Peter Karlberg

Nyliberalen Erik Laakso (Blogge Bloggelito – regeringsblogg): “Ytterligare en dimension kan läggas till detta, nämligen att de främsta vänsterbloggarna har en ganska påtaglig liberal dimension. Liberalismen och socialdemokratin/vänsterrörelsen har traditionellt varit förenade i synen på den personliga friheten, medan liberalismen haft högern som älskare i frågor kring ekonomisk frihet. Numera är personlig frihet ingen skiljefråga i det politiska etablissemanget, utan denna frihet är i princip slaktad på säkerhetens, moralens och statsfeminismens altare – liberaler befinner sig därför i politiskt utanförskap, tillsammans med representanter för den döende frihetliga vänstern.

I min bloggrulle har jag exempelvis sådana vänsterbloggare som Loke, Karlberg och Laakso, vilka ofta gör gemensam sak med oss nyliberaler i personliga frihetsfrågor. Det kan röra sig om ämnen som knark, sex och prostitution, men på senare tid har integritetsfrågor i förhållande till staten förstås varit mest aktuella i svallvågorna av FRA- och Ipred-lagarna samt datalagringsdirektivet, PKU-bankens användning med flera frågor.

De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt.”

Socialismen är liberalismens arvtagare, det förstår förstås inte den som fastnat i antingen liberalismens självbild av överlägsenhet gentemot andra (när det gäller t.ex. tolerans) eller den vars bild av t.ex. socialdemokratin är en rörelse:-) av betong som förespråkar konservaiva (förmyndaraktiga9 lösningar på allehanda problem. Dock, det skall erkännas att båda dessa bilder i stor utsträckning kan förklaras av en verklighet som tenderar att bekräfta dem snarare än tvärtom.

Uppenbart är också att Blogge Bloggelito har rätt när han iaktar s-bloggarna; så länge de rapar partiprogram eller som jag skulle uttrycka det bara för fram förenklad partipropaganda/för fram förenklade lösningar/okritiska åsikter förblir de betydelselösa.

Ann-Catrin Brockmans genomgång av s-bloggar och hennes kommentarer är imponerande. Kul är också att hon fått mycket respons på sitt arbete. Skall bli intressant att se om det hela leder till en mer levande debatt i s-bloggosfären, gärna mer än intern. Jag brukar lyfta fram bristen på länkande som ett kardinalfel men lika problematiskt är förstås att så få fångar upp, kommenterar, diskuterar det som andra skriver om vare sig man håller med eller har kritiska synpunkter.

En sosses försvarstal: “Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara “bättre” i strikt “teknisk” mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen.”

(Hittat via knuff.)

Jörgen Lindell sammanfattar, tror jag, på ett utmärkt sätt det som brister i dagens socialdemokrati och det som det senaste valresultatet borde ha aktualiserat. Tyvärr är det också lätt att dela den uppgivenhet som Lindell ger uttryck för

Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.

Värst av allt är dock att vi på vägen hit förlorat kamrater som Lindell. Det är ju ingen tvekan om att den lilla grupp av FRA-aktivister med sådana som Laakso, Brockman m.fl. i spetsen inte räcker långt. Lindell kommer inte att rösta socialdemokratiskt så länge Bodströms anhang – fanns det ett bättre alternativ skulle jag också göra sammalunda.

Dessvärre tycker Lindell att det finns alternativ, i hans fall Piratpartiet. Personligen förstår jag inte detta, försvaret av demokratin kan inte föras till ett lyckligt slut genom ett vågmästarpartis agerande. Det ett sådant parti möjligen kan åstadkomma är att dessa viktiga frågor får den status i de etablerade partierna de kräver, men bara om det inom dessa finns brohuvuden, finns människor som är beredda att också internt slita med frågorna.

Dock, det är inte alla som hamnar i Lindells slutsatser. Upphovsmannen till ovanstående helt enkelt lysande affisch, Anders Widén, med den påhittade CC CopyCatbyrån, skriver

Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.

