Peter Karlberg: Category Sexualitet

Hur skall politisk kamp bedrivas

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 17 Aug 2008 11:27:39 +0200

Dags att sabba första klass-vagnarna?: “Jag läser idag i Sydsvenskan om hur trångt och jävligt det är på Öresundstågen. Och inte nog med att det är trångt, Skånetrafiken förvärrar situationen också, när folk tog det sunda och förnuftiga beslutet att gå in och sätta sig i den halvtomma första klass-vagnen så blir de utkörda av en idiot till kontrollant (eller det heter visst “värd”) och hotade med böter… Det är så jävla illa, “Värden” tog dessutom en id-handling för en resenär och hotade med att inte lämna tillbaks den. Ibland undrar man om det bara är pressen från folks chefer som får dom att bete sig som idioter eller om idioter dras till uniformsyrken.
Chefen på Skånetrafiken ser inget problem med halvtomma rikemansvagnar samtidigt som folk står upp. Tro fan det, han är väl rik själv.

Min första ilskna tanke var att man skulle, på ett systematiskt sätt, sabba första klass-vagnarna – till exempel genom uppslitsade sätt och klotter (bara fantasin sätter gränser), för att på så sätt få dom att enbart använda vanliga vagnar.”

(Hittat via knuff.se.)

Kim Müller verkar lite positivt inställd til att använda sabotage/förstörelse som metod för politisk kamp – i detta fall med målet att få Skånetrafiken att sluta ha 1:a klassvagnar i tågen över Öresund. En viktig politisk strid väl värt att begå lagbrott för? Någon av kommentarerna till Müllers inlägg efterlyser epostadresser till ansvariga, antagligen för att kunna trakassera dessa med mängder av epost.

Min partikamrat Monica Green har en helt annan metod, hon bombarderar regeringen med interpellationer (skriftliga frågor från riksdagsmän som ministrar är skyldiga att dels skriftligt besvara dels debattera i riksdagen. Green är så effektiv att hon uppmärksammats av Per Gudmundson som skriver

Det gångna riksdagsåret har inneburit fler interpellationer än någonsin. I riksdagens databas på webben finns i skrivande stund 793 stycken registrerade (men det finns fler). Förra året blev det sammanlagt 691 interpellationer. Året dessförinnan, då borgerligheten satt i opposition, registrerades 479 stycken. Under gårdagen hann Monica Green med att få fyra besvarade, att lägga till de 34 som redan registrerats i databasen. Med andra ord står hon för cirka var tjugonde interpellation.

Det är lätt att förstå irritationen över att s använder interpellationerna som obstruktionsmedel, och inte som det kontrollorgan de är avsedda att vara. När Luciano Astudillo (s) använder exakt samma formulering i debatten kring sin andra interpellation som han använt till den första blir det extra tydligt att det handlar om att klippa och klistra.

Green försvarar sig och tycker sig tydligen sitta i en rävsax – om hon är aktiv med att t.ex. skriva interpellationer så får hon kritik för det, om hon inte utmärker sig på detta sätt komer hon att få kritik för att vara en passiv riksdagsman. Green anser sig sålunda utsatt för nr 4 av Berit Ås beskrivna härskartekniker. En del går igång på denna typ av diskussion – Johan Ingerö är ett bra exempel.

Göran Skytte, för övrigt numera ökänd för sina förvirrade åsikter, tycks hylla en helt annan modell nämligen att journalister skall utgöra grindvakter, helt enkelt bestämma vad som skall släppas igenom. Skytte blir dock oroad när det går att hitta enstaka exempel på att det bland journalister förekommer avvikelser mot den av Skytte förespråkade moraliska standarden. Då rämnar tydligen samhället. Väl kommenterat av Blogge Bloggelito även om jag själv ser sexualiteten som en privatsak och i grunden som ett uttryck för vår arts behov av reproduktion.

Dock – när man studerar ovan nämnda exempel på hur politisk kamp bedrivs slås jag av vilken oerhörd tillgång för debatten bloggar och andra sociala medier utgör. Där kan diskussioner föras om hur kollektiv trafiken bör utformas som i princip alla kan delta i vilket är bättre än att skära sönder säten, där kan som kampen mot FRA visat regimen och dess hantlangare i riksdagen pressas långt effektivare än via interpellationer som ingen bryr sig om, där kan vår kollektiva moral diskuteras och utvecklas transparent utan att filtreras av några självutnämnda grundvakter.

Vad skall man välja - islamofob eller homofob

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 30 Jul 2008 00:25:00 +0200

Robsten blog: Hatbrottet i Tantolunden – Ett tips har kommit in: “Nattens händelse var inte bara ett hatbrott mot homosexuella, utan även ett hatbrott mot svenskar. Det är ett utmärkt exempel på det hat och oprovocerade våld mot både svenskar och homosexuella, som utomeuropeisk invandring är ekvivalent med.
Självklart har ingen av de stora tidningarna eller nyhetskällorna avslöjat att det handlade om tre araber som utförde handlingen mot två svenskar, och inte heller hur dessa araber förnedrade de två männen och deras nationalitet, t.o.m. en lång stund efter att en av dem låg knivhuggen på marken. Detta trots att dessa tidningar mycket väl har delgivits alla dessa detaljer.

Under knivmisshandeln säger araberna bl.a. till offren att “alla svenskar är bögar”, medan de sticker kniven i den ena av dem, helt oprovocerat.

