Peter Karlberg

Nyliberalen Erik Laakso (Blogge Bloggelito – regeringsblogg): “Ytterligare en dimension kan läggas till detta, nämligen att de främsta vänsterbloggarna har en ganska påtaglig liberal dimension. Liberalismen och socialdemokratin/vänsterrörelsen har traditionellt varit förenade i synen på den personliga friheten, medan liberalismen haft högern som älskare i frågor kring ekonomisk frihet. Numera är personlig frihet ingen skiljefråga i det politiska etablissemanget, utan denna frihet är i princip slaktad på säkerhetens, moralens och statsfeminismens altare – liberaler befinner sig därför i politiskt utanförskap, tillsammans med representanter för den döende frihetliga vänstern.

I min bloggrulle har jag exempelvis sådana vänsterbloggare som Loke, Karlberg och Laakso, vilka ofta gör gemensam sak med oss nyliberaler i personliga frihetsfrågor. Det kan röra sig om ämnen som knark, sex och prostitution, men på senare tid har integritetsfrågor i förhållande till staten förstås varit mest aktuella i svallvågorna av FRA- och Ipred-lagarna samt datalagringsdirektivet, PKU-bankens användning med flera frågor.

De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt.”

Socialismen är liberalismens arvtagare, det förstår förstås inte den som fastnat i antingen liberalismens självbild av överlägsenhet gentemot andra (när det gäller t.ex. tolerans) eller den vars bild av t.ex. socialdemokratin är en rörelse:-) av betong som förespråkar konservaiva (förmyndaraktiga9 lösningar på allehanda problem. Dock, det skall erkännas att båda dessa bilder i stor utsträckning kan förklaras av en verklighet som tenderar att bekräfta dem snarare än tvärtom.

Uppenbart är också att Blogge Bloggelito har rätt när han iaktar s-bloggarna; så länge de rapar partiprogram eller som jag skulle uttrycka det bara för fram förenklad partipropaganda/för fram förenklade lösningar/okritiska åsikter förblir de betydelselösa.

Ann-Catrin Brockmans genomgång av s-bloggar och hennes kommentarer är imponerande. Kul är också att hon fått mycket respons på sitt arbete. Skall bli intressant att se om det hela leder till en mer levande debatt i s-bloggosfären, gärna mer än intern. Jag brukar lyfta fram bristen på länkande som ett kardinalfel men lika problematiskt är förstås att så få fångar upp, kommenterar, diskuterar det som andra skriver om vare sig man håller med eller har kritiska synpunkter.

Hela listan på årets nyfödda ord: “BLOGGBÄVNING det att väldigt många bloggsidor samtidigt behandlar ett visst ämne [till blogg och jordbävning]”

(Hittat via knuff.)

Eftersom media rapporterat om de nya orden och ett av dessa har en lätt identifierad upphovsman (men dessa media inte rapportera det) vill jag bara sälla mig till de som ger kred till rätt person. Alltså termen bloggbävning “uppfanns” av Blogge Bloggelito.

Dags för den kladdiga lösningen?: “Tidigare har jag tagit upp hur politiker som Thomas ”Stasi” Bodström vill använda samma teknik för att stävja prostitution på nätet. Idén om ett ”prostitutionsfilter” får även gehör bland moderater, och kristdemokratiska kvinnoförbundet föreslår en liknande lösning – ”tekniken finns”, och då ska den användas för att ta bort sådant som är icke önskvärt, menar man. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.

Det har också lagts förslag om liknande filter för fildelning, vad jag förstår genom att försöka spärra torrentsajter. Detta har redan prövats, i och med att man försökte lägga The Pirate Bay i det allmänna barnporrfiltret, efter dansk idé. Och från EU-håll har vi hört tankar om allmän censur av vissa sökord som bomb, terrorism och andra farliga saker. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.

Det senaste i raden av förslag av denna kaliber kommer från spelutredningen. Utredningen föreslår ett batteri av åtgärder för att sabotera den fria marknaden och befästa det svenska monopolet, bland annat att förbjuda banker att förmedla insatser mellan kunder i Sverige och utländska spelbolag. Men man föreslår också – på fullt allvar – att utländska spelsajter som utmanar det svenska spelmonopolet ska blockeras enligt metoderna beskrivna ovan. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.”