Erik Laakso skriver, uppebarligen dagen efter:-), om idéutvecklingen inom vänstern i vid mening men med visst fokus förstås på socialdemokratin som är Laaksos hemvist. Jag menar att han pekar på en central frågeställning som handlar just om demokratisyn versus de värden som manifesteras i begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Lite enklare för sig gör man om man ser att frihetsbegreppet i socialdemokratisk tappning faktiskt torde vara tämligen synonymt med demokrati; detta kan man förstå så att kampen för demokrati i vid mening just syftar till att frigöra människor från förtryck, översitteri…..

“Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Den rike inga plikter trycka, den arme ingen rätt man ger. Länge nog som myndlingar vi böjt oss, jämlikheten skall nu bi lag.”

Ser vi det historiskt så blir alltså kampen för allmän rösträtt ett steg i denna frihetskamp där demkrati är idealet. Parallellt förs facklig kamp för att frigöra arbetarna från de värsta formerna av löneslaveri och beroenden av kapitalägarna. Utbildning för alla utgör också en del i denna frigörelse. Återstår gör mycket och en del av förmynderiet, som nu inte längre utövas lika tydligt av brukspatron eller andra dignitärer, tar sig uttryck i allehanda symbollagstiftning. Riktigt skarp blir dock diskussionen först när vi närmar oss den aktuella diskussionen om inskränkningar av grundläggade demokratiska fri- och rättigheter som rätten till personlig integritet, åsiktsfrihet m.m. Ännu skarpare blir den förmodligen då vi närmar oss den sfär som handlar om makten “att leda och fördela arbetet”.

Årets politiska blogg 2008 – Hela listan: “Och vinnaren är:

Henrik Alexandersson HAX. Som den som på ett ytterst aktivt sätt lyft upp integritetsfrågan till en större fråga än enbart en fråga för en begränsad bloggsfär. För andra året i rad knep Blogge Bloggelito andraplatsen. Liksom förra året så var bloggelito hårt engagerad i den fråga som slutligen lyfte fram slutsegraren. Förra året som tvåa efter Isabella Lund då den dominerande frågan om prostitutionsdebatten och i år då frågan handlat om integritet.

Fyran Marie “Emma-Opassande” Andersson är årets stjärnskott som nästan från ingenstans rusat upp till att bli en mycket betydelsefull skribent. Även trean Oscar Swartz och femman Mark Klamberg har varit ledande debattörer i FRA- och IPRED-diskussionerna. De tre bloggarna Johan Norberg, Dick Erixon och Johan Ingerö placerar sig för tredje året i rad bland de främsta bloggarna och är de som håller en jämn och hög nivå och är uppskattade av sina läsare.

Sossebloggarna då?

Det pågår ju en lång och utdragen debatt om sossebloggar och därför är det intressant att ta del av omröstningsresultatet och titta lite närmare på det. I den första omröstningen 2006 vann den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian, förra året agerade han valövervakare och i år återfanns han återigen i omröstningen men klargjorde att han inte suktade efter seger igen. Han slutade i år på en framskjuten 14:e plats som näst bäste sossebloggare. Bäst i år blev bloggen Alliansfritt Sverige som slutade på 12:e plats. Tredje bäst placerade sosseblogg blev Catti Ullström på 19:e plats.”

Hos Erik Laakso rapporteras från omröstningen Årets politiska blogg som ordnas av Bloggen Bent och jag sällar mig förstås oreserverat till gratulanterna av HAX som särskilt när det gäller integritetsfrågorna varit den säkert viktigaste skribenten under 2008. Alltså ett jättegrattis till Henrik Alexandersson!

Ser att HAX vill ta upp en mer principiell diskussion under rubriken Staten och vi som särskilt ur socialdemokratisk synvinkel är ytterst intressant

och då menar jag inte flumteorier om allehanda mer anarkistiska inriktningar. Däremot finns det en del att fundera över i det resonemang HAX för beträffande den lilla staten “Det enda alternativ som jag ser som någorlunda realistiskt (och nu talar vi om realistiskt, inte bara om önskvärt) är en liten stat. En stat där politikernas makt rullas tillbaka. En stat där den som vill kan få ta ansvar för sitt eget liv. (Och där den som vill ha “välfärdsstat” kan få något åt det hållet genom frivilliga gruppförsäkringar.) En stat med få lagar men mycket ordning – i meningen respekt, ansvar och tolerans.

