Peter Karlberg: Category Politik

Skolans problem är samhällets

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 27 Aug 2008 01:56:57 +0200

Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”

(Hittat via s-bloggar.)

Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:

- Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?
- Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?

Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:

Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.

Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.

Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.

Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att

Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs. Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.

Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!

"Vi offrar gärna vår integritet" (Elisabeth Höglund)

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Tue, 26 Aug 2008 09:44:41 +0200

Är Elisabeth Höglund verkligen så naiv?: ” I FRA debatten kommer då och då någon inhoppande med argumentet “jag har inget att dölja så för mig är övervakning inte ett problem.” Idag är det Elisabeth Höglund som står för denna briljanta argumentation i Borås Tidning trots att hon ser till den samlade bilden av all övervakning som sker i samhället.
– För de flesta av oss utgör den här sortens registrering och övervakning inga problem, eftersom vi inte har något att dölja. De flesta tycker till och med att det är bra, att säkerheten är hög. Vi offrar gärna en del av vår integritet för att veta, att vi kan flyga säkert och att de som försöker stjäla eller smita från betalningar eller fuska till sig bidrag inte ska kunna göra det.”

(Hittat via s-bloggar.)

Thomas Hartman reagerar, högst befogat, på att Elisabeth Höglund använder rent mjöl-argumentet. I en kommentar till Hartmans inlägg undrar Erika om det finns något under Höglunds hår. Själv drar jag mig till minnes att Höglund slutade på SVT på grund av att hon inte fick ett eget program. Kanske ser vi här förklaringen.

PS Lätt att raljera:-)

Elisabeth Höglund avslutar sin krönika i Borås Tidning med

Det är i detta perspektiv man måste se även FRA-frågan, eftersom rätten till signalspaning är en fortsättning på alla de kränkningar av vår integritet och frihet, som vi redan i långa stycken har accepterat. Jag ifrågasätter inte dem, som är kritiska till polisiär och militär kartläggning av folks telefonsamtal och datatrafik. Tvärtom. Men ska man kritisera FRA-beslutet, ja då måste man ifrågasätta även andra delar av övervakningssamhället. Man kan inte säga ja till ett slags övervakning men godta en annan.

I detta har hon ju förstås rätt och jag hoppas att debatten om FRA-lagen innebär startpunkten för en rörelse mot också andra uttryck för övervaknings/Bodströmsamhället. DS

Public Service när den är som bäst

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Mon, 25 Aug 2008 00:42:20 +0200

Björklund svamlar om skolan: “P1 ställer Björklund mot väggen i en programserie som startade idag. Kris i skolan? går i fem delar och alla avsnitt finns förstås i arkivet.”

Ann-Catrin Brockman tipsar om en programserie i P1 där några av Jan Björklunds utgångspunkter för reformeringen av den svenska skolan granskas. Programserien är i fem delar och det är sex påståenden som granskas, nämligen:

“Världens största ordningsproblem”
”Resultaten sjunker i den svenska skolan”

”Bluff att Sverige är bäst i världen”

”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland”

”Gymnasiet, en stor utslagningsmaskin”

”Utslagningen i grundskolan tilltar”

Programserien tycks tala för sig själv, verkar mycket väldokumenterad och vars webbplats ger alla möjlighet att själva bilda sig en uppfattning kommenteras en del. Som framgår av citatet ovan tycker Brockman att Björklund svamlar, Per Madsen menar att Björklund är rökt, Tony Johansson menar att Björklund ljuger, Johan på PL&C menar att Björklund förfar bedrägligt med siffrorna, Peo Wågström menar också att Björklund är en lögnare, Staffan Svärd tycker att Björklund varit långt från sanningen, Ulf Bjereld tycker att Björklund slirar med sanningen, Kalle Larsson finner äntligen Björklund avklädd i radion vilket också Thaher Pelaseyed gör.

Själv nöjer jag mig med att helt enkelt uppmana alla att ta del av programserien.

Några frågor till Lärnestad

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 24 Aug 2008 11:31:21 +0200

Ingen halvtidsvila för alliansen: “Allians för Södertälje lade, i likhet med Allians för Sverige centralt, grunden för ett trovärdigt och väl förberett lokalt alternativ med förmåga att styra politiken i Södertälje. Ser vi tillbaka på vad vi, genom att pressa vänsterkartellen, åstadkommit i den lokala politiken är det en ganska imponerande lista på mer än 30 punkter som vi har alla skäl att vara stolta över”

(Hittat via Länstidningen.)

