Peter Karlberg: Tag Ideologi

Kön versus ras versus klass

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 13 Jul 2008 23:52:21 +0200

Identitetspolitik och marxism | Svensson: “Dessa exempel visar, enligt Sharon Smith, att förtryck inte skapas av personerna i ett system som det kapitalistiska systemet utan av systemet själv. Därför har inte heller alla människor (individer) med samma sexuella läggning, av samma kön eller tillhörande samma klass automatiskt samma intresse. Klassens intresse kan alltså skilja sig från det intresse som en individ tillhörande en viss klass har. Samma gäller också andra förtryckta grupper.
Identitetspolitik och postmoderna teorier bortser oftast helt och hållet från klass och klassbegrepp. Det är kanske det allra största problemet med dem. Sharon Smith menar därför att marxismen är överlägsen de postmoderna teorierna när det gäller att förklara samhället och de olika förtrycksmekanismer som finns:

Contrary to what many people believe today, the special oppression of women, Blacks and the LBGT community actually serves to increase the exploitation and oppression of the working class as a whole.

First, and in a way, most importantly, the ruling class has always relied on a “divide and conquer” mentality. Why? Because it keeps all the exploited and oppressed fighting against one another instead of uniting and fighting against them. It’s that straightforward.“

Anders Svensson tipsar om en mycket läsvärd artikel/föreläsning av Sharon Smith. Smith fokuserar på förtryck av olika grupper eftersom det är identitetspolitken hon kritserar – resonemangen är dock helt relevanta också för andra uttryck för det kapitalistiska systemet, hur det skall analyseras och hur man formar politiken. Jag tog t.ex. transportfrågan som exempel i anslutning till en diskussion om just relationen klass versus identitetspolitik som uppstod efter Mona Sahlins installationstal på kongressen förra året.

Hur det samhälleliga varat blir ideologi

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 06 Jul 2008 18:11:56 +0200

Socialdemokratisk ideologi: “PM Nilsson skriver vidare att folkhemmet föddes ur praktisk problemlösning, inte socialdemokratisk ideologi. De stora efterkrigstida socialdemokratiska familjepolitiska reformerna är i dag blytung svensk vardag, som de flesta faktiskt bejakar och uppskattar. Av alla barn i Sverige mellan ett och fem år är 80 % inskriva på dagis (eller förskola som det egentligen heter). Jag önskar att vårdbidragstillskyndarna i KD tar del av artikeln. Och även om familjepolitiken handlar om problemlösning – då som nu – så hade det nog inte blivit så bra utan socialdemokratisk ideologi!”

(Hittat via s-bloggar.)

Ibland blir man nästan förvånad över hur bristen på skolning uttrycker sig – på politisk sådan men också när det gäller historia och analysförmåga. För det senare krävs förstås en vettig begreppsapparat och en insikt om att våra tankar, våra föreställningar inte uppstår av sig själva utan helt enkelt i stor utsträckning formas av den verklighet vi lever i och hur den beskrivs.

Ofta är det ju fråga om att se sammanhang och helheter snarare än enskildheter och enstaka händelser. Så gäller förstås också den fråga som SigBritt Ahl uppmärksammar tack vare PM Nilssons artikel i en pågående serie i DN. PM Nilsson tror/dde alltså att föräldraförsäkring och dagis revolutionerat svenskt familjeliv – att det är socialdemokratins fel, uttryck för socialdemokratisk ideologi – och får av Camilla Odnoff veta att detta ju bara är borgerlig propaganda och att den reform som betytt något är de Erlandska skolreformerna på 40-talet. Och visst är det ett sätt att låta enstaka händelser utgöra milstolpar i utvecklingen men det lämnar fortfarande mycket att förklara. PM Nilsson har emellertid funnit det viktigaste – nämligen att Sverige genom en i huvudsak av socialdemokratin utformad pragmatisk politik byggt upp ett samhälle som å den ena sidan tillfärsäkrar kapitalet tillgång till hyfsat kompetent arbetskraft och å den andra sidan tillfärsäkrar samma arbetskraft drägliga, för att inte säga riktigt bra, levnadsvillkor.

