Peter Karlberg

Vad säger Mona Sahlin och bloggsossarna om Gaza?: “Nu har jag tillbringat en stund med Google och andra sökmotorer och hittar ingenting om att Mona Sahlin skulle ha sagt vare sig bu eller bä om det som sker just nu i Gaza. Jag tolkar det som att socialdemokratin tiger och samtycker. Eller får vi möjligen se social- demokraternas representanter på nästa stora demonstration mot Israel?”

(Hittat via knuff.)

Håller egentligen helt med Jinge, det är pinsamt tyst. Var dock tvungen att verifiera hans påstående om att just Mona Sahlin varken sagt bu eller bä och gör alltså en Google-sökning på Mona Sahlin Gaza och hittar förstås omedelbart en länk till partiets sida där hon tillsammans med Urban Ahlin igår gjort följande uttalande:

- Israel visar ett helt oacceptabelt övervåld i sitt svar på raketattackerna från Gaza, säger Mona Sahlin och Urban Ahlin i ett uttalande med anledning av det uppblossandet våldet i Gaza och södra Israel.

- Vi känner en stor ilska och vanmakt över att våldet återigen tillåts härska. Att flera oskyldiga, däribland flera barn, dödas i attacker kan aldrig försvaras. Det som hänt är en tragedi. Parterna måste omedelbart sluta attackera varandra, och återgå till de fredsförhandlingar som trots allt har inletts. Israel som den starkare parten måste ta det största ansvaret. Hamas måste avväpnas.

- Vi uppmanar EU och Carl Bildt att inleda samtal med Hamas. Varje möjlighet att snabbt få slut på situationen med alltmer våld måste prövas. Såväl Hamas som Israel måste förmås att sluta använda våldets väg och återgå till samtal och dialog.

Alltså – Jinge har fel när han hävdar att Mona Sahlin inte uttalat sig men samtidigt helt rätt – uttalandet är nämligen enligt sidan gjort 2008-03-01 kl. 10:39

Knuff

När är gränsen nådd?: “Jag skrev en snabb kommentar när jag läst inlägget: ““I en del sammanhang är absolut tystnad en dygd. Just detta är ett sådant.” Jag är bara tyst, förstummad, häpen och fullständigt tom när det gäller den här frågan. Jag är rädd att jag skulle dra konsekvenser jag kanske skulle ångra om jag började skriva om det här just nu så jag tiger ett tag till…””

Man får tacka för kommentaren.

Funderingar av det slag Erik Laakso har drabbar nog flera av oss. Själv blev jag t.ex. oerhört trött när jag i Aftonbladet läste spekulationer beträffande valet av ny partisekreterare (jag hade inte fattat att uppmaningarna till Astudillo att åter börja blogga på riktigt ingick i kampanjandet). Inget av de nämnda namnen (Peter Hultqvist, Håkan Johult och Luciano Astudillo) väcker någon entusiasm hos mig – kanske mest för att jag inte sett något tecken på analytisk förmåga hos någon av dem.

Nu 39,9% mot 53,8% | Arvidfalk.se: “Centern hänger på gärdesgården, Kristdemokraterna ser redan uträknade ut och Sverigedemokraterna tappar kraftigt. Ja det ser rätt bra ut helt enkelt. Visst kan man göra som borgerliga riksdagsmän gör, bortförklara hela undersökningen med att den är för liten (trots att det argumentet inte hördes förra gången om samma mätinstitut) men i så fall ska vi kanske endast sätta tilltro till SCB men det där brukar ju inte höras när borgarna går framåt i små undersökningar så det faller nog närmast under “allmänt gnäll”. Vi får väl se vad som skrivs efter SCBs undersökning som kommer på onsdag. De kan ju vara glada över att de kan bli största oppositionsparti efter nästa val trots allt.”