Låt oss konstatera att Blogge Bloggelito har rätt. Han illustrerar också att vi har behov av en frihetsrörelse. Den kan ta sitt uttryck genom nyskapade partier som Piratpartiet (som gör ett förtjänstfullt arbete på området!), genom etablerade partier (och vilket skulle kunna axla uppgiften?) eller genom en bred s.k. enhetsfront. Kanske är det det sistnämnda som egentligen utgör hoppet då enfrågepartier saknar livskraft i vårt parlametariska styrelseskick och det är svårt att se något av de etablerade partierna som härförare i frågan. Göran persson gjorde två misstag som partiledare och statsminister – Thomas Bodström var ett och det största, kanske det som för evigt kommer att befläcka Perssons tid i ledningen.

Socialdemokratin bildades för att frigöra alla människor. Var hörs vi i denna alldeles avgörande strid?

För att åter citera Blogge:

Det är väl ungefär här det är dags att börja beväpna sig.

Svensk lag bör tillämpas i hela världen: “Yepp, naturligtvis ska vi inte låta det stanna vid vänsterpartistfeministernas förslag, ett förslag som för övrigt verkar få stöd från moralkonservatisterna i regeringen, om att sexköpslagen ska tillämpas på svenskar som besöker utlandet också, oavsett vilka lagar som gäller i de länderna.”

Eller som Blogge Bloggelito uttrycker det

Dårfeministerna i vänsterpartiet, som opponerade sig mot sverigemoderaternas testballong, öppnar nu för att i utlandet (!) ska också gälla svensk lag och svenska värderingar, nämligen exakt de kristna/statsfeministiska värderingar som kommer till uttryck i exempelvis sexköpslagen, och exakt de värderingar som förenar kristdemokrater, kommunister, sossar, sverigemoderater och ”liberaler” över hela den svenska politiska skalan.

Utlänningarnas värderingar underkänns när de kommer hit, och utlänningarnas värderingar underkänns när vi kommer dit. Svensk lag och svenska värderingar ska tydligen ha global räckvidd, medan utländsk lag och utländska värderingar ignoreras fullständigt. Detta är sådant dårpladder och sådan inkonsekvens att man bara kan tala om en nationell politisk härdsmälta där man över hela linjen grovt har överskattat Sveriges plats i världen och helt missuppfattat lagars räckvidd.

Skulle kanske formulerat det annorlunda (mer diplomatiskt) men rätt har han ju. Ibland undrar man ju vad man har i politiken att göra när galenskapen, för det är ju vad det handlar om, breder ut sig och det inte tycks finnas någon gräns för moralkonservatismens långa arm. Vore det inte så att det redan känns som tankeförbud införts så skulle man ju anta att det var nästa steg.

November 23, 2008- Kontrakt om svenska värderingar för invandrare: “Som kronan på verket föreslås kontraktet vara frivilligt, och inte gälla EU-medborgare. Har förslaget något annat syfte än att vara en flirt högerut?”

Svaret på Björn Fridéns fråga är förstås nej. För den som tvivlar kan man ju t.ex. förslå läsning av Sverigedemokraten Leo Sundbergs betraktelse över folkpartiets “fråga”. Eller fundera över vad högerns utspel egentligen är (citerat från Blogge Bloggelito):

Det blåser nationalistiska vindar igen, som det brukar göra när tiderna försämras och man behöver syndabockar att sparka på. Och att moderaterna nu tar upp konkurrensen med sverigenazisterna om väljarnas gunst kommer kanske inte heller som någon direkt överraskning, dels för att de nya moderaterna i grund och botten är de gamla moderaterna i värderingsfrågor, dels för att de nya moderaterna är ett geléformat, ryggradslöst och principlöst parti ständigt med ett fuktat finger i vädret för att se vart det blåser i frågor utanför den borgerliga kärnan (exempelvis att försvara de borgerliga köpmännen mot fildelningens konsekvenser).

Och det är väl bara att konstatera att teorin om att den verkligt obehagliga effekten av populistisk mer eller mindre tydligt uttalad rasistisk organisering i ett land som vårt (jmf till exempel med Danmark) är att det sker en anpassning hos just de geléformade, ryggrads- och principlösa mer etablerade partierna äger sin riktighet.

Marita Ulvskog förstår dock inte alls:

DET ÄR SVÅRT ATT förstå vad de egentligen vill säga med det. Det finns risker med att kasta ur sig sådana här förslag om man inte visar att det innehåller något konkret och en lösning.

Det finns förstås också socialdemokrater som ägnar sig åt samma glidning mot mera främlingsfientlighet som Schlingmann. I DN kan man läsa att “MEN LUCIANO ASTUDILLO, RIKSDAGSMAN för socialdemokraterna, går emot sin partikamrat och hoppas på en bred uppslutning om kontrakten.”