I tidningen beskrivs det som ett “hatbrott” bara för att offren var homosexuella, men om det hade handlat om heterosexuella svenskar så hade det minsann inte kallats hatbrott, trots att det uppfyllde hela definitionen på detsamma, d.v.s. att gärningsmännen under brottet uttalar ett hat eller en bakomliggande orsak till angreppet baserat på offrens etnicitet. Nej, för våra kära politiker har nämligen sett till att lägga in ett undantag i lagen om “hatbrott”, nämligen att det inte räknas om offren är svenska, även om de just angrips för sin etnicitet, just snyggt va? “

(Hittat via knuff.se.)

Läs och lär, skulle jag vilja säga efter att ha tagit del av Robstens inlägg – här får vi en lektion i propaganda riktad mot utomeuropeiska invandrare i allmänhet, araber i synnerhet. Efter den något förvirrade inledningen, som jag valt att inte citera, där vi först får veta att Robsten haft kontakt med en av de attackerade männen, att han gjort klart att mail inte var tillräckligt underlag för att skriva om det för att sedan få veta att Robsten, efter samtal med vederbörande, denne ovetande valt att publicera berättelsen som alltså består av de tre första styckena ovan. Resten är en kritik av media för oviljan att publicera uppgifter om etnicitet på – i detta fall ännu inte gripna – gärningsmän respektive påståenden om den svenska s.k. hatbrottslagstiftningen.

Låt oss titta lite närmare på detta och börja med lagstiftningen. Hatbrottslagstiftningen visar sig bestå av ett stycke (nummer 7) i brottsbalkens 29 kap 2 §. Denna paragraf lyder i sin helhet som följer:

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas
1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll,

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller

8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Lag (2003:408).

Enligt Robsten finns alltså ett undantag i denna lagstiftning som gör att “etniskt” svenska inte kan utsättas för brott av denna typ på grund av förövarens etniska ursprung. Jag kan inte hitta undantaget. Däremot torde förstås lagstiftningen i första hand ha tillkommit som en symbolhandling för att uttrycka minoriteters skydd mot trakasserier m.m. från majoriteten snarare än tvärtom.

Robstens krav på publicering av förövarnas etnicitet sker alltså baserat på ett ett av offren till honom uppgivit att det var araber. Så kan förstås vara fallet men SvDs rapportering tycks ha baserats på uppgifter från polisen och de beskriver händelsen så här:

– Det var två homosexuella som attackerades. Förövarna yttrade glåpord som anspelade på deras sexualitet och att de just hade kysst varandra. Sedan tog de fram knivar och krävde värdesaker, säger Therese Johansson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen.
Strax efter ordväxlingen höggs det ena av de två offren i magen och föll ner till marken. Han fördes i ambulans till Karolinska universitetssjukhuset i Solna, där han låg för observation tidigt på morgonen.

Överfallet skedde strax före midnatt och under natten har polisen sökt efter tre gärningsmän, dock utan resultat.

– Vi har inte någon misstänkt i nuläget, säger Joakim Johansson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen till SvD.se.

DN beskriver samma sak så här:

DET VAR STRAX EFTER MIDNATT som de tre gärningsmännen närmade sig paret på Zinkens väg vid Tantolunden i Stockholm genom att först fråga efter vägen. Sedan bad de att få låna en mobiltelefon.
- Efter det börjar oförskämdheterna och gärningsmännen uttalar sig negativt om parets sexuella läggning. Paret rånas på mobiltelefoner och värdesaker. Plötsligt tar en av gärningsmännen fram en kniv och hugger den ena av männen i magen, säger Mikael Ekman.

PARET, SOM ÄR MELLAN 25 OCH 30 ÅR GAMLA, flyr chockade från platsen och lyckas så småningom tillkalla ambulans. Den knivskurne mannen förs till Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Under natten har polisen hört vittnen och de båda offren. Polisen har fått ett bra signalement på gärningsmännen och säkrat vissa spår.

Underlaget för att ange etnicitet hos de misstänkta ännu ej identifierade eller gripna tycks svagt. Enda syftet med en sådan publicering skulle ju vara att misstänkliggöra den utpekade gruppen i allmänhet och skulle väl snarast i så fall kunna beskrivas som hets mot folkgrupp!

Robsten avslutar med att “Och inte bara undanhåller media sanningen, utan de försöker även samtidigt så ofta de bara kan insinuera att det är “nazister”, “skin-heads” eller dylikt som ligger bakom denna typ av brott, medan andelen sådana egentligen är försvinnande liten, näst intill ickeexisterande, jämfört med invandrarbrottsligheten av denna typ (och de flesta andra typer, för den delen).”. Därmed kan det ju vara intressant att ta del av den statistik som BRÅ nyligen publicerade när det gäller just hatbrott (här skall anmärkas att BRÅ i denna kartläggning när de räknat brott motiverade av gärningspersonens negativa inställning till hudfärg, nationalitet eller etnisk bakgrund likställt det senare med utländsk bakgrund).

Under år 2007 uppgick det totala antalet anmälningar som identifierats som hatbrott till drygt 3 500, vilket är 8 procent fler än föregående år. Av dessa bedömdes • 70 procent (närmare 2 500) ha främlingsfientliga motiv • 6 procent (drygt 200) ha islamofobiska motiv • 3 procent (knappt 120) ha antisemitiska motiv • 20 procent (nästan 725) ha homofobiska motiv.