Nu hemfaller också Arvid Falk (Erik Laakso) åt politik medelst opinionsinstitut. Val vinns som alla vet på valdagen och det är bilden av den politik man format som avgör. Att socialdemokraterna gått i den fälla som högern gillrat och annonserar regeringssamarbete är ju ur det perspektivet beklagligt. Nu sköter sig ju högeralliansen så dåligt att det kanske inte spelar någon roll. Peter Hultqvist har en helt annan syn

Att s,v och mp nu bildar ett team inför nästa val är ett första steg mot valseger. Sverige behöver så innerligt väl en annan regering och en annan politik. Det som nu skett är stort och viktigt !

Och sedan presenteras det hela i en traditionell TV-form på YouTube. Alltså också ett ytterligare tecken på fantasilösheten. De t.o.m. pratar budgetregler som om våra väljare ägnar sina dagar åt att diskutera/fundera på regler som riksdagen antagit och kan upphäva med ett enkelt beslut. Morian har dock en annan uppfattning

Redan innan pressträffen i dag möttes de tre rödgröna partiernas ledare och spelade in ett eget videoklipp där de – jäkligt professionellt – presenterade sitt samarbete i intervjuform.

Johan Sjölander tolkar samarbetet i ljuset av det kalla kriget och gör det till en generationsfråga

Jag tror inte att man kan förstå vad som händer i svensk politik just nu om man inte anlägger ett generationsperspektiv. För det trepartisamarbete som idag presenterades för media och allmänheten består ju av utöver socialdemokratin ett miljöparti som springer ur den relativt nya miljörörelsen och ett reformerat kommunistparti som överhuvudtaget är tänkbart i regeringsställning just därför att det kalla kriget faktiskt är slut.

Själv tillhör jag den generation som enligt Sjölanders analys (om man nu får kalla det så) borde uppleva samarbetet med vänsterpartiet som “omvälvande”. Så är inte fallet – det är otaktiskt att 2 år före ett val acceptera motståndarens agenda och riskera att vara på defensiven under lång tid, samarbeta med vänsterpartiet har socialdemokratin i praktiken alltid gjort om än inte formellt. Mona Sahlins ledarskap tar inte “sin utgångspunkt i dagens … omständigheter” utan låter sig ledas av motståndaren.

För övrigt säger väl detta Rapport-klipp allt om IPRED-anhängarnas begåvning:

Apropå det så har Erik Laakso kommit ut ur garderoben.

Volvo dominerar debatten | Arvidfalk.se: “Idag handlar det förstås mycket om Volvo eftersom Ford klargjort att de vill sälja Volvo. Det är en fråga som genast seglar upp till en politisk fråga i Sverige och buden är många. Bland vänsterdebattörer finns det stora åsiktsskillnader. Anders Svensson skriver: “Det är klart personbilsindustrin måste övertas av det offentliga. Förstatligas under arbetarkontroll helt enkelt.” och han får medhåll av bland annat Röda Malmö, Bengt Silfverstrand, Peter Gustavsson och Adrian Kaba.”

Och Mona Sahlin tillhör åtminstone nästan tillskyndarna av att den av högern styrda svenska staten skall bli biltillverkare, tänk er Hägglund, Björklund och Reinfeldt som industialister! Man får faktiskt berömma Maud Olofsson som enligt DN kommenterar Sahlins resonemang:

Inte ens som en tillfällig åtgärd i väntan på en köpare vill Maud Olofsson se staten som ägare.

- Låt oss komma ihåg läget. Vi är i en situation då de här två bolagen gör underskott på ungefär elva miljarder kronor per år. Då ska vi ta det läget till ett nollläge, sedan ska vi investera för att producera nya bilar, som sedan ska marknadsföras och säljas. Vad är det som säger att ett sådant ägande blir tillfälligt? Vad vet hon om det?

Kanske hade Måddan läst mina funderingar från igår, jag vet ju inte vilka från regeringskansliet som läser min blogg:-)

En som verkligen är ute och cyklar i frågan är den gode Göran Johansson (kanske är det bra att han nu får en ersättare i styret av Göteborg). Något mer absurt än hans konspirationsteori får man leta efter. P J Anders Linder betraktar det som ett utslag av göteborgshumor.