Skule jag leta en händelse så är det Saltsjöbads-andans uppkomst. Vill man leta orsaker till enskilda reformer så finns ju oftast förklaringen just i kapitalets behov – av arbetskraft i tillräcklig mängd, med tillräckliga kunskaper, mätta och belåtna vilket betyder hyfsade löner, hyfsade bostäder m.m. Ser man det mer ur arbetarklassens perspektiv så har denna utveckling förstås varit i huvudsak positiv. Fram t.o.m. 60-talet betalades en del av standardhöjningen med ökad utsvettning som dock inte märktes särskilt tydligt – tidigare hade en industriarbetarlön räckt rätt långt när det gäller försörjningen av familjen, nu behövs två löner för det. Detta faktum är den enskilt viktigaste när det gäller en rad familjerelaterade frågor och här kommer det samhälleliga varat att bestämma ideologin.

Nödvändiga företeelser som två löner blir kvinnlig frigörelse och självförsörjande, förvaring av barnen (dagis) blir allmän förskola osv. Man kan se detta också i förändrad syn på t.ex ensamståendes rätt att adoptera som är en funktion av för lågt födelsetal. Med detta vill jag påvisa att det oftast är så att vårt tänkande formas av omständigheterna och den ideologiska överbyggnad som följer av dessa, som ger oss motiv för dessa. Det gäller därför att förhålla sig mycket kritisk till dessa tankar, särskilt när de tenderar att bli ideologiskt baserade låsningar till enskilda fenomen.

Lösningar, reformer, som ur pragmatisk synvinkel var rätt lösningar för sin tid behöver inte vara det för vår tid. I många fall borde resultatet av reformer t.ex. när det gäller utbildning snarare ge upphov till nya reformer på andra områden. PM Nilsson tar t.ex. upp monopoliseringen av alkoholförsäljningen som ju syftade till att minska fylleriet – då säkert en rimlig åtgärd men frågan jag ställer mig är ju om en väsentligt ökad kunskapsnivå bland medborgarna fortsatt kan motivera den typen av förmynderi.

Visionen saknas

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 29 Mar 2008 12:15:43 +0100

S moderna framtidsberättelse måste skrivas: “Samtidigt ger det ett akut uppdrag till S: att faktiskt skriva klart framtidsberättelsen som klarar att både utmana orättvisor och möta människors drömmar. En berättelse som länkar samman, inte delar upp, stad och glesbygd. En berättelse som omfattar hela nationen utifrån regionernas olika förutsättningar. En dröm om framtiden där inte bara Perssons Katrineholm är utgångspunkt utan också Huddinge, Tensta, Alby, Solna och Nynäshamn.”

(Hittat via s-bloggar.)

Peter Andersson har helt rätt - socialdemokratin saknar idag en bärkraftig vision av hur man läser de grundläggande frågorna om rättvisa och frihet på 2000-talet. Svaret är som alla förstår inte fastlåsta ståndpunkter baserade på lösningar som var utmärkta för mer än 50 år sedan som barnbidraget. Svaret är som alla förstås inte enfaldiga utspel i enskilda frågor baserade på mediaförmedlade bilder av verkligheten som krav på bojkotter av OS. Svaret är inte inskränkningar av de medborgrliga fri- och rättigheterna. Svaret är inte begränsningar av invandringen. Svaret står att finna i nya lösningar som tillvaratar människors egen kraft och vilja till självbestämmande!

Makt versus maktlöshet

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 03 Nov 2007 12:50:44 +0100

Katrine Kielos: Mäktiga och maktlösa: “Sveriges främsta problem är att stora grupper av människor upplever att de saknar makt över sina liv och att traditionella politiska strukturer är otillräckliga för att hjälpa dem. Dagens socialdemokrati hade kunnat finna mer av en riktning om den blev tydligare med att definiera sitt politiska projekt som en fråga om att omfördela makt och inte i första hand inkomst.”

(Hittat via I Om makt korrumperar gör maktlöshet oss moraliska? hos Katrine Kielos.)

Jag gillar verkligen det sätt som Katrine Kielos angriper frågor, ett slags intellektuell diskurs som är attraktiv därför att den tar både ämne och läsare på allvar: Innebär förstås inte att det är invändningsfritt, kanske snarare tvärt om då tanken utmanas.

I artikeln i Fokus pekar Kielos på en grundläggande skillnad mellan höger och vänster, mellan moderater och socialdemokrater.

Socialdemokratins syn på makt handlar inte som högerns enbart om att politiken bör bekämpa formella hinder. Socialdemokratins syn på makt handlar om att alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon. Politikens svåra uppgift är att frigöra den kraften. Detta har varit socialdemokratins ambition. En ambition som man ofta har misslyckats med och ibland även frångått.