Marita Lärnestad stoltserar i ett debattinlägg i Länstidningen (LT) den 22 augusti med att ge ett fåtal exempel på vad hon påstår Allians för Södertälje, alltså högeralliansen i den lokala politiken, åstadkommit. Jag vill förstås inte ta ifrån henne glädjen men kan konstatera att av de exempel hon anger så är det väl egentligen bara vårdnadsbidraget som kan ha vållat mitt parti några större svårigheter att acceptera, kanske också omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter men det finns ju egentligen inget motstånd mot att det skall finnas blandade upplåtelseformer för bostäder. Själv tycker jag för övrigt att ökade möjligheter för småbarnsföräldrar att själva ta hand om sina barn längre tid är bra men att den valda konstruktionen är fel.

Lärnestad missar dock många frågor där det kunde varit intressant att veta moderaternas inställning. Hon jämställer den lokala alliansens arbete med den nationella. Det blir därför relevant att ställa frågor om beslut av riksdagen och dess effekter för medborgarna specifikt och för kommunen generellt. En av denna sommars absolut viktigaste politiska frågor är FRA-lagen. Om den har, i synnerhet på nätet men också i andra medier, förts en omfattande diskussion. För några veckor sedan var det 14 av Lärnestads partikamrater (kommunalråd och motsvarande) som tog till orda och starkt kritiserade lagen. Jag efterlyste då och gör nu igen besked om Lärnestads/moderaterna i Södertäljes inställning till den beslutade massavlyssningen av befolkningens kabelburna kommunikation – det betyder mobilsamtal, epost, bankärenden, resebeställningar och all annan kommunikation som görs elektroniskt. Kanske är Marita Lärnestad bara rädd för att bli uppläxad?

En annan fråga gäller sjukförsäkringen. Att högeralliansen gick till val på att försämra den är ostridigt så jag ifrågasätter egentligen inte de flesta ändringar som gjorts. Däremot tycks det mig som om vi i detaljerna ser ett uttryck för en människosyn som är mig, och tror jag de flesta, främmande. I går kunde man läsa en krönika av Karin Thunberg i SvD under rubriken Jag tänker på alla som delar hennes öde. På Resursbloggen kommenteras detta:

Återstoden om ca 33 000 personer per år riskerar altstå att utförsäkras till föld av att den tidsbegränsade sjukersättningen upphör som ersättningsform. Därtill kommer utförsäkringen av de drygt 100 000 av dem som idag har tidsbegränsad sjukersättning.
Vad kommer att hända med dessa människor, psykiskt sjuka och smärtlidande? Människor som är har varit utanför arbetslivet i många år och som saknar arbetsförmåga – men som i lagens mening – inte bedöms ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga, av det skälet att att deras sjukdomar och skador i teorin anses rehabiliteringsbara. Glöm inte heller att endast medicinska orsaker till nedsättning av arbetsförmågan får beaktas, inte brist på utbildning (analfabetism är tex ingen sjukdom), bosättningsort eller andra sociala förhållanden.

Vad kommer den sk rehabiliteringsgaratnin och rehabiliteringskedjan göra för dem? Vilka möjligheter kommer det att ta sig ur socialbidragsberoende? Hur förväntas jag som läkare kunna bota/rehabilitera männiksor som ställts utanför det sociala trygghetssystemet, ofta skuldsatta och bostadslösa. Hur kommer den lavinartade ökningen av antalet utslagna att hjälpa Sverige att överleva i globaliseringens konkurransutsättning och finansiera de stora pensionsavgångarna?

Om nu vi socialdemokrater kan ha anledning att vara självkritiska när det gäller vården av psykiskt sjuka som ju lämnat många utan tillräckligt stöd, så kan man förstås undra vad som händer när också möjligheterna att få ett rimligt utformat försörjningsstöd tas bort. Hur ser Marita Lärnestad på denna övervältring av ansvar och kostnader från stat till kommun, men kanske viktigare på den människosyn som ligger bakom borttagandet av tidsbegränsad sjukersättning?

Några frågor till Lärnestad

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 24 Aug 2008 11:31:21 +0200

Ingen halvtidsvila för alliansen: “Allians för Södertälje lade, i likhet med Allians för Sverige centralt, grunden för ett trovärdigt och väl förberett lokalt alternativ med förmåga att styra politiken i Södertälje. Ser vi tillbaka på vad vi, genom att pressa vänsterkartellen, åstadkommit i den lokala politiken är det en ganska imponerande lista på mer än 30 punkter som vi har alla skäl att vara stolta över”

(Hittat via Länstidningen.)