Erik Laakso har däremot en konstruktiv idé.

Nu vill ju ocksåGM sälja SAAB - någon som tror att köparna står i kö?

Män över 65 överger Mona: “Hemlig opinionsundersökning visar på tapp för socialdemokraterna Männen överger Mona Sahlin. Det är förklaringen till att socialdemokraterna backar i opinionsmätningarna. Störst är tappet i gruppen män över 65 år, där stödet för s rasar med tio procentenheter. Moderaterna är nu största parti både i Stockholm och Malmö. Det framgår av den hemliga opinionsmätning, som partierna köper av Sifo och som TT tagit del av”

Aftonbladet publicerar uppgifter från en hemlig opinionsundersökning som enligt uppgift partierna (obestämt vilka) beställer av Sifo och som TT (Aftonbladets källa) tagit del av. Man kan ju undra varför denna serie undersökningar normalt hemlighålls – den utgör ju en guldgruva för alla besserwissrar som baserar sina bedömningar av det politiska läget just på sådant.

I sann kvällsjournalsitisk anda tolkas det faktum att stödet för socialdemokraterna minskar särskilt bland män som att Mona Sahlin skrämmer bort dessa. Kanske innehåller undersökningen också uppgifter om detta – alltså varför de ändrat sina partisympatier men det finns i artikeln inget som talar för det.

Marita Ulvskog säger enligt Aftonbladet

– Under finansiell oro och ekonomisk kris i världen då är det två personer som framträtt; statsministern och finansministern. Och de har än så länge inte hittat på några ekonomiska äventyrligheter. Det belönas och vi som är i opposition kan inte agera, säger hon.

Hon har naturligtvis bara lite rätt – det finns en effekt hos väljare att premiera sittande regeringar i akuta krislägen – men var hon får tesen om att oppositionen inte kan agera förstår jag inte. Det är visserligen sannolikt så att bristen på ett agerande baserat på en självständigt utformad politik som pekar på en vision där kriser av det nu aktuella slaget inte förekommer (minskas) är huvudproblemet. Alltså sammanfattat – vad skall man tro på?

Men det är klart tror man att det enda agerande som kan öka väljarstödet är baserat på att man har makten och kan vidta åtgärder, eller som en del av våra riksdagsmän tycks tro att politik bedrivs i interpellationsform så har man ju helt klart strategiska problem.

Sahlin måste ta det intellektuella initiativet: “Det börjar bli allt tydligare att den konflikt som socialdemokraterna söker med regeringen handlar om hur konsekvenserna av finanskrisen ska hanteras. Inte orsakerna.

Oppositionen ska visa att dess politik bättre skyddar människor och att denna trygghet tillsammans med ytterligare stimulans av ekonomin är bra för Sverige. Allt det där är förstås viktigt och rimligt. Problemet är att det inte räcker. Det är reaktivt.

“Vakna vänstern, ni har vunnit” skrev Kaj Glans i DN nyligen och visst känner man för att ruska om Mona Sahlin och ropa att:

- Snälla ta det intellektuella initiativet! “

(Hittat via Dagens Arena.)

Katrine Kielos är en ofta alldeles utmärkt skribent, inte bara stilistiskt utan också med en förmåga att hitta lysande formuleringar. Artikeln med rubriken Sahlin måste ta det intellektuella initiativet är dock ett undantag undantaget just denna formulering. Det är så fruktansvärt elakt och samtidigt drar det ju en del i mungiporna.

Kielos sammanfattar egentligen hela problematiken i en annan formulering – “Det är reaktivt”. Hittils har vi sett mycket litet, för att inte säga inget av egenhändigt formulerad politik utan hela strategin tycks gå ut på att demoniserara (googla t.ex. på mona sahlin satan) högern. Den strategin är dömd att misslyckas.

