Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Öppna gränser är vänsterpolitik – håller med
Öppna gränser är vänsterpolitik Dagens Arena: “Visst, partier till vänster pratar om ’human’ flyktingpolitik, men det skapar främst bilden av den gode Väst. Vad har hänt med visionen om en värld utan gränser och arbetare världen över förenen eder? I takt med att Sverigedemokraternas stöd ökar är det viktigare än någonsin att tala om öppna gränser. Rasisternas invandringsproblem finns för att gränser finns.”
(Hittat via Dagens Arena.)
Helt överens med Roya Hakimnia – fast jag skulle vilja formulera det i termer av att riva gränser. Frågan är ju vilka intressen som tjänar på att vi upprätthåller nationalstater och dess territoriella gränser. Kapitalet har ju sedan länge slutat att använda dessa som skydd, numera tjänar de mest som ett instrument för att kontrollera människor. Alla borde vi förstås betraktas som världsmedborgare, något som hittills bara varit överklassen förunnat.
Kapitalet förlägger sin verksamhet där det för ögonblicket passar bäst. Genom upprätthållandet av gränser är detta möjligt då lågavlönade i delar av världen förhindras att skapa bättre villkor genom att flytta på sig. Arbetare i alla länder förenen eder är precis som Hakimnia påpekar en mycket aktuell paroll. Lägg bort alla diskussioner om etnicitet, nationalitet etc. Fokusera på världsmedborgarskap.
Det vi borde diskutera är hur vi skapar demokratiska strukturer i en gränslös värld.
Technorati Tags:
Dagens Arena, demokrati, Flyktingpolitik, Ideologi, Kapitalet, Politik, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Socialism, Solidaritet, Roya Hakimnia
Intressant kritik av meritokrati
Is Meritocracy A Sham? | Via Meadia: “But, and this is what Hayes is pointing out, there are a couple of problems with meritocracy in practice. The first is, evidently, that it doesn’t always work as advertised. The ‘best and the brightest’ organized the financial market reforms of the Clinton years that led to the Bush bubbles and the Obama doldrums, and neither the wars in Vietnam by the Kennedy era Great Meritocrats nor the Bush and Obama era wars were triumphs of social engineering.
The second problem is that in the end, meritocracy doesn’t promote democracy. The meritocrats may have won their positions through an open competition and their kids (with some advantages to be sure) are still going to have to struggle to make it into top colleges and so on, but once they win — they’re an elite. And their perceptions about how hard they competed and how fair the competition was makes them more smug and more entitled than the old elites ever were.
The new elites don’t feel guilty about their power; they didn’t inherit it. They earned it. They are smarter than everybody else and they deserve to rule — and in their own minds at least, they also deserve the perks that power brings. Money, fame, access: bring it on.
Wealth and entitlement corrupts the meritocratic elite. Members of this elite can no longer see society easily from the perspective of ordinary people and so their decisions increasingly reflect their own interests rather than those of the people they are supposed to represent. They lose the ability and perhaps also the will to be impartial arbiters between the masses and power; they identify with power and start to use their own influence to tilt the system farther and farther away from the populists and toward the old power centers.
I’m not of course doing justice to Hayes’ book here; if I could it would have been a blog post not a book. But this critique of the meritocratic ideal from the left speaks also to the populism of the right; indeed, while Hayes loathes what he understands of the ideology and political program of the Tea Party as much as any left intellectual in America, he has far more emotional sympathy for its hatred of the überclass than many writers on his side of the spectrum.”
Walter Russell Mead kommenterar på sin blogg Twilight of the Elites: America after Meritocracy av Christopher Haye. Fram till det ovan citerade stycket är det riktigt intressant, sedan förlorar sig Mead i ett resonemang som går ut på att ateister löper större risk än religiösa att utvecka den arrogans och andra meritokratins fallgropar som Hayes beskriver i sin bok. Denna senare del lämnar jag helt därhän.
Poängen är att meritokratin som uttryck för en teknokratisk samhällssyn står i viss motsättning till en (vad Meads kallar social populism) demokratisk sådan baserad på jämlikhetsbegreppet. Skulle kunna ses som lite förvirrande då just meritokrati ofta framställs som ett sätt att komma ifrån åtminstone ärvda privilegier men den teknokratiska samhällssynen såsom den beskrivs av Mead undergräver definitivt demokratin.