Så långt är resonemanget lysande. Lite mindre lysande blir det när Kielos i ambitionen att belysa de mer praktiska konsekvenserna väljer lövkrattning som exempel. Hon gör sig då skyldig till samma misstag som så många ledande partikamrater gör - att nedvärdera vad man brukar kalla okvalificerade arbeten, att förrringa dem som ovärdiga som avlönat arbete, att definiera dem som slutstation för människor som hellre borde ägnat sig åt sysslor som bidrar till tillväxt.

Ägandeform är frågan - segregation är svaret

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 02 Sep 2007 19:50:09 +0200

Uppsalaforskare föreslår skolnedläggningar: “Lägg ned storstadsskolor med de sämsta resultaten och sprid eleverna till skolor med de bästa resultaten. Det kontroversiella förslaget läggs fram av forskaren Anders Lindbom.”

När mina partikamrater hakar upp sig på ägandet och argumenterar mot friskolor så har jag invänt att det inte är ägandet/huvudmannskapet som är problemet utan valfriheten (och förstås segregerade upptagningsområden). När jag för ett antal år sedan satt i utbildningsnämnden i Södertälje försökte jag i samband med skolprogrammet (ny-, om- och tillbyggnad av grundskolor) föra in denna dimension i planeringen av den kommunala skolan – lyckades dock inte. Min idé var att helt enkelt placera skolor så att de får naturligt integrerande upptagningsområden.

Vem skriver historia

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 02 Sep 2007 14:05:51 +0200

Det här med vilken historieskrivning som dominerar aktualiseras genom att Forum för levande historia nu också (nazismen har man redan gjort) skall granska kommunismen. Det handlar alltså om ismer som begått brott mot mänskligheten (så som vi nu definierar dem) trots att alla förstås egentligen förstår att själva ismen bara är den ideologiska överbyggnaden i vars namn dessa brott begåtts. Så har ju t.ex. omfattande övergrepp genom historien begåtts i kristendomens namn men om detta skriver den nye intendenten Eskil Franck ingenting.

Historieskrivning som dominerar är kanske ett lite illa valt uttryck. Här är det inte frågan om vilken historiesyn som genom “vanlig” forskning och fri debatt kommer att dominera utan här förefaller det vara en av staten föreskriven syn som är uppgiften. Jag är dock lite kluven till detta, å ena sidan som Blogge Bloggelito träffande skriver

Givetvis kommer ett antal av dessa kristna imperialister att finnas i den grupp som ska granska kommunismen (ty kristendomens representanter ingår av någon anledning alltid i statliga kommittéer), och resultatet kommer att bli därefter. Problemet är att kristendomens motgångar i exempelvis Kina inte har med kommunism att göra, utan med den kinesiska kulturen. Sedan 1600-talet har kristendomen försökt sprida sin enfaldiga lära i landet, men den har alltid tagits emot med skepsis; den är inkompatibel med kinesisk kultur och dess två ateistiska livsfilosofier konfucianism och buddism, och den är även inkompatibel med den polyteistiska kinesiska folkreligion av pseudobuddistiskt slag som är helt dominerande.

så är förståelsen av skeenden, även avskyvärda brott mot mänskligheten beroende av sin kontext, sitt sammanhang, sin egen historia.

Förstår inte

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Mon, 06 Aug 2007 10:53:14 +0200

Kajsa Borgnäs om multikulti, identiteter, Mona och socialdemokratin: “HBTQ-diskriminering kan kanske stävjas med enbart lagstiftning/utbildning. Det ska vi arbeta för. Etnisk och könsmässig diskriminering/ojämlikhet måste dock både lagstiftas bort och reformeras bort. Man måste göra det olagligt för arbetsgivare att diskriminera, men man måste också skapa en skola, ett boende och ett arbetsliv som inte ger grunden för ojämlikhet i maktresurser mellan olika grupper av människor – det kräver reformer. Och pratar man om sådana reformer måste man också prata om att det finns de som har och de som inte har makt och ekonomiska resurser, och att man är beredd att försöka fördela dessa mer jämlikt, genom politiska beslut och ett politiskt självförtroende som tar resurserna där de finns och fördelar dit där de inte finns. Då krävs ett konfliktperspektiv bortom borgerlighetens “utanförskap-innanförskaps”-distinktion, bortom synen på etnicitet och sexualitet och kön som identitet och i stället en insikt om att kön, och etnicitet också (men inte bara) handlar om klass och makt. Att i moderaternas innanförskap finns stora maktojämlikheter, som vi, men inte de, vill åtgärda. Att det är maktlösheten, och fördelningen av maktresurserna (ekonomin), i samhället, inte främst utanförskapet, som ska vara vägledande för socialdemokratisk politik för ett mer jämlikt, inte bara rättvist, Sverige.”