Av alla hatbrott var 12% ideologiskt motiverade, dvs främlingsfientliga, islamofobiska, antisemitiska eller homofobiska hatbrott som motiveras av gärningspersonens högerextrema värderingar eller nationalsocialistiska ideologi. I absoluta tal handlar det alltså om lite över 400 brott och motsvarar en ökning från föregående år med 34%. Dessa 400 brott är alltså enligt Robsten “näst intill icke-existerande”. Mig leder uppgifterna dels till konstaterandet att det är oroväckande många brott av denna typ där det går att identifiera den ideologiska bakgrunden dels till att jag samtidigt också undrar över motivbilden hos övriga gärningsmän, var får de sin “inspiration” ifrån?

Åsiktstorpeden har också noterat den ambivialens som måste uppstå hos “rasistsympatisörerna när det börjar florera rykten att det var män med ursprung från mellanöstern1 som stod för knivdådet mot en homosexuell man”. Joshua_Tree har där gjort en bra kommentar som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

Jag, som står utanför det hela och inte riskerar att dra på mig kalhyggenas ilska vare sig för min etnicitet eller för min sexuella läggning, ser stor humor i det hela. Skrattet fastnar givetvis i halsen, men ändå. Jag ser framför mig hur man håller möten för att lägga upp strategin och bestämma sig för om man är för blatten för att han hackar ner bögar, eller om man ska känna sig tvungen att försvara bögarna för att de är vita.

Uppdaterat lite senare: Glömde referera Anders Svenssons genomgång och reflektioner med anledning av BRÅs rapport vilken är intressant.

Vad skall man välja - islamofob eller homofob

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 30 Jul 2008 00:25:00 +0200

Robsten blog: Hatbrottet i Tantolunden – Ett tips har kommit in: “Nattens händelse var inte bara ett hatbrott mot homosexuella, utan även ett hatbrott mot svenskar. Det är ett utmärkt exempel på det hat och oprovocerade våld mot både svenskar och homosexuella, som utomeuropeisk invandring är ekvivalent med.
Självklart har ingen av de stora tidningarna eller nyhetskällorna avslöjat att det handlade om tre araber som utförde handlingen mot två svenskar, och inte heller hur dessa araber förnedrade de två männen och deras nationalitet, t.o.m. en lång stund efter att en av dem låg knivhuggen på marken. Detta trots att dessa tidningar mycket väl har delgivits alla dessa detaljer.

Under knivmisshandeln säger araberna bl.a. till offren att “alla svenskar är bögar”, medan de sticker kniven i den ena av dem, helt oprovocerat.

I tidningen beskrivs det som ett “hatbrott” bara för att offren var homosexuella, men om det hade handlat om heterosexuella svenskar så hade det minsann inte kallats hatbrott, trots att det uppfyllde hela definitionen på detsamma, d.v.s. att gärningsmännen under brottet uttalar ett hat eller en bakomliggande orsak till angreppet baserat på offrens etnicitet. Nej, för våra kära politiker har nämligen sett till att lägga in ett undantag i lagen om “hatbrott”, nämligen att det inte räknas om offren är svenska, även om de just angrips för sin etnicitet, just snyggt va? “

(Hittat via knuff.se.)

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas
1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll,

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller

8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Lag (2003:408).

– Det var två homosexuella som attackerades. Förövarna yttrade glåpord som anspelade på deras sexualitet och att de just hade kysst varandra. Sedan tog de fram knivar och krävde värdesaker, säger Therese Johansson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen.
Strax efter ordväxlingen höggs det ena av de två offren i magen och föll ner till marken. Han fördes i ambulans till Karolinska universitetssjukhuset i Solna, där han låg för observation tidigt på morgonen.

Överfallet skedde strax före midnatt och under natten har polisen sökt efter tre gärningsmän, dock utan resultat.

– Vi har inte någon misstänkt i nuläget, säger Joakim Johansson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen till SvD.se.

DN beskriver samma sak så här:

DET VAR STRAX EFTER MIDNATT som de tre gärningsmännen närmade sig paret på Zinkens väg vid Tantolunden i Stockholm genom att först fråga efter vägen. Sedan bad de att få låna en mobiltelefon.
- Efter det börjar oförskämdheterna och gärningsmännen uttalar sig negativt om parets sexuella läggning. Paret rånas på mobiltelefoner och värdesaker. Plötsligt tar en av gärningsmännen fram en kniv och hugger den ena av männen i magen, säger Mikael Ekman.

PARET, SOM ÄR MELLAN 25 OCH 30 ÅR GAMLA, flyr chockade från platsen och lyckas så småningom tillkalla ambulans. Den knivskurne mannen förs till Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Under natten har polisen hört vittnen och de båda offren. Polisen har fått ett bra signalement på gärningsmännen och säkrat vissa spår.

Under år 2007 uppgick det totala antalet anmälningar som identifierats som hatbrott till drygt 3 500, vilket är 8 procent fler än föregående år. Av dessa bedömdes • 70 procent (närmare 2 500) ha främlingsfientliga motiv • 6 procent (drygt 200) ha islamofobiska motiv • 3 procent (knappt 120) ha antisemitiska motiv • 20 procent (nästan 725) ha homofobiska motiv.