Ku Klux Kristdemokrat (Blogge Bloggelito regeringsblogg): “Grunden för denna ökade intolerans står att finna i alliansregimens politik, som har skapat ett hårdare och kärvare samhälle och stärkt kristendomens aktier, inte minst genom att man har klubbat eller aviserat kristna morallagar på löpande band (stärkt sexköpslag, vidgad barnporrlag, ny djursexlag), pläderat för en kristet baserad värdekanon i skolan, agiterat för obligatorisk kunskap i svenska för medborgarskap, förfäktat slöjförbud, föreslagit integritetskränkande könskontroll av gymnasieflickor, förordat inskränkningar i vuxna kvinnors rätt att utföra mödomshinneoperation (samtidigt som man bevarar och försvarar den kristjudiska ceremonin att stympa småpojkar) och i allra största allmänhet verkat för större intolerans och mer (kristen) homogenitet på alla områden.”

Blogge Bloggelito konstaterar att “Sverige är inte längre bara smygrasistiskt, utan allt mer öppet inskränkt och främlingsfientligt” och beskriver den ökade intoleransen som sprider sig till allt fler områden. Han tar också upp det faktum att detta bland annat är synligt i många kommentarer på tidningars artiklar. Länstidningen i Södertälje utgör et bra exempel på detta där allt möjligt kryper fram, och då tas ändå en del bort (vilket jag inte gillar). Ett exempel är en artikel om en våldtäkt som publicerades häromdagen.

Tyvärr är ju inte det Blogge kallar “kristna morallagar” något som bara förekommer inom den nuvarande regimen. Om ni lovar att inte skvallra för Blogge kan jag avslöja att socialdemokraterna i helgen antog en valplattform inför valet till EU-palamentet nästa år. I den kan man läsa:

Stoppa människohandel och prostitution. Vi accepterar inte att människor utnyttjas genom prostitution. Vi vill sätta press på medlemsländerna att förbjuda sexköp. EU ska agera för att sätta stopp för alla former av människohandel.

Här tycks man ju helt ha abdikerat inför just den kristna moralbaserade sexsynen och dess vanliga retoriska grepp att blanda samman frågan om människohandel och prostitution. Om man inte använder människohandel som argument nyttjas istället frekvent argumentet att det finns många utsatta personer bland sexsäljarna. Som socialdemokrater är och skall vi förstås vara emot människohandel men lika självklart för varje enskild människas rätt att bestämma över sin kropp.

Dessutom anser jag att Erik Laaksos retoriska fråga “Är sexköpslagen försvarbar?” naturligtvis måste besvaras med nej.

Vadå bloggkamp?: “Om man vill ”vinna bloggosfärens sympatier” finns i princip bara en sak att göra, nämligen att driva en politik som bloggosfären gillar.

——

Och för att anknyta till resonemanget i det första stycket är det i första hand det politiska innehållet i Obamas plattform som gjorde susen, speciellt ställt i kontrast till de katastrofala år som varit under Dubya. It’s the politics, stupid. Politics first, och en bloggstrategi kan bara användas som komplement till en kristallklar politisk struktur som har möjlighet att vinna gehör.

——

Nyckelordet är ”change”, inte att konservera sig i mittens rike à la svenskt femtiotal. Ställ till med ”change” i politiken, och bloggarnas stöd kommer med automatik. Ty det bloggarna är ute efter är just ”change”, i annat fall skulle vi inte blogga. ”Change” i kalla kriget-mentaliteten och den Dubya-inspirerade terrorkampen. ”Change” i fildelnings- och upphovsrättsfrågorna. ”Change” i sex- och moralpolitiken. ”Change” i konstitutionella frågor och politikens maktdelning. ”Change” speciellt i de många frågor som inte har med ekonomi att göra, utan mer anknyter till livsstil och personlig frihet. Det är där slaget om bloggarna måste stå, och det är där partierna måste engagera sig – genom deltagande och interaktivitet, genom att låta flödet gå i båda riktningarna, att påverka och låta sig påverkas, att forma politiken live. “

Blogge Bloggelito har rätt och jag tror att det är ytterst få av de politiska partiernas ledare som fattar detta. Jag tror att de (i bästa fall) tror att bloggosfären kan användas, jag tror at de tror att det kan vara ytterligare en kanal för i huvudsak envägskommunikation av traditionell modell. Så är inte fallet.