Det har gått två år sedan högern fick makten. Ibland kan man tro att all världens olycka därmed drabbade oss och att de fösrämringar av olika trygghetssystem samma högern genomfört slår igenom med våldsam snabbhet och kraft. Och så kollar man siffrorna och finner att skillnaderna i ersättningsnivåer ibland kan vara så små som 50 kronor. Så förlorar man trovärdighet.

Det finns partikamrater som är helt besatta av ägandeformer. Som bedriver hetskampanjer mot kamrater som arbetar i privata företag. Som ser politiken som forumet för att påtvinga andra sin unkna sexmoral.

Och Katrine Kielos ropar i öknen: Snälla ta det intellektuella initiativet!

Jonas Morian: Politik är en fråga om förtroende: “Det blåser allt snålare om Mona Sahlin. I veckan som gått så har hon fallit från förra årets andraplats till plats 6 i tidningens Fokus rankning över landets 100 mäktigaste. Och enligt en Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander så känner bara 33 procent av svenskarna störst förtroende för Mona Sahlin som statsminister, medan 55 procent känner störst förtroende för Fredrik Reinfeldt.

Jämfört med en tidigare mätning i april i år är det ett ras på 8 procentenheter och en statistiskt säkerställd nedgång. Det är den lägsta siffran sedan Sahlin valdes till socialdemokraternas partiledare i mars 2007, uppger Aftonbladet.

Samtidigt fortsätter Allianspartierna att knappa in på oppositionens försprång. På en månad har gapet minskat fyra procentenheter, visar SvD/Sifos novemberbarometer.”

Politik har mycket lite med opinionsmätningar att göra. Politik har faktiskt lika lite med valresultat att göra. Politik är inte en tävling och man toppar inga lag i politiken. Politk är att vilja.

Om den politik man utvecklar väcker gensvar hos tillräckligt många kommer man att vinna val, med den reservationen att det förutsätter at man kan kommunicera sitt budskap. Som alltid – det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda.

Spelar då inte opinionsmätningar någon roll? Jo självklart då de mäter just effekterna av – om man nu tror på sin politik – av de kommunikativa ansträngningarna. De mäter hur folk möter budskapet. Misstror folket den politik man formulerar i debatter, i samtal, i artiklar kommer man att få dåliga siffror helt enkelt.

Visst kan man vinna val på att triangulera, att låta analyser av opinioner vara grund för formulering av politiken. Gör man så borde man ägna sig åt annat t.ex. marknadsföring.

Jag tror att få bekymrar sig om att Mona Sahlin slirar lite i taktiken när det gäller regeringsalternativ. Jag tror de är betydligt mer bekymrade över vad socialdemokraterna faktiskt vill och dess förmåga att formulera en politik för 2010-talet. Jag tror att det var när den dunkelt formulerade politiken för framtiden dunkelt kommuniceras som opinionssiffrorna vände. Otydligheten i regeringsalternativsfrågan kan då ha bidragit något men inte mycket.Men det är förstås mycket enklare att haka upp sig på en “formaliafråga” vilket förstås mer professionella tyckare gärna gör.

Dessutom är det så att diskussionen om att i förväg bestämma sig för koalitionspartner(s) är att låta motståndaren bestämma agendan. Finns ingen anledning att göra så,

Motståndare ville sätta dit Sahlin: “Mona Sahlin hade stöd i social-demokraternas ledning när hon utestängde vänster- partiet från ett framtida samarbete. Det säger s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul, som är övertygad om att partiledarens motståndare såg sin chans att skada henne.”

(Hittat via knuff.se.)

Man blir lite lätt beklämd när man följer den debatt som är en slags efterdyning till Mona Sahlins mycket olyckliga utspel i regeringsfrågan häromveckan. Själv bedömde jag utspelet utifrån det faktum att jag som är en relativt sett vanlig partimedlem (om än ordförande i en socialdemokratisk förening) inte deltagit i några diskussioner i frågan.