(Hittat via Johan Sjölander.)

Kajsa Borgnäs är ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, Johan Sjölander (som inte studerar) en av dess medlemmar. Sjölander tycker att Borgnäs inlägg i debatten om identitetspolitik versus klasspolitik är lovande, fast Borgnäs inte ställer identitetspolitiken mot en traditionell klassanalys utan pratar om makt- och resurspolitiskt perspektiv och surrar om omfördelning av makt och resurser

“Denna syn på den samhälleliga utmaningen skiljer sig stort från den socialdemokratiska traditionella analysen att konflikten i samhället ligger mellan dem som har makt och dem som inte har makt, alltså mellan dem som har lågbetalda jobb, riskerar att bli arbetslösa eller inte har något jobb alls å ena sidan och dem som har högbetalda statusjobb med mycket makt över sin livssituation å andra sidan. “

Nu framgår det inte riktigt vad Borgnäs avser när hon talar om de som har högbetalda statusjobb men det är tydligen en grupp vars makt och resurser skall omfördelas till alla andra. Så ser inte min klassanalys ut alls. I den är det ägandet av kapital/produktionsmedel som konstituerar den grundläggande motsättningen i samhället och andra klassers förhållande till denna ägande klass som konstituerar deras relativa läge. En socialdemokratisk politik måste utgå från detta och se att stora delar av befolkningen därmed har gemensamma intressen. Dessa gemensamma intressen är grunden för ett solidariskt samhälle. Det är inte medelklass som skall avstå delar av sin makt över sin livssituation utan vi skall kämpa för att lågavlönade får samma makt samtidigt som vi ånyo lyfter upp de verkliga maktfrågorna på dagordningen – de som handlar om arbete versus kapital (det senare existerar ju inte hos Borgnäs). Varje åtgärd som utökar de arbetslösas, de lågavlönades makt över sina liv kommer därmed att öka jämlikheten och rättvisan.

Solidarisk miljöpolitik

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 25 Jul 2007 11:54:13 +0200

Hittar en debattartikel av Göran Greider i GP:

Klimatet utmanar ideologierna: “Klimatfrågan är på allas läppar, men verkar i hög grad stanna just där. Forskarrapporterna och larmen om klimateffekten har ju anlänt på allvar i en tid som är djupare präglad än någonsin av den rådande marknadsliberalismen. Det betyder att frågorna till varje pris måste individualiseras – vad gör du för klimatet? som det heter i kvällstidningarna. En annan variant är att de teknifieras: Kärnkraften är “ren” och avfallet glömt, liksom den obegränsade konsumtionsideologi den befrämjar. Och den bättre ställda medel- och överklassen uppmanas till en ny sorts köpfest: Så kan du använda din egen plånbok för att minska miljöhoten. Sällan nämns det att den låginkomsttagare som inte ens har råd att köpa en miljöbil utan tar bussen, som inte kan flyga en eller två gånger till solstränderna varje år och som köper en begagnad cykel i stället för en ny till sitt barn, redan gör av med långt mindre energi. Fördelningspolitiken är i stort sett utraderad ur miljödebatten. Bäst samvete ges till den som köper flest utsläppsrätter! “

(Hittat via Bloggportalen.se.)

Om vi bortser från de seenaste årens domedagsprofeters favorittema klimathotet så tror jag det är rimligt att hävda att vi gjort betydande insatser för att minska miljöpåverkan av mänskliga aktiviteter – rening av avlopp, borttagande av bly i bensing och i andra sammanhang, minskade kvicksilverutsläpp, freon etc. Mycket av detta har gjorts på ett ur fördelningsssynpunkt rimligt sätt dvs det har inte gjorts så att enskilda människor med låga inkomster drabbats negativt av åtgärder (annat än möjligen i speciella fall – tänker t.ex. på anslutningsavgifter til kommunalt avlopp). Generellt tycker jag alltså att vi har en historia av åtgärder på miljöområdet som stämmer väl med åtminstone min ideologi.