Problemet är att sådana teorier helt bortser från att verklig makt i ett kapitalistiskt samhälle tillfaller ägare av produktionsmedel och att, som det heter i visan, staten och kapitalet sitter i samma båt. Det är önskvärt och helt i linje med socialdemokratins strävan att frigöra alla människor, inte bara de som klarar detta av egen kraft (ofta arv), att ge största möjliga frihet till människorna själva. Jag skulle dock inte rubricera det som en reduktion av politikens makt utan snarare betrakta det som politikens mål. På den nivå som produktivkrafterna befinner sig idag kan alla människor få i materiellt avseende drägligt liv. Det kräver något mer än att var och en är “sin egen lyckas smed”.

Laakso berör också en annan fråga – avsaknaden av socialdemokratiska bloggar bland de främsta i tävlingen och relaterar till en pågående debatt kring dessas betydelse, eventuella brister osv. Laakso själv har påbörjat en granskning av de (s)-märkta bloggarna liksom Ann-Catrin Brockman. Laakso misstänker att ett skäl till bristande framgångar i “tävlingar” skulle vara en allmän motvilja att rangordna. Går jag till mig själv så stämmer det även om jag förstås röstade i den här aktuella – dock utan att ta hänsyn till politisk hemvist. Det är dock inte alls problemet (alltså motviljan mot att rangordna) utan det ligger mycket i det Björn Pedersen skriver

Men ändå, så borde ju socialdemokraterna som ju trots allt har många, många flera medlemmar och sympatisörer än de flesta andra partier i Sverige komma bättre ut i sådana sammanhang. Tycker jag. Och varför gör de inte det när det finns skärpta och vassa sossar som Peter Karlberg och Johan Sjölander och Jonas Morian?

Björn Wadström påstod i ett inlägg tidigare att sossarna var dåliga på att blogga. Och jag är böjd att hålla med. Inte så att de inte producerar en mängd blogginlägg – för de är många och de skriver friskt. Men bloggande är inte bara en fråga om produktion, det är också en fråga om deltagande och nätverkande.

Bloggandet är helt enkelt en kollektiv syssla tre olika sfärer. Det första är att registrera en blogg och producera. Det andra är att engagera sig i bloggen, och att låta andra engagera sig. Det tredje är att nätverka med andra bloggare, och med de som läser bloggen.

För övrigt vill jag också förstås gratulera Blogge Bloggelito som nu knipit en andraplats för andra året i rad. Grattis!

Ny partisekreterare: “I Aftonbladet spekuleras det i att tre kandidater har störst chans att bli partisekreterare: Peter Hultqvist, Håkan Juholt och Luciano Astudillo.

Jag var för någon månad sedan med om att lansera Luciano i partitidningen AiP som en tänkbar ny partisekreterare.”

(Hittat via .)

Det här med ny partisekreterare väcker tydligen visst intresse. L-O Pettersson har tydligen redan lanserat Luciano Astudillo bl.a. med motiveringen

I den nya s-politiken finns ett framsynt trygghetsprogram för företagare som gör att deras situation i större utsträckning kan jämföras med löntagares.

Ville jag ha en situation som kan jämföras med löntagare skulle jag väl inte vilja bli företagare? Det nätverk som undertecknaran av artikeln i AIP tillhör tycks för övrigt inte aktivt söka medlemmar – åtminstone har inte jag tillfrågats.

Reza Javid vill ha någon slags mittenkandidat som överbryggar höger och vänster i partiet.Han ser dock inga fler kandidater än de Aftonbladet lanserar.

Peter Hultquist kan beskrivas mer som mellan Håkan och Luciano och därmed det alternativ som har lättast att brygga skillnaderna på båda sidor av det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Vad Hultquist kan beskrivas som skall vi kanske lämna därhän. Hans analytiska förmåga illustreras väl t.ex. i detta inlägg på hans blogg.