Vet inte om jag därmed meriterar mig för epitetet gnällvänster men försöka duger:-) Det är Stig-Björn Ljunggren som, tror jag, försöker mynta detta epitet och klistra det på partikamrater vars åsikter han inte delar. Björn Andersson definierar Ljunggren så här

På det glada sjuttiotalet maoist, numer socialdemokrat på högerkanten.

Och därmed är ju saken klar?

Måste vi etikettera folk?

Enligt SvDs artikel, som refereras ovan, säger Malin Pekgul

–Plötsligt gick folk, som inte sagt ett ord på partistyrelsen, ut och sade ”Det här är fel”. Det var som att de tänkte ”Nu är kritiken mot Mona Sahlin igång, nu kan vi krossa henne”

.

Så kritiken mot det aviserade uteslutandet av v från regeringsalternativet handlar inte om politik, strategi eller ens taktik utan om att vara vän eller fiende till Mona Sahlin, om att vara ute efter att sätta dit, skada och/eller krossa henne. Och så skall vi förstås hålla tyst också, i alla fall utåt.

Så vi har en gnällvänster som står mot högersossar, vänner och fiender till Mona Sahlin, de senare redo att krossa!!

Någon som vet vilken sandlåda alla dessa etiketterare fastnade i som barn och aldrig vuxit ur?

Operation Rädda Mona pågår, åtminstone om man får tro Lena Melin i Aftonbladet. Det tror jag är ett misstag – alltså om det nu finns en sådan kampanj. Det är vårt land som är i behov av krishantering, inte min partiledare. Hon klarar sig säkert alldeles utmärkt, bara hon låter bli att lyssna på vissa s.k. rådgivare och istället lyssnar på mig;-)

Dags att vädra ut (s)tuglukten?: “Jag vill citera en till.

“Vi måste också fråga varför människor inte litade på oss. Kritik är inte farligt.”

Mona Sahlin i sitt tal till extrakongressen i mars 2007.”

Och där fick Urban Ahlin så han teg:-)

Den gode Magnus Ljungkvist:

Ahlins syn på den viktiga solidaritet som ska hålla ihop ett parti hämtar han från konservativa Mariestadstidningen som på ledarplats skrivit

Det är uppenbart att Nuder, trots att han sitter i partiets verkställande utskott, struntar helt i att visa upp någon solidarisk front med sin partiledare.

Och Urban Ahlin sa alltså (och jag är inte nådig i min kritik skriver Erik Laakso på Arvid Falk) till DN att

Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.

Men vad f-n menar Alexandra Einerstam med “Och medan företrädare för SAP tjafsar, är bittra, ägnar sig åt hatkampanjer gentemot varandra, lutar sig högeralliansen tillbaka, gnuggar händerna och ler stort.” Vi demonstrerar styrka när vi talar, när vi exponera våra debatter, tydliggör diskussionsfrågorna. Och inte är det hatkampanjer vi ser, det är de diskussioner som antagligen alltid förekommit men i slutna rum.

Currently playing in iTunes: Lyin’ Like a Dog by Buddy Guy

Bilden av Mona: “Men debatten om min bok visar hur mycket känslor det finns runt Mona Sahlin. Att skriva om henne är att sticka in handen i ett getingbo. Jag vill inte Mona Sahlin illa. Jag hatar henne inte, jag aldrig hatat henne och skulle aldrig i mitt liv leda en kampanj emot henne. Tvärtom hoppas jag att hon lyckas, men då behöver hon betydligt bättre medarbetare än de som nu skriker ut sitt hat och förakt mot alla oliktänkare. Det blir ju enklast att hoppa på budbäraren. För om jag kan stämplas som hatisk och inte riktigt klok då är det ju inga problem. Makten behöver inte idka någon självkritik eller fundera över vem de representerar och vad som har gått fel. Det är ju bara att fortsätta om ingenting har hänt.”

(Hittat via Behandlar man sina medmänniskor så här?.)