Jag, som står utanför det hela och inte riskerar att dra på mig kalhyggenas ilska vare sig för min etnicitet eller för min sexuella läggning, ser stor humor i det hela. Skrattet fastnar givetvis i halsen, men ändå. Jag ser framför mig hur man håller möten för att lägga upp strategin och bestämma sig för om man är för blatten för att han hackar ner bögar, eller om man ska känna sig tvungen att försvara bögarna för att de är vita.

Uppdaterat lite senare: Glömde referera Anders Svenssons genomgång och reflektioner med anledning av BRÅs rapport vilken är intressant.

Legalisera sexköp och tillåt fri invandring

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Fri, 18 Jul 2008 23:36:12 +0200

Anders Svensson har på ett förtjänstfullt sätt analyserat frågan om människohandel i ett globalt perspektiv och också pekat på vad man kan göra åt den.

I boken som Mattias Andersson skrev om porrbranschen, Porr – en bästsäljande historia, visas på ett tydligt sätt att den inte omsätter så stora pengar som det ofta ges sken av debatten. Detsamma gäller prostitution och människohandel för prostitutionsändamål. Denna är liten, både i absoluta tal och relativa tal. Sålunda försvinner siffrorna för människohandel för sexuella ändamål, sexslaveri, i de massor med pengar som den betydligt mer omfattande människohandeln för andra ändamål omfattar. Utifrån detta perspektiv blir det också tveksamt om ett land som Sverige, där prostitutionen alltid har varit och fortfarande är mindre än i de flesta andra länder, integriteten ska inskränkas för många med målet att sätta dit några få. Det känns inte samhällsekonomiskt vettigt.
—

Effekterna av allt hårdare lagstiftning [kring invandring, min anm.] kommer istället att innebär att de mer mer proffessionella gangstergängen kommer att ta över kontrollen av trafiken, så som hänt i Amerika. De som vill komma till Europa blir tvungna att betala mer, riskerna blir större och fler kommer att dö på vägen samtidigt som profiterna för de kriminella nätverken ökar. Faktum är att det bara finns en enda effektiv åtgärd mot denna människosmuggling. Att göra det lättare att legalt komma till Europa och USA.

För att komma åt människohandeln med arbetskraft krävs ännu radikalare åtgärder. Faktiskt inget mindre än ett annat samhälle. För så länge kapitalismen existerar, kommer den typen av människohandel att finnas kvar.

Sexslaveri är för jävligt, men ett mindre problem, både i förhållande till människohandeln i stort och prostitution i stort. Även den kommer dock förmodligen att bli mindre om det blir lättare att legalt ta sig in i Europa.

Sålunda ter sig frågan om sammanblandningen som görs rätt konsekvent i svensk debatt av frågor kring prostitution och människohandel som rätt bisarr – det är alltså inte människohandeln man egentligen vill åt utan det är ett moraliskt korståg man är ute på.

Sexköpslagen är ett misslyckande: “Avkriminalisera sexhandel totalt och lägg om politiken till en skademinimerande sådan. Precis som man borde göra med narkotikapolitiken. Men eftersom fundamenten för denna lagstiftning såväl som den kring narkotikan är av religiös och faktaförnekande natur så kommer det förstås inte hända. Det tog 30 år innan man nu äntligen börjar ifrågasätta narkotikapolitiken i USA. Vi får se hur länge det tar innan Sverige vaknar ur den mentala dvalan.”

(Hittat via knuff.)

Hanna föreslår en radikal åtgärd för att komma tillrätta med en del av de problem som är relaterade till prositution. Hon har helt rätt både i sin kritik av nuvarande lagstiftning, i sitt förslag till åtgärd och i sin karaktäristik av förespråkarna för nuvarande lagstiftning. Ett tydligt exempel på det senare finner man om man läser Queen of light, Marlene Olssons blogg. Hon lyckas faktiskt med konststycket att först refererara till Folkhälsoinstitutets undersökning av sexköparna som gjordes i slutet av 90-talet för att sedan ta denna siffra som intäkt på att den lagstiftning som infördes 1999 inte fungerar:

Och sexköparnas kriminella handlingar finns det siffror på.

“Enligt Folkhälsoinstitutets undersökning från slutet av 1990-talet har var åttonde svensk man någon gång betalat för sex. Köparna kommer från i stort sett alla skikt i samhället. Det är ovanligt med kvinnliga sexköpare”

Kriminella sexköpare som törs gå emot lagen eftersom att lagen är så tandlös, den skrämmer inte som synes. Så sätt dit varenda en på ett sätt som kanske inte gör det lika enkelt att vara kriminell.

Men det är klart baserar man sina åsikter på tro så är väl inte omvänd kronologi förvånande.

Hanna gör sig emellertid skyldig till samma misstag som Blogge Bloggelito gör(som jag i en parantes kommenterade igår) – förväxlar den neofeministiska/radikalfeministiska “ideologin” med marxism. Detta illustreras på ett utomordentligt klart sätt av Kristoffer Ejnermark som skriver:

Jag förundras ständigt varför prostitutionsmotståndarna vägrar argumentera för sin sak. Särskilt undviker dessa individer även att hänvisa till objektiv forskning. Men för det senaste finns det en klar förklaring till och det är att det inte finns objektiv forskning som stödjer den radikalfeministiska/neofeministiska fördomen om prostitution. Istället för objektiv vetenskap förlitar de sina resonemang på ideologi (radikal/neo-feminism, kristen höger).