Jan Andersson kommer till en helt annan slutsats (också begränsad till de tre Aftonbladet föreslår).

När vi socialdemokrater nu ska välja en ny partisekreterare ska vi också välja en person som kan kommunicera partiets politik. Vi ska definitivt inte välja någon som ska balansera Mona utan en person som kan komplettera och stödja Mona. Jag tror möjligen att Håkan Juholt har dessa egenskaper.

Jag undrar då förstås varför Håkan Johult, denna enligt Andersson lysande kommunikatör, är fullständigt okänd för alla människor jag frågat.

Som framgår av en kommentar till ett av mina föregående inlägg så har Erik Laakso åtminstone tänkt lite utanför boxen – han lanserade nämligen Niklas Nordström för någon månad sedan.

Även Laasko håller sig dock till det politiskt korrekta valet av kön:-)

Vad man kan tycka om Luciano Astudillo kan man läsa här.

När är gränsen nådd?: “Jag skrev en snabb kommentar när jag läst inlägget: ““I en del sammanhang är absolut tystnad en dygd. Just detta är ett sådant.” Jag är bara tyst, förstummad, häpen och fullständigt tom när det gäller den här frågan. Jag är rädd att jag skulle dra konsekvenser jag kanske skulle ångra om jag började skriva om det här just nu så jag tiger ett tag till…””

Man får tacka för kommentaren.

Funderingar av det slag Erik Laakso har drabbar nog flera av oss. Själv blev jag t.ex. oerhört trött när jag i Aftonbladet läste spekulationer beträffande valet av ny partisekreterare (jag hade inte fattat att uppmaningarna till Astudillo att åter börja blogga på riktigt ingick i kampanjandet). Inget av de nämnda namnen (Peter Hultqvist, Håkan Johult och Luciano Astudillo) väcker någon entusiasm hos mig – kanske mest för att jag inte sett något tecken på analytisk förmåga hos någon av dem.

Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti: “För Vänsterpartiet är ett konservativt och nationalistiskt parti med 70-talets lösningar. Att som en del hävda att Vänsterpartiets historia tillhör förfluten tid är att göra det för enkelt för sig. Vänsterpartiet förflutna är deras nutida fundament. Statsägande och konfiskering är dess lösning, skatteuttag som dess förverkligandes förutsättning. Det är en politik för ett Sverige för 40 år sedan. Det är en politik som lever kvar i en klassanalys som bortser från ett århundrades erfarenheter. Det är populistisk politik som kommer att låsa fast oss socialdemokrater i en verkställande fälla. För hur skall vi kunna förena en progressiv offensiv Europapolitik med V´s nej och utträdeslinje? Inbilla er inte att det existerar någon framtid utanför Europa. Hur skall vi kunna förena en politik för de nya kärnväljarna med v´s krav på att de fattigaste i samhället solidariskt skall bära de högavlönades bördor? Hur skall vi kunna förena v´s monopolistiska ägarambitioner med en verklighet där de gamla industrigiganterna, i vår del av världen, faller samman? “

Anders Nilssons analys av vänsterpartiets politik är för bra för att passera utan att uppmärksammas. Hans slutsats är att det är ett taktiskt misstag att som nu avisera samarbeta med detta parti och då avser han förstås det aviserade rödgröna regeringsalternativet.

Inte heller den gode Erik Laakso är tillfreds

Jag är faktiskt ordentligt bekymrad, och tro mig, jag hoppas innerligt att jag har fullständigt fel och att min oro är obefogad. Men jag tror att det här rödgröna samarbetet är skadligt för socialdemokratin och för möjligheterna till regeringsskifte 2010. Det första och bästa alternativet i valrörelsen 2010 tror jag hade varit att det parti som drar runt 40-45% av väljarna går till val som regeringsalternativ på egen hand. Det näst bästa är det alternativ som faktiskt kunnat spräcka blockpolitiken för mycket lång framtid. Det alternativ som nu presenteras är det sämsta alternativet, därmed inte sagt att det kan räcka ändå.