Återstoden om ca 33 000 personer per år riskerar altstå att utförsäkras till föld av att den tidsbegränsade sjukersättningen upphör som ersättningsform. Därtill kommer utförsäkringen av de drygt 100 000 av dem som idag har tidsbegränsad sjukersättning.
Vad kommer att hända med dessa människor, psykiskt sjuka och smärtlidande? Människor som är har varit utanför arbetslivet i många år och som saknar arbetsförmåga – men som i lagens mening – inte bedöms ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga, av det skälet att att deras sjukdomar och skador i teorin anses rehabiliteringsbara. Glöm inte heller att endast medicinska orsaker till nedsättning av arbetsförmågan får beaktas, inte brist på utbildning (analfabetism är tex ingen sjukdom), bosättningsort eller andra sociala förhållanden.

Vad kommer den sk rehabiliteringsgaratnin och rehabiliteringskedjan göra för dem? Vilka möjligheter kommer det att ta sig ur socialbidragsberoende? Hur förväntas jag som läkare kunna bota/rehabilitera männiksor som ställts utanför det sociala trygghetssystemet, ofta skuldsatta och bostadslösa. Hur kommer den lavinartade ökningen av antalet utslagna att hjälpa Sverige att överleva i globaliseringens konkurransutsättning och finansiera de stora pensionsavgångarna?

Tankesmedjor utan intresse

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 23 Aug 2008 23:53:55 +0200

Socialdemokratiska Tankesmedjor: “Arbetarrörelsens tankesmedja som huserar en del riktigt skarpa tänkare med mycket erfarenhet och progressiv framåtanda verkar ha mycket svårt att kommunicera sitt tänkade så det når utanför läsarna av tidsskriften Tiden.
Dagens Arena och Arenagruppen med tankesmedjan Agora når ut bättre men verkar också lida lite av kommunikationsproblem. På knuff är det bara tre aktuella bloggar som skrivit med hänvisning till Dagens Arena och något fler som hänvisar till tankesmedjan Agora (endast med anledning av den aktuella boken om “fallet Nogger black”, samt fyra inlägg som handlar om Arbetarrörelsens tankesmedja. “

Erik Laakso tycks mena att arbetarrörelsens tankesmedjors problem är ett kommunikationsproblem (och visst finns det också). Själv prenumererar jag via epost på nyheter från dessa och skälet till att jag ändå inte uppmärksammar dem är inte brist på information!

Kamratlig kritik, Madsen

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 23 Aug 2008 23:34:21 +0200

S-bloggare dåliga på att länka: “Ofta när man läser en blogg här på S-info så hänvisar bloggarna till andra personer, tidningar och dylikt. Men varför kan man inte då samtidigt länka till det man refererar till. Jag har missat några gånger men jag försöker. “

(Hittat via s-bloggar.)

Sannolikt är jag väl för trött men jag kan inte låta bli att kommentera Per Madsens inlägg som ovan återges i sin helhet. Det kan vara på sin plats att särskilt poängtera att detta hans inlägg saknar länkar också i orginal. Själv skrev jag om samma sak för ca 14 dagar sedan men att Madsen skulle minnas det och länka till det inlägget är förstås att vänta för mycket. Det var för övrigt flera som skrev på samma tema (och länkade till mitt inlägg) då bl.a. Jonas Morian, HBT-sossen, Rosemari Södergren, Erik Laakso och Björn Andersson. Redan för några månader (10 maj) sedan hade jag ett mer agitatorisk inlägg riktat direkt till bloggande kamrater men det missade förstås Madsen.

Nog med gnäll. Egentligen är jag utomordentligt glad över att också Per Madsen har upptäckt/förstått att en av bloggandets emst grunddläggande och absolut viktigaste funktioner är just länkandet.

Hur utvecklas idéer

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 20 Aug 2008 23:42:13 +0200

FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här.”

Johan Sjölander avslutade för en tid sedan sin serie inlägg om FRA-frågan som jag tidigare kommenterat. Serien består alltså av 4 delar varav den ovan citerade är den sista (del 1, 2 och 3 bör förstås läsas först).