Vi ser ju också att vällovliga försök att närma sig bloggare haltar – det är kommunikatörer som anlitas, kontakterna baseras på försök att ge exklusive information – när det borde vara ledande politiker som kommunicerar med, debatterar med.

Kanaler som YouTube missbrukas genom publicerandet av TV-liknande produktioner istället för att generera hypade klipp som är nytänkande, har självinsikt, distans, är kul.

Bloggare (och jag menar då enskilda bloggare – bloggosfören är inget kollektiv när det gäller åsikter m.m.) kan tänkas engagera sig för en politik om de tror på den. Ett sådant engagemang kan jämföras med de traditionella frivilliga (ej arvoderade) valarbetare som knackar dörr, står i valstogor.

Det som skiljer bloggarna från de traditionella valarbetarna (förrutom att de bl.a. är aktiva 24/7/365) är att de inte finner sig i att basunera ut budskap som de inte personligen gillar och att de förväntar sig att deras synpunkter skall tas emot, tas om hand och få betydelse i formandet av politiken.

Det senare tror jag faktiskt borde vara tyndpunkten i ett politikst partis bloggstrategi – alltså hur skall partiet kunna använda sig av alla “kärleksfulla kritiker” som numera syns och hörs. Tidigare har ju alla dessa åsikter i bästa fall filtrerats fram genom en hierarkiskt uppbyggd partiorganisation – nu har vi kapat alla mellanled. Det är inte partiledningar som blir obsoleta utan snarare så blir mellanleden obsoleta i egenskap av den enda förbindelsen mellan väljare, vanliga medlemmar och ledningen.

Alexandra på HBT-sossen, som jag hittar via Erik Laakso, citerar Marita Ulvskog:

Marita Ulvskog till Metro: Vi förlitar oss på vårt folkrörelseengagemang. Vi känner till drygt 500 socialdemokratiska bloggare och dem har vi såklart kontakt med. Partiet har en tjänst vikt för arbetet med bloggkontakter och som hanterar vårt öppna bloggnätverk. Bloggare vill inte vara megafoner utan ha saklig information och därefter göra en egen bedömning.Vi har kontinuerligt sedan 2006 haft seminarier, träffar, gjort bloggintervjuer på YouTube, arrangerat möten mellan ledande företrädare och bloggare. Bloggande är för oss folkrörelsearbete i en ny tappning. [...] Bloggosfären bidrar till ett bredare medielandskap och ger alla möjlighet att göra sin röst hörd och delta på ett annat sätt. Jag tror att bloggosfären kommer vara en etablerad del av valrörelsen 2010.

Uppenbarligen har Ulvskog förstått åtminstone 50% av frågan. Som synes saknas resonemang kring frågan om hur bloggarna kan bidra till formandet av partiets politik. Det är de resterande 50%en:)

Den parlamentariska pinuppan (Blogge Bloggelito %u2013 regeringsblogg): “Gudmundson skriver idag ett mycket tänkvärt ledarstick om Josefin Brinks dubbla roll som dels sexradikal, med rätt att vara feminin och sexuellt bejakande, och dels partiprogrammatiskt korrekt radikalfeminist, med krav på avsexualisering och porrförbud i statsfeminismens namn. Samtliga kommentatorer (i skrivande stund) tycks dock helt ha missuppfattat Gudmundsons text som ett angrepp på Brinks tidigare karriär, men det är uppenbart så att det snarare är ett angrepp på vänsterpartiets statsfeministiska doktriner: ”I själva verket hade v en hälsosamt sexradikal falang före Ohlys avsmalning av partiet. Men man kan inte vara både och.” (Min fetning)”

Man kan inte göra mycket annat än att konstatera att Blogge fattat vad Gudmundsson menar och att de har rätt!

Jag älskar alla typiskt feminina attribut och ser dem inte som förtryckande i sig. Tvärtom känner jag mig mäktig i mina röda högklackade och rött nagellack, säger Brink, samtidigt som hon något kryptiskt understryker att hon nuförtiden representerar vänsterpartiet och på grund av detta ”inte kan säga saker s0m får ätas upp senare”.

Currently playing in iTunes: Runaway Child (Little Miss Nothin’) by Buddy Miles

Ministären Reinfeldts regeringsoduglighet: “Igår anförde jag den hemska tanken att det bästa kanske trots allt är att rösta fram Mona Sahlin om man är liberal, istället för att lägga sig på sofflocket i ilska över den borgerliga alliansregimens notoriska regeringsoduglighet. Jag skrev även i en kommentar i den åtföljande diskussionen att det hade varit väldigt enkelt för den borgerliga regimen att plocka hem liberala gratispoäng i ett antal frågor kring personlig frihet, även om det inte hade varit tillräckligt med tanke på att FRA-frågan förblir olöst. Ett exempel på sådan personlig frihet, där man bara har att rulla bollen i mål men istället väljer att lämna walk over till sosseriet, aktualiseras på dagens Brännpunkt.”