Jag har visserligen kvar ett bokmärke som leder till Lotta Grönings blogg men den har sedan rätt lång tid inte lockat till läsning. Det drev som en del av mina partikamrater tycks ha inlett mot Gröning med anledning av hennes nyligen utkomna bok Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv fick mig dock att söka upp Grönings blogg och då fann jag citatet ovan.

Erik Laakso skrev häromdagen (på Arvid Falk) att

När omdömena om Lotta Gröning huggs in i bloggsfärens tangentbord, hur många är det då som håller i minnet att Gröning faktiskt också är en medmänniska, oavsett vad man tycker om hennes formuleringskonst, åsikter eller eventuella bitterhet. Utan att peka ut någon speciell tycker jag att politiskt aktiva ska formulera sig snyggare och komma ihåg att det alltid är en människa som står som mottagare till uttrycken.

Att det bildats ett litet drev med måltavla Lotta Gröning är ju uppenbart med rubriker som Ett slaskigt angrepp på Sahlin, En Lotta Gröning-fri dag i veckan!, Gröning sjukligt fixerad vid Sahlin och Grönings bok om Sahlin en studie i härskarteknik. Tyvärr döljer sig ju bakom dessa rubriker skribenter för vilka jag tidigare hyst viss respekt, nu känner jag hur denna skadas.

Själv har jag inte läst boken, har inte så mycket till övers för Lotta Grönings tyckanden i allmänhet, men blir lite sugen. Att de mot Gröning kritiska bidrar till att öka intresset är väl kanske inte den av dessa önskade effekten.

Superveckan som inte var en supervecka – Ohly kvarnstenen: “Socialdemokraterna har också visar fram sin egen version av MP’s ständiga bråk mellan “realister” och “fundamentalister” eller med andra ord mellan de som vill säkra makten för att kunna driva en egen politik och de som vill gå till val på sin vision om ett alternativt samhälle oavsett vad evetuella väljare tycker.

En del socialdemokraterna har också visat att de är redo att göra allt för att sparka undan benen på Mona Sahlin av rent maktpolitiska orsaker. Alliansens behöver knappast driva någon mosa Mona kampanj när partidistriktet i skåne och diverse andra företrädrare driver en egna kampanjer.

Och som man påpekade från partidisktriktet i GBG går ut med rena osanningar i media.

Jag räknar mig själv till realisterna. Vinner man inga val är det meningslöst hur bra visioner man har. Eller vem som sitter var i maktpyramiden. Det finns heller ingen möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Något som Frerik Reinfeldt insåg och som som var grunden för hela den makeover moderaterna gjorde. “

(Hittat via knuff.)

Läs gärna det första stycket någon extra gång. Enligt Claes Krantz uppfattning finns det alltså en egen politik som inte är densamma som vision om ett alternativt samhälle, obs vi talar alltså om den socialdemokratiska strategin för att komma tillbaka till makten. Såvitt jag förstå så innebär resonemanget att vår politik inte skall formas utifrån vår vision, vår ideologi (eftersom den inte skulle få stöd av tillräckligt många för att vi skulle få makten utan formas just för att vinna denna makt dvs utifrån något slags röstoptimeringsstrategi.

Detta är förstås illa nog – att spä på uppfattningen att ledande politiker inte har andra intressen för att få makt än just maktpositionen är bedrövligt. Sällan ser man det också så tydligt uttryckt. Att beskriva kritik mot mer eller mindre självsvåldiga beslut i den högre partihierarkin som “att göra allt för att sparka undan benen” är ju sedan ett närmast otilständigt debattknep. Inte heller det blir bättre av att referera till några (rövslickande?) distriktsordföranden, själv tillhör jag t.ex. partidistriktet i Stockholm vars ordförande Mikael Damberg tillhör undertecknarna av artikeln i Göteborgs-Posten (GP).