Visst är det så som Sjölander påpekar att socialdemokratisn ställningstagande i denna fråga är baserat på ett vägval, dock vet vi inte ännu hur starkt förankrat detta vägval är. Thomas Bodström skriver t.ex. idag på DN Debatt

Förre justitieministern Thomas Bodström (s) om FRA-lagen: Innan man tillåter signalspaning mot enskilda personer måste det finnas någon form av befogad brottsmisstanke. FRA-lagen som den ser ut i dag innebär massavlyssning, som drabbar många oskyldiga. En rad frågor utreddes aldrig innan riksdagen fattade beslut om lagen. Det är inte rimligt att ge FRA kontinuerlig tillgång till alla telekommunikationer över Sveriges gräns. Tillstånd bör krävas av ett oberoende domstolsorgan. Signalspaning behövs, men ingrepp som innebär intrång i integriteten måste regleras hårt. Man borde analysera Europadomstolens praxis när det gäller skyddet för privatlivet och korrespondens. Regeringen Reinfeldts hållning – att ingen förstått och alla överdriver – håller inte, skriver Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.

Så länge han gör sig till uttolkare av den gällande partilinjen gör han det bra som synes. När han skall försvara sin egen medverkan i utvecklingen mot Bodströmsamhället demonstrerar han tyvärr två saker, dels att han ingenting egentligen förstår, dels att han är olämplig som talesman för partiet i dessa frågor. Det senare synliggörs i en del kommentarer till artikeln i DN där trovärdigheten ifrågasätts.

Men åter till Sjölander. Jag tror hans analys är riktig så länge vi håller oss på ytan dvs vad som sägs och görs. I min kommentar till de tidigare inläggen efterlyste jag en något fördjupad analys med fokus på vilka intressen som styr själva ideologi/idé-produktionen eller om man så vill hur vi tänker, hur vi uppfattar verkligheten.

För att förenkla något: Ett samhällssystem som vårt behöver upprätthållas och för det krävs rimligt folkligt stöd (för att upprätthålla en upplevd grad av delaktighet). Om vi då beskriver systemet som kapitalistiskt så är det faktorer som äganderätt, möjlighet till utsugning av arbetare (för att använda marxistisk terminologi) som utgör fundament. För att det skall vara möjligt att upprätthålla det folkliga stödet måste “systemet” betala i form av rimlig levnadsstandard för de flesta, trygghet, skydd mot omvärlden etc. Konsekvensen av detta är att vi formar ideologiska motiv för t.ex. arbetslöshetsförsäkring som får ett slags eget liv alldeles fria från kopplingen till funktionen att legitimera “systemet”. Sjölanders analys stannar vid denna ideologiska nivå och det är också så de flesta av oss vanligtvis tänker om politiska frågor.

Samhällssystemet behöver också skydda sig mot allehanda hot. De mest grundläggande skyddet utgörs av en försvarsmakt som skyddar den territoriella integriteten. Polisen är en annan del och kan ju i samband med mer våldsamma oroligheter sättas in mot den egna befolkningen. Mer subtilt blir det när man tittar på det inre skyddet – upprätthållandet av ordning och reda. Historiskt har religionen spelat en framträdande roll när det gäller att påverka folks “inre kompass”, att förse oss med moraliska regler och andra ramar för hur vi får bete oss – allt med effekten att upprätthålla den inre ordningen, systemet, utan bruk av våld. Begränsningen av religionens funktion står i rätt tydlig proportion till den ökade kunskapsnivån hos folk i allmänhet. Då behövs andra former för att hålla folket i herrans tukt och förmaning. Yttre hot är ett verkningsfullt medel – man skulle kunna säga att hade inte 11/9 inträffat hade man fått skapa ett.

Tidigare fyllde också kyrkan en roll som filtrerare av information men i takt med den framväxande medieindustrin minskade denna roll. Den övertogs då av journalisterna – grindvakter enligt Skyttes modell. Teknikutvecklinge omöjliggör nu upprätthållandet av mediernas makt över informationsspridningen. Då kommer förstås som ett brev på posten idéer om att med tekniska åtgärder försöka begränsa tillgången vilket nu florerar inom bl.a. EU.

Politiken blir därmed ett uttryck för det spel som systemet i sig själv skapar och har att hantera de motsättningar och konflikter som uppstår.

Hur man gör saken en björntjänst

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 20 Aug 2008 20:09:24 +0200

Lärare behöver lära om Förintelsen: “Forum för levande historias enkät om Förintelsen i skolan visar att lärarna inte får många rätt när de kunskapstestas. Många klagar över att de inte har fått lite eller inte någon utbildning alls. Och för dem som har gått kurser på lärarhögskolan verkar det inte spela någon roll.”

(Hittat via knuff.)