Det är dags att på allvar skilja religionen från staten. Ett sådant steg är att precis som Åsa Regnér och Blogge Bloggelito och Anders Svensson (som väl för övrigt inte är vänsterpartist, Blogge) och Erik Laakso (uppdaterat) m.fl. införa ett från kyrkor helt fristående äktenskapligt begrepp. Sedan får kyrkor hålla på med sitt hokus pokus bäst de vill.

Egentligen är ju detta en självklarhet. Vi har redan flyttat folkbokföringen från kyrkan, man kan således bli namngiven utan kyrkans godkännande:-) Motsvarande borde förstås gälla alla typer av civilrättsliga statusändringar – religiösa riter kan komplettera men då föras till privatlivet där de hör hemma. Att socialdemokratin borde vara garanten för att denna skiljelinje upprätthålls är självklart. Att socialdemokratin borde överlåta kyrkliga agelägenheter till de religiöst aktiva är lika självklart.

Arvid Falk utmanar Newsmill at Same Same But Different: ”- Där skiljer vi oss rejält från Newsmill. Vi ska vara en sajt byggd på gräsrötter och alla vi tre grundare har stark förankring i bloggosfären. En bra debattsajt ska även ge trafik till intressanta bloggar, inte bara ha allt på sin egen sajt, säger Rosemari Södergren”

Tror att Rosemari Södergrens påpekande är viktigt. Arvid Falk är inte en utmanare till något existerande utan en möjlighet att skapa något nytt (åtminstone om de skall klyckas). Det handlar om att bli en plats som faktiskt lyckas kanalisera en del av den diskussion som faktiskt pågår bland mer vänsterorienterade och i stor utsträckning helt vanliga människor. Konststycket blir att få fram röster som inte bara kommer från de som redan erbjuds plats i etablerade medier eller redan skaffat sig en plats i debatten via nätet (bloggar).

Dagens av socialdemokraterna anordnade seminarium med rubriken Bloggbävningen (ett begrepp som myntades av Blogge Bloggelito) på vilket vi som bloggar fick vår betydelse bekräftad:-) leder fram till flera frågor och/eller slutsatser – här är några:

1. Medier kan likaväl som bloggar inte betraktas som någon form av sammanhållna entiteter. Man måste också beakta att inom båda kategorierna finns rapporterande respektive mer opinionsbildande material. Karaktäriserande för båda kategorierna är också en motvilja mot att låta sig styras av utomstående intressen.

2. Det blir inte bloggbävningar stup i kvarten. Bloggande medborgare agerar inte samfällt utan var för sig. Finns det något särskiljande drag just hos FRA-frågan? Sannolikt – den engagerar människor alldeles oavsett partisympatier i övrigt, tvärs över i stort sett hela spektrat av politiska preferenser och dessutom en hel del folk som inte uppfattat sig som politiska aktivister, som ibland inte ens varait aktiva på nätet i “politiska” frågor.

3. Människor som bloggar har upptäckt att tekniken nu tillåter att långt fler får en möjlighet att uttrycka sin mening utan att filtreras via traditionella mediers redaktioner. Det skapar i sig en ökad medvetenhet om yttrandefrihetens värde hos många fler. Därav följer att frågor om inskränkningar av densamma eller övervakning av människors göranden och låtanden blir viktigare genom att de ges ökad aktualitet. Dessutom utgör förstås bara det faktum att så mycket mer av våra ytterst privata uttryck numera sker i digital form vilket också innebär att långt fler än tidigare faktiskt vet vad som skulle bli föremå för avlysning.

Kommenterat också av bland annat Jonas Morian, Emma, Mary och Bloggtidningen.

I dag kommer stormen Gustav : “Strax efter klockan två i morse svensk tid körde Aftonbladet in i New Orleans. Då hade 1,9 miljoner människor redan flytt och förvandlat det populära turistmålet till en spökstad. Ett oväder drog på kvällen lokal tid in över staden – som en förvarning för orkanen Gustav. – Det började blåsa något fruktansvärt, säger Aftonbladets reporter på plats Magnus Sundholm.”