Splittra och härska!

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 19 Jul 2007 14:50:27 +0200

Den endimensionella klasskampen: “I längtan efter att förenkla och skapa några gemensamma punkter för feminismen glömmer man att kvinnan man kämpar för också är en invandrad lesbisk tjej på rullstol. Men hon passar inte in i ramen, hon står i vägen för regeringsskifte så vi rullar helt enkelt bort henne, verkar man tänka i de led som vill ha klass först sen modeorden. Och kontentan av denna iver att hålla sams och prioritera klass med en slight touch av jämställdhet blir i bästa fall att vita heterotjejer får leka med de vita heterokillarna i samma hage och njuta av smaskiga maktprivilegier”

(Hittat via PromeMorian.)

Ramlar över inlägget ur vilket citatet ovan är hämtat och blir bara alltmer förundrad efter läsning av detsamma och av den ganska omfattande diskussion det tydligen ledde till (se kommentarerna i anslutning till inlägget). Min förundran grundar sig på följande: Som väl de flesta människor som definierar sig som vänster torde inse så lever vi inte i ett klasslöst samhälle. Klass förstås här främst inte som en indelning efter levnadsstandard (en del tycks ju få problem med att en rörmockare kan tjäna mer än en lärare) utan utifrån gruppens förhållande till den rådande produktionsordningen och därmed till den grundläggande maktordningen i samhället. Vi lever dessutom i i ett land som i realiteten är en del av en världsordning som i stor utsträckning styrs av den amerikanska imperialismens intressen. För oss vanliga svenskar innebär detta vissa fördelar i termer av levnadsstandard etc.

Undomspanel versus folkrörelsen

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 11 Jul 2007 16:29:09 +0200

Jag vill hellre ha folkrörelse än ungdomspanel: “Emelie och Danish ska sitta med i Sahlins ”ungdomspanel”. Den ska bestå av 30 ungdomar från hela landet, inte bara socialdemokrater. Deltagarna kan ha startat antimobbningsprojekt eller öppnat ett eget kulturens hus. – Vi måste lyssna på nya grupper och låta öronen växa ut mot ungdomarna, säger Sahlin på sitt Mona-vis. Lyssna, javisst. Men var försvann folkrörelsetanken? En ungdomspanel bestående av 30 handplockade mönsterungdomar känns inte särskilt radikalt. Det känns snarare smart förpackat för att visa hur mycket ”de nya” socialdemokraterna är beredda att lyssna. Varför inte istället ”låta öronen växa ut” mot de unga i Folkrörelsesverige? De politiska ungdomsförbunden, miljörörelsen, hyresgäströrelsen och kulturorganisationerna bärs av unga människor med expertkunskaper och engagemang. Om Mona Sahlin menar allvar med att socialdemokraterna ska vara en folkrörelse borde hon söka lösningarna tillsammans med andra folkrörelser.”

(Hittat via .)

Jag håller med Åsa Petersen och undrar vad 30 undomar i en panel egentligen betyder. Varje årskull i Sverige består av runt 100 000 individer. Någon miljon finns alltså i grundskolan och på fritidsgårdar. några hundratusen i gymnasieskolan liksom på högskolan. Många hundratusen av de lite äldre ungdomarna (över 20 år) finns till stor del på landets alla arbetsplatser. En del finns också inom vårt parti eller (ganska få) i t.ex. SSU. Om vårt parti förmås fungera som den folkrörelse vi vill (tror, önskar) så har vi gemensamt kontakt (också som partiaktiva föräldrar) med en mycket stor andel av dessa ungdomar dagligen. Varför inte nyttja kraften i detta istället för att utse (vem väljer) några få att sitta i en panel?

Vi behöver egentligen inte – som Åsa Petersen förespråkar, gå genom andra folkrörelser (även om det också låter bra) utan kan faktiskt åstadkomma så oerhört mycket mer genom vår egen. Då lär vi samtidigt på alla nivåer i partiet.

Ser att Marta Axner också kommenterat detta.

Peter Karlberg: Tag Ideologi

Kön versus ras versus klass

Hur det samhälleliga varat blir ideologi

Visionen saknas

Makt versus maktl&ouml;shet

&Auml;gandeform &auml;r fr&aring;gan - segregation &auml;r svaret

Vem skriver historia

F&ouml;rst&aring;r inte

Solidarisk milj&ouml;politik