Själv kritiserade jag uppgörelsen med miljöpartet och är lika kritisk mot det nu aviserade trepartisamarbetet

By the way – jag tillhör fortfarande dem som tycker att Mona Sahlins uppgörelse/utspel kring samarbetet med miljöpartiet var ett gigantiskt misstag. Jag hade haft samma uppfattning om hon gjort motsvarande utspel tillsammans med Lars Ohly.

Jag förstår fortfarande inte varför det är högern som skall bestämma vår agenda – i denna såväl som i andra frågor.

För övrigt – minns någon att det var Bildt som myntade uttrycket rödgrön röra:-)

Nu 39,9% mot 53,8% | Arvidfalk.se: “Centern hänger på gärdesgården, Kristdemokraterna ser redan uträknade ut och Sverigedemokraterna tappar kraftigt. Ja det ser rätt bra ut helt enkelt. Visst kan man göra som borgerliga riksdagsmän gör, bortförklara hela undersökningen med att den är för liten (trots att det argumentet inte hördes förra gången om samma mätinstitut) men i så fall ska vi kanske endast sätta tilltro till SCB men det där brukar ju inte höras när borgarna går framåt i små undersökningar så det faller nog närmast under “allmänt gnäll”. Vi får väl se vad som skrivs efter SCBs undersökning som kommer på onsdag. De kan ju vara glada över att de kan bli största oppositionsparti efter nästa val trots allt.”

Nu hemfaller också Arvid Falk (Erik Laakso) åt politik medelst opinionsinstitut. Val vinns som alla vet på valdagen och det är bilden av den politik man format som avgör. Att socialdemokraterna gått i den fälla som högern gillrat och annonserar regeringssamarbete är ju ur det perspektivet beklagligt. Nu sköter sig ju högeralliansen så dåligt att det kanske inte spelar någon roll. Peter Hultqvist har en helt annan syn

Att s,v och mp nu bildar ett team inför nästa val är ett första steg mot valseger. Sverige behöver så innerligt väl en annan regering och en annan politik. Det som nu skett är stort och viktigt !

Och sedan presenteras det hela i en traditionell TV-form på YouTube. Alltså också ett ytterligare tecken på fantasilösheten. De t.o.m. pratar budgetregler som om våra väljare ägnar sina dagar åt att diskutera/fundera på regler som riksdagen antagit och kan upphäva med ett enkelt beslut. Morian har dock en annan uppfattning

Redan innan pressträffen i dag möttes de tre rödgröna partiernas ledare och spelade in ett eget videoklipp där de – jäkligt professionellt – presenterade sitt samarbete i intervjuform.

Johan Sjölander tolkar samarbetet i ljuset av det kalla kriget och gör det till en generationsfråga

Jag tror inte att man kan förstå vad som händer i svensk politik just nu om man inte anlägger ett generationsperspektiv. För det trepartisamarbete som idag presenterades för media och allmänheten består ju av utöver socialdemokratin ett miljöparti som springer ur den relativt nya miljörörelsen och ett reformerat kommunistparti som överhuvudtaget är tänkbart i regeringsställning just därför att det kalla kriget faktiskt är slut.

Själv tillhör jag den generation som enligt Sjölanders analys (om man nu får kalla det så) borde uppleva samarbetet med vänsterpartiet som “omvälvande”. Så är inte fallet – det är otaktiskt att 2 år före ett val acceptera motståndarens agenda och riskera att vara på defensiven under lång tid, samarbeta med vänsterpartiet har socialdemokratin i praktiken alltid gjort om än inte formellt. Mona Sahlins ledarskap tar inte “sin utgångspunkt i dagens … omständigheter” utan låter sig ledas av motståndaren.

För övrigt säger väl detta Rapport-klipp allt om IPRED-anhängarnas begåvning:

Apropå det så har Erik Laakso kommit ut ur garderoben.