Deras bild av bred förankring är Det har kommit att framställas i media som att vi socialdemokrater inte internt diskuterat det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. Vi känner över huvud taget inte igen den bilden. De som bidrar till att sprida den i media far helt enkelt med osanning. Låt oss ta några exempel. Frågan om samarbetet har diskuterats vid åtta sammanträden i det verkställande utskottet (varav två internat) och vid fyra tillfällen i partistyrelsen. Vi distriktsordföranden har träffats tre gånger i frågan. Detta har skett med uppmaningen från partiledningen att mellan dessa tillfällen diskutera frågan i våra respektive distrikt. Partiledningen har dessutom träffat förstaombudsmännen i partidistrikten, haft en träff med LO:s styrelse och en träff med riksdagsgruppens styrelse och alla LO:s förbundsordföranden. Vår partiordföranden har utifrån dessa samtal fått ett tydligt mandat att fördjupa samarbetet med miljöpartiet.

Jag kallar inte detta bred förankring, jag känner mig inte delaktig, jag ser inte en enda vanlig medlem i denna uppräkning.

By the way – jag tillhör fortfarande dem som tycker att Mona Sahlins uppgörelse/utspel kring samarbetet med miljöpartiet var ett gigantiskt misstag. Jag hade haft samma uppfattning om hon gjort motsvarande utspel tillsammans med Lars Ohly.

Maud Olofsson stod för kvällens riktiga lågvattenmärke: “Men kvällens riktiga lågvattenmärke stod Maud Olofsson för, när hon anklagade socialdemokraterna för att vara ekonomiskt oansvariga i sin skuggbudget. – Ni spräcker utgiftstaken med 35 miljarder! Det fick Mona Sahlin att bita tillbaka. – Det du säger är fullkomligt fel. Vårt utgiftstak är högre eftersom vi har större intäkter än er i vår budget. Du borde gå hem och läsa på, du är oseriös.”

Joakim Jakobsson missade nog en del av debatten (det gjorde jag också – så rolig var den inte). Det enda riktiga klavertrampet gjordes av vår käre statsminister Fredrik Reinfeldt och det handlade om socialbidragen. Han gjorde i samband med det en kommentar som antyder att han tillskriver flyktingmottagandet de ökande socialbidragskostnaderna. Det borde den rätt svaga programledaren (Anna Hedenmo) huggit på, men hon lät det förstås passera.

Johanna Melén på Aftonbladet har inte heller uppmärksammat detta. En fullständigt meningslös analys står Lena Melin på samma tidning för. Inte heller Arvid Falks bloggkoll pekar på den enda riktigt intressanta frågan.

Mona Sahlin gjorde förresten ett habilt intryck. Att hon som Jonas Morian berättar möttes av applåder när hon kom till partihögkvarteret får väl antas väntat. Inte krossade hon motståndet men..

Inför det fortsatt debatterandet skulle jag vilja ge följande råd:

Vi socialdemokrater kan uppvisa ett enastående trackrecord när det gäller framgångsrikt regerande.

Vi socialdemokrater kan uppvisa en enastående förmåga när det gäller att hantera statsfinanser m.m.

Vi socialdemokrater kan uppvisa en enastående förmåga att regera även i minoritetsställning.

Vi socialdemokrater har ett mycket starkt stöd för en politik som inkluderar alla, där tillgång till vård, skola och omsorg ges till alla lika.

Vi socialdemokrater har hittills lyckats formulera och driva en politik som gynnat folkflertalet.

Vi socialdemokrater kommer att kunna utveckla lösningar för 2000-talet som tillvaratar folkflertalets intressen, som utvidgar utrymmet för egna val och möjligheter att reelt forma det egna livet.

Vi socialdemokrater inser betydelsen av att ge alla människor i vårt land möjlighet att leva ett rikt liv inkluderande möjligheter att kommunicera vare sig det handlar om fysiska transporter eller digital närvaro.

Vi socialdemokrater står för en skola för alla som utbildar för och med framtiden dvs ger den kunskap och färdighet som framtiden kräver.

Vi socialdemokrater ber om ett eget mandat men är beredda att samarbeta.