—-

Ett gravt misstag som görs i den här diskussionen är att påstå att radikal/neo-feminism har något med marxism att göra. Denna uppfattning har en tendens att cirkulera bland de nyliberala kretsarna som associerar marxism med vulgär fixering till statliga förbud/kriminalisering. Men det är naturligtvis fel. Radikalfeminism har inget med den marxistiska teorin/metoden att göra. I själva verket har den ingenting med vetenskaplig metod alls att göra, utan kan rent utav liknas till metafysisk skolastik. Det hade varit bra och förfriskande om dessa metafysiker hade tagit till sig Karls Marx bekännelser till vetenskapen och mottot de omnibus dubitandum (allt bör betvivlas) och hans favoritmaxim; Nihil humani a me alienum puto (Intet mänskligt är mig främmande). Och sex råkar vara just ett mänskligt basbehov.

Definitionen av en proletär i kapitalismen är att den säljer sin arbetskraft, vilket alltså måste inkludera sexarbetare. Sex är rent psykologiskt ett mänskligt basbehov, utan sex fungerar inte människan normalt. Så, synen på sex är individuellt med åtanke på att vissa faktiskt inte känner skam eller skada vid sexarbete. Det är ju egentligen inte så svårt att erkänna när man ser på saken logiskt. Bara för att det för vissa är “heligt” med sex betyder det ju inte att sex per se är just det – “heligt”.

Aftonbladets nymoralism

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 17 Jul 2008 23:44:34 +0200

Aftonbladet: Sveriges nyhetsportal: “
“

Jag blir så nyfiken när rubrik och den lilla frestande presentationen så uppenbart inte passar ihop. Rubriken som också är länken leder till en ledarkrönika som inte med ett ord nämner sexuella tjänster och prostition utan fokuserar helt på de små lånen. Till slut upptäcker jag förstås att det är presentationen av gårdagens ledare signerad Joakim Jakobsson som står kvar kategoriserad under mänskliga rättigheter. Några sådana vill emellertid Joakim Jakobsson inte tilldela den som frivilligt tillhandahåller sexuella tjänster. Hans nymoralistiska ådra blommar istället ut i påståenden som att

“Diskussionen om prostitution handlar nästan alltid om de som säljer sex och sällan om de som köper.”

Detta alltså i ett land där just köparen begår en kriminell handling och åtminstone teoretiskt kan dömas till 6 (sex) månaders fängelse. Mannen forstsätter med

“Kriminaliserandet av sexköp 1999 var en viktig reform. Samhället kan inte tillåta att människor exploaterar varandra.

Nu är det kanske dags att även införa ”grovt sexköp”.

Är det rimligt att en man som vid upprepade tillfällen betalar för att ha sex med en kvinna som han vet är offer för människohandel ska straffas med böter? Den utredning av sexköpslagen som nu görs skulle kunna föreslå skärpta straff eller en gradering av brottet.”

Resonemanget tycks bygga på antagandet att efterfrågan minskar ju hårdare sexköparen straffas. Några frågor till den gode Jakobsson skulle kunna vara:

Var kommer denna kunskap ifrån?

Visar erfarenheterna från nu gällande lagstiftning att så skett?

Eftersom jag själv saknar personlig erfarenhet av frågan (det kanske Jakobsson har) så söker jag kunskap. En sådan källa är t.ex. Act helps health and safety of sex workers, report says, som jag för övrigt fann hos Isabella Lund. Hon skriver med anledning av det pressmeddelande den Nya Zeeländska regeringe skickade ut (men sådan når förstås inte Aftonbladets ledarredaktion):

Det är riktigt roligt att läsa pressmeddelandet från den Nya Zeeländska regeringen, det är nästan så att man jublar när man t.ex. läser att rapporten visar att den allmänna uppfattningen om sexbranschen är baserad på stereotyper och bristande information. Biträdande justitieminister, Lianne Dalziel, säger att rapporten krossar flera vanliga myter om sexbranschen, t.ex. att tvång är vanligt förekommande.

Vidare säger hon att det inte finns någon uppenbar länk mellan prostitution och kriminalitet som man så ofta tjatar om här i Sverige. Hon tar också upp att det är mindre än 17 % av alla sexarbetare som arbetar för att finansiera någon form missbruk. Siffran är dock högre bland gatuprostituerade (45%). Hon berättar också att siffror för antalet minderåriga inom prostitution har varit kraftigt överdrivna och att det inte finns något samband i Nya Zeeland mellan vanligt sexarbete och sexuell människohandel.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker säga sådana saker istället för de vanliga radikalfeministiska lögnerna om prostitution.

Nu är förstås Joakim Jakobsson inte ensam om att sakna grund för sina åsikter. Regimens utspel i frågan, i form av en “debatt”artikel i DN signerad av Nyamko Sabuni, Beatrice Ask och Maria Larsson, och som Björn Fridén påpekar saknas t.ex. förmåga att skilja på prostitution och sexslaveri.