Svensk lag bör tillämpas i hela världen: “Yepp, naturligtvis ska vi inte låta det stanna vid vänsterpartistfeministernas förslag, ett förslag som för övrigt verkar få stöd från moralkonservatisterna i regeringen, om att sexköpslagen ska tillämpas på svenskar som besöker utlandet också, oavsett vilka lagar som gäller i de länderna.”

Eller som Blogge Bloggelito uttrycker det

Dårfeministerna i vänsterpartiet, som opponerade sig mot sverigemoderaternas testballong, öppnar nu för att i utlandet (!) ska också gälla svensk lag och svenska värderingar, nämligen exakt de kristna/statsfeministiska värderingar som kommer till uttryck i exempelvis sexköpslagen, och exakt de värderingar som förenar kristdemokrater, kommunister, sossar, sverigemoderater och ”liberaler” över hela den svenska politiska skalan.

Utlänningarnas värderingar underkänns när de kommer hit, och utlänningarnas värderingar underkänns när vi kommer dit. Svensk lag och svenska värderingar ska tydligen ha global räckvidd, medan utländsk lag och utländska värderingar ignoreras fullständigt. Detta är sådant dårpladder och sådan inkonsekvens att man bara kan tala om en nationell politisk härdsmälta där man över hela linjen grovt har överskattat Sveriges plats i världen och helt missuppfattat lagars räckvidd.

Skulle kanske formulerat det annorlunda (mer diplomatiskt) men rätt har han ju. Ibland undrar man ju vad man har i politiken att göra när galenskapen, för det är ju vad det handlar om, breder ut sig och det inte tycks finnas någon gräns för moralkonservatismens långa arm. Vore det inte så att det redan känns som tankeförbud införts så skulle man ju anta att det var nästa steg.

Ku Klux Kristdemokrat (Blogge Bloggelito regeringsblogg): “Grunden för denna ökade intolerans står att finna i alliansregimens politik, som har skapat ett hårdare och kärvare samhälle och stärkt kristendomens aktier, inte minst genom att man har klubbat eller aviserat kristna morallagar på löpande band (stärkt sexköpslag, vidgad barnporrlag, ny djursexlag), pläderat för en kristet baserad värdekanon i skolan, agiterat för obligatorisk kunskap i svenska för medborgarskap, förfäktat slöjförbud, föreslagit integritetskränkande könskontroll av gymnasieflickor, förordat inskränkningar i vuxna kvinnors rätt att utföra mödomshinneoperation (samtidigt som man bevarar och försvarar den kristjudiska ceremonin att stympa småpojkar) och i allra största allmänhet verkat för större intolerans och mer (kristen) homogenitet på alla områden.”

Blogge Bloggelito konstaterar att “Sverige är inte längre bara smygrasistiskt, utan allt mer öppet inskränkt och främlingsfientligt” och beskriver den ökade intoleransen som sprider sig till allt fler områden. Han tar också upp det faktum att detta bland annat är synligt i många kommentarer på tidningars artiklar. Länstidningen i Södertälje utgör et bra exempel på detta där allt möjligt kryper fram, och då tas ändå en del bort (vilket jag inte gillar). Ett exempel är en artikel om en våldtäkt som publicerades häromdagen.

Tyvärr är ju inte det Blogge kallar “kristna morallagar” något som bara förekommer inom den nuvarande regimen. Om ni lovar att inte skvallra för Blogge kan jag avslöja att socialdemokraterna i helgen antog en valplattform inför valet till EU-palamentet nästa år. I den kan man läsa:

Stoppa människohandel och prostitution. Vi accepterar inte att människor utnyttjas genom prostitution. Vi vill sätta press på medlemsländerna att förbjuda sexköp. EU ska agera för att sätta stopp för alla former av människohandel.

Här tycks man ju helt ha abdikerat inför just den kristna moralbaserade sexsynen och dess vanliga retoriska grepp att blanda samman frågan om människohandel och prostitution. Om man inte använder människohandel som argument nyttjas istället frekvent argumentet att det finns många utsatta personer bland sexsäljarna. Som socialdemokrater är och skall vi förstås vara emot människohandel men lika självklart för varje enskild människas rätt att bestämma över sin kropp.

