mellan ledande företrädare och bloggare. Bloggande är för oss folkrörelsearbete i en ny tappning. [...]
Bloggosfären bidrar till ett bredare medielandskap och ger alla möjlighet att göra sin röst hörd och delta på ett annat sätt. Jag tror att bloggosfären kommer vara en etablerad del av valrörelsen 2010.
Uppenbarligen har Ulvskog förstått åtminstone 50% av frågan. Som synes saknas resonemang kring frågan om hur bloggarna kan bidra till formandet av partiets politik. Det är de resterande 50%en:)