Såhär i sommartider känns det lite skönt att kunna ägna lite tid åt denna typ av diskussion – liksom om fascism som jag kommenterade häromdagen. Under Almedalsveckan då man hör våra ledande politiker hålla visionslösa tama tal där det mest uppmärksammade blir korporativistiska förslag om jobbpakt bekräftas ju att det åtminstone behövs en väsentligt fördjupad diskussion om hur vi vill forma vårt samhälle baserat på en lika fördjupad analys av hur det nuvarande faktiskt ser ut i termer av verklig demokrati, verklig frihet och verklig jämlikhet.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, Elit, Elitism, Fascism, Frihet, Netroots, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Staten, Tekonokrati, Meritokrati
Avslutar dagen med The Global Intelligence Files och Carl Bildt
Currently playing in iTunes: Let Me Love You Baby (Live Version) by Stevie Ray Vaughan & Double Trouble
Det är med viss entusiasm jag noterar att Wikileaks fortfarande presterar. Särskilt intressant är förstås hur allas vår Carl Bildt framstår. Wikileaks verkar släppa filer allteftersom. Ser fram emot mera.
5 miljoner email hämtade från Stratfor – ett Texas-baserat underrättelseföretag. Vilket kap!
Currently playing in iTunes: Bridge to Better Days by Joe Bonamassa
Technorati Tags:
Afghanistan, Carl Bildt, demokrati, Politik, Politik 2.0, Yttrandfrihet
Var demokratin verkligen bättre förr
Demokratins död | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: “Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.
“(Hittat via Knuff.)
Fårstår herr Westerholms något dystra perspektiv. Dock, det var nog bara i begränsad omfattning bättre förr. Tror knappast att folket var särskilt engagerade i framkomsten av Torekov-kompromissen. Den ska nog snarast ses som resultatet av dåtidens partieliters strävan och baseras naturligtvis på såväl geniuna demokratiska värderingar, en idealiserad bild av desamma och så en portion retorik så att “stabilitiet” för den rådande samhällsordningen (inkl. partiväsende) kan garanteras. Martin Moberg har också kommenterat Westerholm.
Visst var det nog bättre fart i det interna partiarbetet åtminstone vad gäller antal deltagare i basverksamhet förr. Om medlemmarna egentligen utövade något större inflytande skulle jag vilja låta vara osagt – tror egentligen inte det.
Jag skulle vilja betrakta detta med demokrati som något vi strävar efter och har så gjort under något sekel – med lång väg kvar att vandra. Partiet borde i den processen vara en föregångare, ett organisatoriskt uttryck för hur vi vill att samhället som helhet skall vara. Att vi knappast utgör en sådan förebild visas väl tydligt av processen t.ex. vid utnämnandet av partiledare senast. Varken strategi eller politik diskuteras publikt drivet av de i partiet förtroendevalda i någon större utsträckning, den diskussion som förekommer hittar man huvudsakligen utanför organisationens fora på bloggar m.m.
Att denna min tes är rimlig förstår man av att historiskt så är demokrati i bemärkelsen att folket styr ett relativt ungt fenomen som idé och exemplen få på mer utvecklat sådant styre på nationell nivå. Även organisationer byggs normalt upp på ett sätt som snarare motverkar än befrämjar verklig demokrati om vi med det förväntar att alla verkligen har ett reellt inflytande på organisationens utveckling. Oftast hämmas detta genom de representativa strukturerna som definitivt får anses tillhöra de konserverande krafterna särskilt genom att skydda de som ingår i de ledande kretsarna (sitter runt köttgrytorna om man så vill).
Den demokrati vi omhuldar är ju i själva verket ett borgerligt projekt där representativ parlamentarism visat sig vara ett effektivt sätt att legitimera statens maktutövande. Det är sannolikt ett bättre styrelseskick än de flesta andra hittills prövade men knappast slutpunkten i mänklighetens utveckling. Ett av dess tillkortakommande gäller ju just det ytterst begränsade inflytande det faktiskt tillförsäkrar folket. Ett annat hur lätt det välts över ända om det inte uppfyller mer grundläggande ekonomiska maktstrukturers krav – Grekland har ju bara under de senaste 50 åren haft erfarenhet både av diktatur och av nu senast teknokratstyre alldeles oavsett folkets vilja.