Visst engagerar människors kamp mot naturkrafterna och själv har jag släkt i dessa trakter. Jag kan dock inte låta bli att göra samma reflektion som t.ex. Blogge Bloggelito

Hundra tusen hem har förstörts, flera dussintal människor dödats och hundratals skadats i en jordbävning i gränstrakterna mellan Yunnan och Sichuan, visserligen på en betydligt mer beskedlig nivå än jordbävningen i maj. Och i Indien har miljontals människor drabbats av svåra översvämningar. Gemensamt för de båda händelserna är att de i medierna på sin höjd sammanfattas med TT-telegram och någon bild från någon bildbyrå. Det är så för att mediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik och för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

En människa och deras öde har större värde och betydelse om det rör sig om en invånare i USA än om en invånare i Indien.

Sen kan vi ju också konstatera att lilla Kuba lätt klarar att evakuera befolkningen från de områden som beräknas bli drababde av en orkan och att det trots massiv förödelse inte dött en enda person som ett resultat av orkanen Gustavs härjningar på Kuba.

Och enligt samma mönster ägnar sig många bloggande kamrater i ingående spekulationer om det amerikanska presidentvalets kandidater medan intresset för näraliggande länder som Estland, Lettland, Litauen och Ryssland är mycket begränsat, för att inte tala om mer avlägsna som Kina, Indien och Japan. De flesta kan säkert inte namge presidenterna i dessa länder samtidigt som de väl snart har lärt sig namnen på Palins barn.

Lärare behöver lära om Förintelsen: “Forum för levande historias enkät om Förintelsen i skolan visar att lärarna inte får många rätt när de kunskapstestas. Många klagar över att de inte har fått lite eller inte någon utbildning alls. Och för dem som har gått kurser på lärarhögskolan verkar det inte spela någon roll.”

(Hittat via knuff.)

När jag tidigare idag läste i Aftonbladet om den undersökning Forum för levande historia gjort beträffande lärares kunskaper om förintelsen konstaterade jag att frågorna var bland det absolut sämsta slag. De mäter inga kunskaper av värde utan förutsätter att de tillfrågade lärarna belastat sin hjärna med en massa korvstoppning. Detta med ett undantag, en slamkrypare, som också Claes Arvidsson uppmärksammat – nämligen frågan om vilket läger som först byggdes för att utrota judar. Av de som besvarat enkäten har alltså 45% svarat ja eller vet ej på svarsalternativet Gulag. Man kan undra var dessa befann sig när Soltsenitsyn var i ropet. I övrigt är frågorna så meningslösa när det gäller frågan om förintelsen att det är beklämmande. Det riktas också en hel del kritik mot densamma.

De väsentliga frågorna kring förintelsen – judehatets historia, hur man kan förklara att en sådan politik (nazismen) kan få folkligt stöd, hur omgivningen förhöll sig (alltså vi och andra europeiska länder) – ställs överhuvudtaget inte. Anders Svensson tar upp ett helt batteri av frågeställningar som borde varit mer relevanta än de undersökta t.ex. vilken som var 2:a världskrigets mest förföljda grupp.

Blogge Bloggelito skriver

Undervisning om nazismen har i skolan sedan länge haft en särställning. Det anses viktigare att läsa om just dessa illdåd än exempelvis motsvarande illgärningar utförda i Asien (till exempel det kristna Taipingupproret i Kina, som kostade 20 miljoner människor livet), kanske för att det finns ett naturligt fokus på vår omedelbara närhet till (och även delaktighet i) hemskheterna, men definitivt också för att det finns en komponent av att förringa de asiatiska folken och deras historia.

Men undervisningen tar inte fasta på mekanismerna bakom uppkomna folkmord och grymheter, utan tenderar att framställa skeendet som en kamp mellan ont och gott – ett religiöst synsätt som alltjämt används i moderna konflikter när principerna inte längre räcker till (Låt inte den mörka kraften vinna, som Claes Arvidsson på sedvanligt manér framställer konflikten i Georgien). Fokus ligger på att rabbla detaljer, som vore det psalmverser i en religiös kanon som ska kunnas utantill.

Christer Mattsson från Forum för levande historia försvarar förstås eländet. Jag skulle vilja hävda att om undervisningen om förintelsen tar sin utgångspunkt i den typ av kunskap man försökt mäta i undersökningen så kommer inte eleverna att lyssna länge, och det med all rätt.

Stefan Dalin undrar för övrigt, lite vid sidan om men faktiskt värt en tanke, när det senast gjordes en undersökning av lärarnas kunskaper om arbetarrörelsen.