Blogge Bloggelito förklarar rätt väl graden av moralism i regimens och stora delar av oppositionens linje i denna fråga – att han fortfarande är lite snurrig när det gäller vad som är marxism gör inte så mycket:-):

Appendix: Graden av moralism i regeringens ambitioner kan ganska lätt påvisas genom att betrakta ett helt annat exempel. Tre män har svart anställt ett större antal personer från Thailand och Ukraina att plocka bär. Visserligen dömdes de tre männen, men inte för trafficking utan för skattebrott. Hade anställningen handlat om försäljning av sexuella tjänster istället för bärplockning hade myndigheterna tillämpat en helt annan lagstiftning, trots att förutsättningarna är identiska i övrigt. Bärplockare anses inte vara offer för trafficking, utan sociala turister.
Trafficking, likväl som människohandel, förekommer annars till 75% i andra näringar än sexbranschen, framförallt inom bygg- och restaurangbranschen, men problemen behandlas med helt olika metoder och med helt olika synsätt. Det är alltså inte trafficking i sig, eller ens människohandel, som primärt är föremål för regeringens agenda, utan prostitutionen som sådan – kopplingen till människosmuggling och människohandel har en symbolisk, retorisk och semantisk innebörd och används bara som ett hjälpmedel. Vilket skulle bevisas.

För övrigt vill jag bara, som jag tidigare lovat Laakso, ansluta mig till skaran (Se Under strecket) av snuskgubbar!

Aftonbladets nymoralism

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 17 Jul 2008 23:44:34 +0200

Aftonbladet: Sveriges nyhetsportal: “
“

“Diskussionen om prostitution handlar nästan alltid om de som säljer sex och sällan om de som köper.”

Detta alltså i ett land där just köparen begår en kriminell handling och åtminstone teoretiskt kan dömas till 6 (sex) månaders fängelse. Mannen forstsätter med

“Kriminaliserandet av sexköp 1999 var en viktig reform. Samhället kan inte tillåta att människor exploaterar varandra.

Nu är det kanske dags att även införa ”grovt sexköp”.

Är det rimligt att en man som vid upprepade tillfällen betalar för att ha sex med en kvinna som han vet är offer för människohandel ska straffas med böter? Den utredning av sexköpslagen som nu görs skulle kunna föreslå skärpta straff eller en gradering av brottet.”

Resonemanget tycks bygga på antagandet att efterfrågan minskar ju hårdare sexköparen straffas. Några frågor till den gode Jakobsson skulle kunna vara:

Var kommer denna kunskap ifrån?

Visar erfarenheterna från nu gällande lagstiftning att så skett?

Det är riktigt roligt att läsa pressmeddelandet från den Nya Zeeländska regeringen, det är nästan så att man jublar när man t.ex. läser att rapporten visar att den allmänna uppfattningen om sexbranschen är baserad på stereotyper och bristande information. Biträdande justitieminister, Lianne Dalziel, säger att rapporten krossar flera vanliga myter om sexbranschen, t.ex. att tvång är vanligt förekommande.

Vidare säger hon att det inte finns någon uppenbar länk mellan prostitution och kriminalitet som man så ofta tjatar om här i Sverige. Hon tar också upp att det är mindre än 17 % av alla sexarbetare som arbetar för att finansiera någon form missbruk. Siffran är dock högre bland gatuprostituerade (45%). Hon berättar också att siffror för antalet minderåriga inom prostitution har varit kraftigt överdrivna och att det inte finns något samband i Nya Zeeland mellan vanligt sexarbete och sexuell människohandel.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker säga sådana saker istället för de vanliga radikalfeministiska lögnerna om prostitution.

Appendix: Graden av moralism i regeringens ambitioner kan ganska lätt påvisas genom att betrakta ett helt annat exempel. Tre män har svart anställt ett större antal personer från Thailand och Ukraina att plocka bär. Visserligen dömdes de tre männen, men inte för trafficking utan för skattebrott. Hade anställningen handlat om försäljning av sexuella tjänster istället för bärplockning hade myndigheterna tillämpat en helt annan lagstiftning, trots att förutsättningarna är identiska i övrigt. Bärplockare anses inte vara offer för trafficking, utan sociala turister.
Trafficking, likväl som människohandel, förekommer annars till 75% i andra näringar än sexbranschen, framförallt inom bygg- och restaurangbranschen, men problemen behandlas med helt olika metoder och med helt olika synsätt. Det är alltså inte trafficking i sig, eller ens människohandel, som primärt är föremål för regeringens agenda, utan prostitutionen som sådan – kopplingen till människosmuggling och människohandel har en symbolisk, retorisk och semantisk innebörd och används bara som ett hjälpmedel. Vilket skulle bevisas.

För övrigt vill jag bara, som jag tidigare lovat Laakso, ansluta mig till skaran (Se Under strecket) av snuskgubbar!

Traditionell moralism i förklädd

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 02 Jul 2008 15:32:30 +0200

Kampanjer för moralisk upprustning: “Det som fick droppen att rinna över var en tecknad film på TV som barnen kollade. Det var ”Kejsarens nya kläder”. Kejsaren var oerhört fet och jag klappade mig själv på magen för att kolla hur lika vi var.
Men jag kom raskt på andra tankar. Jag upptäckte att kejsaren på TV inte alls var naken. Han hade ett höftskynke runt skrevet så att snoppen inte skulle synas.

Då insåg jag att skynket ritats dit för att slippa blockad av Syndikalisterna. Som Piteåborna upptäckt är det nämligen dags för en moralisk upprustning av staden. OK Q8 har beslutat sig för, efter en facklig tvist med Syndikalisterna och deras sommarjobbare, att ta bort ”porrtidningarna” från bensinmackarnas hyllor.

Och nu ska Piteå göras porrfritt.

Kanske kan man passa på när FRA ändå är framme och fipplar med nätet. Och lägga in ett speciellt litet porrfilter för Internetanvändare i Piteåtrakten. Det går säkert att ordna med lite samarbete med tekniker från Kina och Iran. De är bra på sådant! “

(Hittat via knuff.se.)