Det vi har att göra – och som borde fortsatt vara socialdemokratins uppgift – är att ständigt kämpa för ett verkligt demokratiskt samhälle. Då måste vi börja med oss själva – utveckla vårt parti i en sådan riktning.
Ett litet steg skulle vara att se till att alla medlemmar faktiskt skolas i sådana för verklig demokrati grundläggande principer som yttrandefrihet. Idag omfattar nämligen inte alla ens det, vilket Alexandra Einerstam skriver om.
Läs mer om detta på Knuff
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, demokrati, Ideologi, Johan Westerholm, Martin Moberg, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Yttrandfrihet
Så kröntes Stefan Löfven – är ganska kluven
Så kröntes Stefan Löfven « Ledarbloggen: “Klockan 12.00 trädde Stefan Löfven fram inför partistyrelsen som hälsade honom med orden ’Välsignad vare han som kommer i Brantings namn’. Därefter steg Löfven tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där den socialdemokratiska eden avgavs av Löfven.
Löfven smordes sedan av Carin Jämtin med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan anses ingjuta rättfärdighet, samt mildhet och styrka att bära och skydda sina medlemmar. Jämtin satte på Löfven vita handskar och trädde partiringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserade att Löfven skall bevara den rätta socialdemokratiska tron (Bernstein, inte Marx!).”
Om inte Daniel Swedins ironiserande hade satt ljuset på ett av partiets stora problem hade skrattet kanske varit hjärtligare. Här tar sig den ledande klicken (för något annat kan väl inte VU/partistyrelse/distrikstordförande kallas i ett parti med över 100 000 medlemmar) rätten att inte bara, vilket rimligen är deras uppgift, utse en tillförordnad partiordförande på grund av att den tidigare avgått under mandatperioden utan som det verkar faktiskt just kröna en partiordförande utan några begränsningar i mandatet. Hela den mycket korta processen som föregick valet hålls så hemlig som möjligt medan själva krönandet sker inför menigheten med ett öppet partistyrelsemöte. Mår faktiskt illa av spelet – kanske därför jag har svårt att sova. Fler som kommenterat Swedin på Knuff
Hur andra kamrater reagerat kan man hitta på Netroots och s-bloggar. Förlåt dock dem som framför de mest okritiska hyllningarna, ty de veta icke vad de gör (och hade gjort likadant oavsett vem som utsetts och gjorde likadant när Sahlin respektive Juholt valdes).
Processen som ju närmast måste beskrivas som ett skämt, avsett att verkligen rubba in i medlemmarnas sinnen att med partiets ledning har ni inget att skaffa, kan vi ju nu lägga bakom oss. De möjligheter den uppkomna situationen skapat har försatts.
Själv tänker jag – oaktat den brist på legitimitet som alltså karaktäriserar processen så är alltså nu Stefan Löfven partiordförande och kan i den rollen förhoppningsvis växa till att också bli partiets ledare. Förhoppningsvis en typ av ledare som förmår att mobilisera kraften i en folkrörelse som väcks till liv (för den är i huvudsak avsomnad).
Det bekymrar mig därför att Carin Jämtin i gårdagens Studio 1 faktiskt lite papegojaktigt upprepar att politiken ligger fast som svar på de frågor som ställs. Frågorna handlar om huruvida valet av just Löfven betyder något i politiska termer. Ingenting förändras om man får tro Jämtin. Kan det verkligen vara möjligt att partiledningen inte förstår att det är hur vi formulerat vår politik som är huvudskälet till att vi förlorat stöd under lång tid. Att partiets historiska framgångar t.ex. när det gäller utbildningsnivån hos befolkningen faktiskt innebär att kraven på ökad kontroll över det egna livsprojektet växer och att politiken måste utformas därefter. Eller att de flesta förstår att arbetslöshet inte bekämpas genom a-kassa utan genom politik som skapar förutsättningar för fler jobb. Att välfärd inte bara består av skattefinansierad verksamhet utan också av varor och tjänster som kan tillhandahållas av allehanda aktörer.
Tillåter mig dock att vara lite optimistisk. Får Löfven chansen att bidra till dagordningen för partiets politiska utveckling finns det givet hans gedigna fackliga bakgrund förutsättningar för att vi kan röra oss i rätt riktning – i synnerhet som han ju har denna erfarenhet från den konkurrensutsatta sektorn. Såvitt jag förstår har han också en del internationell erfarenhet och kan därför antas förstå att världen numera är “platt”.