När jag tidigare idag läste i Aftonbladet om den undersökning Forum för levande historia gjort beträffande lärares kunskaper om förintelsen konstaterade jag att frågorna var bland det absolut sämsta slag. De mäter inga kunskaper av värde utan förutsätter att de tillfrågade lärarna belastat sin hjärna med en massa korvstoppning. Detta med ett undantag, en slamkrypare, som också Claes Arvidsson uppmärksammat – nämligen frågan om vilket läger som först byggdes för att utrota judar. Av de som besvarat enkäten har alltså 45% svarat ja eller vet ej på svarsalternativet Gulag. Man kan undra var dessa befann sig när Soltsenitsyn var i ropet. I övrigt är frågorna så meningslösa när det gäller frågan om förintelsen att det är beklämmande. Det riktas också en hel del kritik mot densamma.

De väsentliga frågorna kring förintelsen – judehatets historia, hur man kan förklara att en sådan politik (nazismen) kan få folkligt stöd, hur omgivningen förhöll sig (alltså vi och andra europeiska länder) – ställs överhuvudtaget inte. Anders Svensson tar upp ett helt batteri av frågeställningar som borde varit mer relevanta än de undersökta t.ex. vilken som var 2:a världskrigets mest förföljda grupp.

Blogge Bloggelito skriver

Undervisning om nazismen har i skolan sedan länge haft en särställning. Det anses viktigare att läsa om just dessa illdåd än exempelvis motsvarande illgärningar utförda i Asien (till exempel det kristna Taipingupproret i Kina, som kostade 20 miljoner människor livet), kanske för att det finns ett naturligt fokus på vår omedelbara närhet till (och även delaktighet i) hemskheterna, men definitivt också för att det finns en komponent av att förringa de asiatiska folken och deras historia.

Men undervisningen tar inte fasta på mekanismerna bakom uppkomna folkmord och grymheter, utan tenderar att framställa skeendet som en kamp mellan ont och gott – ett religiöst synsätt som alltjämt används i moderna konflikter när principerna inte längre räcker till (Låt inte den mörka kraften vinna, som Claes Arvidsson på sedvanligt manér framställer konflikten i Georgien). Fokus ligger på att rabbla detaljer, som vore det psalmverser i en religiös kanon som ska kunnas utantill.

Christer Mattsson från Forum för levande historia försvarar förstås eländet. Jag skulle vilja hävda att om undervisningen om förintelsen tar sin utgångspunkt i den typ av kunskap man försökt mäta i undersökningen så kommer inte eleverna att lyssna länge, och det med all rätt.

Stefan Dalin undrar för övrigt, lite vid sidan om men faktiskt värt en tanke, när det senast gjordes en undersökning av lärarnas kunskaper om arbetarrörelsen.

Peter Karlberg : Hur skall politisk kamp bedrivas

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 20 Aug 2008 01:04:48 +0200

Peter Karlberg : Hur skall politisk kamp bedrivas: “Kim Müller verkar lite positivt inställd til att använda sabotage/förstörelse som metod för politisk kamp – i detta fall med målet att få Skånetrafiken att sluta ha 1:a klassvagnar i tågen över Öresund. En viktig politisk strid väl värt att begå lagbrott för? Någon av kommentarerna till Müllers inlägg efterlyser epostadresser till ansvariga, antagligen för att kunna trakassera dessa med mängder av epost.”

Efter en tågresa tur och retur till Göteborg – i 1:a klass för att få lugn och ro att jobba – hittar jag ett nytt och ganska extremt exempel på hur politisk kamp inte skall bedrivas. Nu är det AFA – en uppenbart fascistisk organisation – som utmärker sig genom att erbjuda betalning till de som misshandlar motståndare (snacka om att inte tro på de egna argumentens styrka). Om detta tycks en hel del. Jag hittar synpunkter som att “AFA helt sanslösa”, “Avstånd från AFA”, “Har AFA blivit galna?”, “Politiskt vansinne från AFA:s sida” och “Är Afa infiltrerat av nazistsympatisörer?”. Det är ju bara att instämma.

Det finns faktiskt inget som skulle kunna ursäkta AFA (i Uppsalas) kampanj – den demonstrerar bara en fullständig avsaknad av analysförmåga (att kunna se att den egna strategin är kontraproduktiv i förhållande till det uppgivna målet) och en – även om det skulle visa sig vara ett slags drift med den nvarande regimens politik – riktigt obehaglig förkärlek för våld som politisk metod.