Noterade under semesterresan i Frankrike att det pågick någonslags märklig strid i Piteå – om försäljning av “porr” på en OKQ8-mack. Stig-Björn Ljunggrens kommentar, i form av en krönika som Piteå-Tidningen som densamma inte ville publicera, är lysande. Efter att Ljungren sagt upp sig från tidningen har man dock ändrat sig och den kommer i morgon – heder åt Ljunggren, skämmigt för tidningen och bra för Pite-borna som nu i alla fall frå höra andra argument än de patetiska som uppenbart framförts av Syndikalisterna och numera också av vd:n Mikael Åström för OK däruppe.

Sanna Rayman har också diskuterat frågan och skriver

Ja, jag skrev raljant och ironiskt. Det beror på att jag helt enkelt inte tror på att Niklas Svenlin haft en klump i magen varje dag på sitt sommarjobb sedan 2004.

OM han verkligen har haft det så tror jag (och snälla missförstå mig inte – nu menar jag verkligen INTE detta ironiskt eller nedlåtande) att han behöver någon sorts terapi eller hjälp, för då är hans känslighet något som i längden kan bli väldigt jobbig för honom, då porr och herrtidningar trots allt finns lite varstans ute i samhället.

Jag tror dock mer på min förra teori, det vill säga att Niklas faktiskt inte haft en klump i magen i fyra år, utan att han bedriver en politisk kamp,vilket styrks av det faktum att han även ordnat bort Slitz från campuskiosken i Umeå. Det får han naturligtvis göra, men då förbehåller jag mig också rätten att argumentera emot.

Hela diskussionen förefaller lite lätt absurd. Varför skulle en enskild person (vars moralpanik tycks mer än uppenbar) ha rätt att med stöd av sin fackliga organisation bestämma vilka produkter som säljs i den verksamhet han/hon är anställd? Vad blir i så fall nästa steg – skall man med samma rationalitet få förhindra försäljning/tillverkning/service av allehanda slag för att man inte gillar dem?

Johanna Nylander frågar sig om porrfrihet är eftersträvansvärt:

I stället borde det intressanta vara att i dag, år 2008, upprörs fortfarande människor av både herrtidningar och porrtidningar. Att nakna kvinnor fortfarande kan vara någonting provocerande, och att ett par bröst på bild kan orsaka en facklig blockad. Givetvis har var och en rätt att inte tycka om porr, det är inget fel i ens den allra prydaste prydheten (det är säkerligen minst lika sunt som motsatsen så länge det är frivalt), men är verkligen porrfrihet i sig någonting värt att sträva efter?

Finns det inte en massa andra kamper som är värda att slåss och vinna först, även på jämställdhetsområdet?

För mig är det självklara svaret på Nylanders frågor att 1) nakenhet i alla dess former förstås måste få förekomma också i tryckt form (och digitalt), 2) att porrfrihet inte i sig är eftersträvansvärt och 3) att det finns betydligt viktigare frågor att kämpa för som lön som det går att leva på även i kvinnodominerade yrken.

Catharina Ullström får på något konstigt sätt ihop rätten att som enskild anställd använda sig av fackliga stridsmedel för att, som i detta fall bekämpa visst utbud, med arbetsmiljö, yttrandefrihet och konsumentmakt.

Jag är principiell censurmotståndare, samtidigt som jag är stark konsumentmaktsivrare. Vill varken kunder eller ägare ha porr, varför ska porren då vara där? Utbud och efterfrågan, eller hur var det nu?

Om det vore så att i detta fall OKQ8 beslutade sig för att ändra sortiment baserat på försäljningssiffror så är det förstås helt OK;-) dock med den reservationen att utbudet av olika former av tryckta medier faktiskt ytterst bland annat är en yttrandefrihetsfråga om distributionen inskränks alltför mycket. Att utbudet skulle styras av nymoralism tycks mig helt främmande och jag blir lite förvånad över Ullströms ställningstagande här. Om en enskild anställds preferenser alternativt organiserade kampanjer inskränker mina möjligheter att konsumera vissa varor förstår jag inte rationaliteten – tvärtom blir jag lika förbannad varje gång jag upptäcker att mina val inte längre är möjliga att göra för att andra konsumenter inte gör samma val i tillräcklig utsträckning. Mitt medlemskap i Konsum och stora köptrohet mot COOP (särskilt Forum) hotas t.ex. nu av att jag inte längre kan köpa Lapsang och COOPs eget iste.

Censur på s-info?

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 18 Jun 2008 00:40:54 +0200

Jag är inte född bög!: “Enligt analyserna har både heteromän och lesbiska lätt asymmetriska hjärnor där höger hjärnhalva är något större. Övriga hade symmetriska hjärnor. Jag har levt ett helt heterosexuellt förhållande till jag var 30 år. Såg min hjärna ut på något annat sätt då? Jag är inte född bög! “

(Hittat via s-bloggar.)

Aftonbladet hade en artikel häromdagen som redovisade forskning om hur hjärnan fungerar i relation till sexuell läggning. Då detta inte är mitt specialområde kan jag förstås inte yttra mig om validiteten i forskningsresultaten (men det verkar som om metoden är rimlig och den uppfyller definitivt kravet på att experimentet skall kunna upprepas). En bloggande partikamrat anser sig utifrån sina personliga erfarenheter kunna ifrågasätta forskarnas resultat. Själv blev jag fundersam när jag läste kamratens deklaration och försökte kommentera hans inlägg på följande sätt:

Jag blir oerhört nyfiken – hur blev du alltså bög? Själv betraktar jag min sexuella läggning som medfödd men mitt sociala kön som till inte oväsentlig del formad av normer, värderingar, förebilder etc.