Dessutom anser jag att Erik Laaksos retoriska fråga “Är sexköpslagen försvarbar?” naturligtvis måste besvaras med nej.

Drottning moralpanik: “Om kungahuset ska uttala sig borde man kanske hålla sig till områden som man vet någonting om. Vargar och Internet hör uppenbarligen inte dit.”

Ilshammar har förstås rätt.

Ett helt dygn och lite till har gått sedan den beramade intervjun i Ekos lördagsserie. Själv kommenterade jag detta i morse.

På senare tid har kungen och nu också drottningen upprepade gånger uttalat sig om just politiska frågor. Låt dem hållas, tycker jag. Förhoppningsvis får detta fler att inse hur fullständigt orimligt det är att ha en ordning där vissa medborgare i Sverige – på grund av sitt arv – ska ha helt andra livsvillkor än andra svenskar. Den vettigaste lösningen är förstås att avskaffa monarkin. Ge Carl Gustaf Bernadotte och hans familj den frihet de har rätt till!

Också Jonas Morian har förstås rätt.

Jonas Morian tar också ett bra tag i den här frågan och kopplar den dessutom till Torekovkompromissens eventuella överlevnad. När nu Silvia och Carl-Gustav så många gånger visat att de inte förmår leva efter den uppgörelsen är det hög tid att göra nya uppgörelser och införandet av republik borde vara det närmast logiska. Sydsvenskan har också skrivit bra. Personligen är jag oroad över riktningen och hastigheten på det sluttande planet och undrar vad som krävs för att få fartblindheten att upphöra.

Lätt att dela Erik Laaksos oro. Laakso refererar som synes till Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan. Den är utomordenligt läsvärd och avslutas så här:

Svaret är att skrota monarkin, denna rest från fördemokratisk tid, en anakronism som gör narr av den blågula demokratin. Landets finaste ämbete går i arv. Och kungen, som enligt Regeringsformens femte kapitel inte kan åtalas, upphäver allas likhet inför lagen. Lägg därtill kryperi och allsköns fjäsk, som Vilhelm Moberg skrev om 1955 i Därför är jag republikan: ”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig.” Silvia bör få rätt att fritt bekämpa barnpornografi, hennes man bör få uttala att vargen måste skjutas, deras barn bör få köra rally, festa på Stureplan och själva avgöra om de vill gifta sig med en Ockelbobo. Som familjen Bernadotte. En familj bland andra. Någonstans i Sverige. Leve republiken.

Dock – konstaterar att utöver här citerade hittade jag inga flera s-bloggar som kommenterat!!!!

Dags att vädra ut (s)tuglukten?: “Jag vill citera en till.

“Vi måste också fråga varför människor inte litade på oss. Kritik är inte farligt.”

Mona Sahlin i sitt tal till extrakongressen i mars 2007.”

Och där fick Urban Ahlin så han teg:-)

Den gode Magnus Ljungkvist:

Ahlins syn på den viktiga solidaritet som ska hålla ihop ett parti hämtar han från konservativa Mariestadstidningen som på ledarplats skrivit

Det är uppenbart att Nuder, trots att han sitter i partiets verkställande utskott, struntar helt i att visa upp någon solidarisk front med sin partiledare.

Och Urban Ahlin sa alltså (och jag är inte nådig i min kritik skriver Erik Laakso på Arvid Falk) till DN att

Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.

Men vad f-n menar Alexandra Einerstam med “Och medan företrädare för SAP tjafsar, är bittra, ägnar sig åt hatkampanjer gentemot varandra, lutar sig högeralliansen tillbaka, gnuggar händerna och ler stort.” Vi demonstrerar styrka när vi talar, när vi exponera våra debatter, tydliggör diskussionsfrågorna. Och inte är det hatkampanjer vi ser, det är de diskussioner som antagligen alltid förekommit men i slutna rum.

Currently playing in iTunes: Lyin’ Like a Dog by Buddy Guy

Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt. Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”

Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen. Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”

Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.

Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.