Technorati Tags:
Carin Jämtin, Daniel Swedin, demokrati, Partiledare, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven
Förtroende och avgångar – fattar de ingenting
”Wanja höll i yxan” | Nyheter | Aftonbladet: “Officiell version: Håkan Juholt valde själv att gå.
Sanningen: partiledaren kämpade in i det sista, men fälldes av partiets innersta krets.– Det var Wanja Lundby- Wedin som höll i yxan, säger en källa med god inblick i det verkställande utskottet.
Klockan 16.30 i går inledde Carin Jämtin presskonferensen på Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm.
Hon gjorde det genom att beklaga Håkan Juholts avgång och försökte till och med låta överraskad av beskedet.”
Gillar inte metaforer för att beskriva politik – betraktar idrottsmetaforer som enfaldiga. Här gör jag dock ett undantag:
Håkan Juholt var ett symptom på de sjukdomar som drabbat partiet. En del av dessa är dessvärre av nästan kronisk karaktär och de flesta har partiet lidit av länge. Den allvarligaste är förstås den bristande sjukdomsinsikten – som så väl demonstrerats av alla de som skyller problemen på media. Det finns också många som tror att vi har en bra politik men misslyckas med att föra ut den – hörde t.ex. Reepula uttala sig i den riktningen i radion häromdagen. Självbilden är helt enkelt förvrängd. Internt tycks man uppträda som snarstuckna primadonnor, agera som om man inte vuxit ifrån barndomens problemlösningsstrategier (som var fel redan då). Lojalitet förväxlas med tystnad och lydighet.
Vi lever i en tid med krav på ökad (total enligt min mening) öppenhet. Partiet envisas med att utveckla strategi och taktik inklusive val i nästan total slutenhet. Resultatet ser vi när Carin Jämtin i fredags uttalar VUs förtroende för Juholt trots att detta med största sannolikhet är en lögn. Obegripligt korkat och rubbar ju förtroendet också för henne och kamraterna i VU.
Sammantaget skulle detta kunna beskrivas som paranoid organisationsstörning – VU, andra partistyrelseledamöter och en hel del andra partimedlemmar borde göra testet.
Ibland krävs faktiskt symptombehandling för att kunna behandla själva sjukdomen. Att Juholt nu tvingats avgå är en del av symptombehandlingen. Att resterande del av partiledningen som inte anser sig kunna offentligt stå för sina handlingar och åsikter bör ta samma väg kommer nog att bli nödvändigt men behöver inte ske så snabbt. Oerhört viktigt nu dock att de inte stressar fram ett nytt partiledarval utan sätter fokus på partiets grundläggande problem – avsaknaden av svar på frågor om vilken utveckling av samhället vi vill ha i framtiden. Vi har inte en bra politik bara för att vi använder skattepengarna lite annorlunda än högerregeringen gör. Vi har bara en bra politik när vi också kan besvara frågor om vart vi är på väg. Den diskussionen måste vi föra under det närmaste året – öppet och ärligt – baserat på en fördjupad analys av vad människor i vårt land upplever som problem. Först då kan vi utifrån vår ideologi ge svar som kan vinna stöd.
Till detta behövs inga konsulter. Vi behöver bara återknyta till den folkrörelsetradition som partiet härstammar från, ta fram bra studie/diskussionsmaterial och låta tusen blommor. Inga utrensningar, ingen häxjakt – istället basera också partiarbetet på våra ideologiskt baserade värderingar. Alla människor kan, alla människor vill om de får chansen. Släpp diskussionen fri, respektera och hjälp varandra att utvecklas – frihet, jämlikhet och solidaritet tror jag det heter.
Några konkreta förslag:
Förlägg val av ny partiledning till ordinarie kongress 2013
Webbsänd alla partimöten
Börja producera studie/diskussionsunderlag (exempel inom utbildningsområdet: vilka kompetenser behöver samhället och dess medborgare ha 2030 – på det kan vi bygga en utbildningspolitik)
Förena de analoga och digitala arenorna – se båda som fora för kommunikation mellan människor, inte som informationskanaler
Technorati Tags:
Carin Jämtin, demokrati, Håkan Juholt, Johan Westerholm, Partiledare, Paul Ronge, På Uppstuds, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wanja Lundby-Wedin, VU
Senaste kommentarerna