Ett så formulerat svar går inte att publicera:

Vi godkänner inte att ordet “bög” används i bloggen! Inlägg på www.s-info.se ska ej kunna uppfattas som förtal, vara stötande eller på annat sätt bryta mot svensk lag.
Alla inlägg som bryter mot svensk lag och som är direkta personangrepp rapporteras till polis samt internetleverantören vilket kan medföra fängelse eller böter samt att internetleverantören stänger ner internetuppkopplingen för den person som gjort inlägget.

Först när jag raderat ordet “bög” gick kommentaren igenom. Sådant irriterar mig oerhört – än mer då ju Björn Andersson, partikamraten, ju själv använt ordet i rubriken. Man frestas att ställa frågan till den som konstruerat kommentarsfiltret: Hur tänkte du nu?

PS Kanske är detta förklaringen den gode Bengt Silvferstrand söker:-) DS

Här går man

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 30 Apr 2008 13:13:02 +0200

Nu kommer Fru Gårman: “Här kommer Fru Gårman. Vägverket har fått i uppdrag att ta fram en kvinnlig skylt till övergångsställena. – Vi har många skyltar med karlar på, men i trafiken finns det också kvinnor, sa statssekreteraren Leif Zetterberg till SVT:s Aktuellt på måndagskvällen. Regeringen har nu givit i uppdrag åt Vägverket att utforma en Fru Gårmanskylt.”

(Hittat via Andreas Sjölander.)

Roligaste kommentaren till denna tramsiga verksamhet kommer förstås från Blogge Bloggelito (vars illustrationer gör inlägget väl värt att besöka):

Det nya arbetarepartiet (m) intensifierar nu ansträngningarna för att råda bot på könsdiskrimineringen i samhället, och ett viktigt led i denna politik är att skapa könsmässig balans i floran av vägmärken. Det kan tyckas trivialt, men är vid en närmare anblick en grannlaga uppgift. Betrakta exempelvis den för allmänheten tämligen välbekanta ”Herr Gårman”, vars populärnamn är en metaforisk utvidgning av ”här går man” – en alternativ skylt med en kvinna i motsvarande situation kan förstås stöpas i samma anda som ”Fru Gårman”, men konsekvensen blir då dels att den vitsiga ordleken går förlorad, dels att ordet ”man” alltjämt finns i skyltnamnet, vilket är olämpligt. ”Fru Gårkvinna” är å andra sidan knappast en benämning som faller allmänheten i smaken. Dessutom är det problematiskt att använda titeln ”fru”, eftersom den är reserverad för gifta kvinnor – det neutrala ”fröken” (som i ”Fröken Ur”) är då en mer tillfredsställande lösning, om vi nu överhuvudtaget ska slänga oss med titlar. Till yttermera visso är äktenskapet ett patriarkalt fenomen vi vill fjärma oss från.

Onekligen ett dilemma att vi har samma ord för man och man liksom att vi saknar en generisk symbol för människa. Kineserna har det enligt Blogge lättare.

Här går man

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 30 Apr 2008 13:13:02 +0200

Nu kommer Fru Gårman: “Här kommer Fru Gårman. Vägverket har fått i uppdrag att ta fram en kvinnlig skylt till övergångsställena. – Vi har många skyltar med karlar på, men i trafiken finns det också kvinnor, sa statssekreteraren Leif Zetterberg till SVT:s Aktuellt på måndagskvällen. Regeringen har nu givit i uppdrag åt Vägverket att utforma en Fru Gårmanskylt.”

(Hittat via Andreas Sjölander.)

Roligaste kommentaren till denna tramsiga verksamhet kommer förstås från Blogge Bloggelito (vars illustrationer gör inlägget väl värt att besöka):

Det nya arbetarepartiet (m) intensifierar nu ansträngningarna för att råda bot på könsdiskrimineringen i samhället, och ett viktigt led i denna politik är att skapa könsmässig balans i floran av vägmärken. Det kan tyckas trivialt, men är vid en närmare anblick en grannlaga uppgift. Betrakta exempelvis den för allmänheten tämligen välbekanta ”Herr Gårman”, vars populärnamn är en metaforisk utvidgning av ”här går man” – en alternativ skylt med en kvinna i motsvarande situation kan förstås stöpas i samma anda som ”Fru Gårman”, men konsekvensen blir då dels att den vitsiga ordleken går förlorad, dels att ordet ”man” alltjämt finns i skyltnamnet, vilket är olämpligt. ”Fru Gårkvinna” är å andra sidan knappast en benämning som faller allmänheten i smaken. Dessutom är det problematiskt att använda titeln ”fru”, eftersom den är reserverad för gifta kvinnor – det neutrala ”fröken” (som i ”Fröken Ur”) är då en mer tillfredsställande lösning, om vi nu överhuvudtaget ska slänga oss med titlar. Till yttermera visso är äktenskapet ett patriarkalt fenomen vi vill fjärma oss från.

Onekligen ett dilemma att vi har samma ord för man och man liksom att vi saknar en generisk symbol för människa. Kineserna har det enligt Blogge lättare.