Peter Karlberg: Tag Johan Sjölander

Hur utvecklas idéer

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 20 Aug 2008 23:42:13 +0200

FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här.”

Johan Sjölander avslutade för en tid sedan sin serie inlägg om FRA-frågan som jag tidigare kommenterat. Serien består alltså av 4 delar varav den ovan citerade är den sista (del 1, 2 och 3 bör förstås läsas först).

Visst är det så som Sjölander påpekar att socialdemokratisn ställningstagande i denna fråga är baserat på ett vägval, dock vet vi inte ännu hur starkt förankrat detta vägval är. Thomas Bodström skriver t.ex. idag på DN Debatt

Förre justitieministern Thomas Bodström (s) om FRA-lagen: Innan man tillåter signalspaning mot enskilda personer måste det finnas någon form av befogad brottsmisstanke. FRA-lagen som den ser ut i dag innebär massavlyssning, som drabbar många oskyldiga. En rad frågor utreddes aldrig innan riksdagen fattade beslut om lagen. Det är inte rimligt att ge FRA kontinuerlig tillgång till alla telekommunikationer över Sveriges gräns. Tillstånd bör krävas av ett oberoende domstolsorgan. Signalspaning behövs, men ingrepp som innebär intrång i integriteten måste regleras hårt. Man borde analysera Europadomstolens praxis när det gäller skyddet för privatlivet och korrespondens. Regeringen Reinfeldts hållning – att ingen förstått och alla överdriver – håller inte, skriver Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.

Så länge han gör sig till uttolkare av den gällande partilinjen gör han det bra som synes. När han skall försvara sin egen medverkan i utvecklingen mot Bodströmsamhället demonstrerar han tyvärr två saker, dels att han ingenting egentligen förstår, dels att han är olämplig som talesman för partiet i dessa frågor. Det senare synliggörs i en del kommentarer till artikeln i DN där trovärdigheten ifrågasätts.

Men åter till Sjölander. Jag tror hans analys är riktig så länge vi håller oss på ytan dvs vad som sägs och görs. I min kommentar till de tidigare inläggen efterlyste jag en något fördjupad analys med fokus på vilka intressen som styr själva ideologi/idé-produktionen eller om man så vill hur vi tänker, hur vi uppfattar verkligheten.

För att förenkla något: Ett samhällssystem som vårt behöver upprätthållas och för det krävs rimligt folkligt stöd (för att upprätthålla en upplevd grad av delaktighet). Om vi då beskriver systemet som kapitalistiskt så är det faktorer som äganderätt, möjlighet till utsugning av arbetare (för att använda marxistisk terminologi) som utgör fundament. För att det skall vara möjligt att upprätthålla det folkliga stödet måste “systemet” betala i form av rimlig levnadsstandard för de flesta, trygghet, skydd mot omvärlden etc. Konsekvensen av detta är att vi formar ideologiska motiv för t.ex. arbetslöshetsförsäkring som får ett slags eget liv alldeles fria från kopplingen till funktionen att legitimera “systemet”. Sjölanders analys stannar vid denna ideologiska nivå och det är också så de flesta av oss vanligtvis tänker om politiska frågor.

Samhällssystemet behöver också skydda sig mot allehanda hot. De mest grundläggande skyddet utgörs av en försvarsmakt som skyddar den territoriella integriteten. Polisen är en annan del och kan ju i samband med mer våldsamma oroligheter sättas in mot den egna befolkningen. Mer subtilt blir det när man tittar på det inre skyddet – upprätthållandet av ordning och reda. Historiskt har religionen spelat en framträdande roll när det gäller att påverka folks “inre kompass”, att förse oss med moraliska regler och andra ramar för hur vi får bete oss – allt med effekten att upprätthålla den inre ordningen, systemet, utan bruk av våld. Begränsningen av religionens funktion står i rätt tydlig proportion till den ökade kunskapsnivån hos folk i allmänhet. Då behövs andra former för att hålla folket i herrans tukt och förmaning. Yttre hot är ett verkningsfullt medel – man skulle kunna säga att hade inte 11/9 inträffat hade man fått skapa ett.

Tidigare fyllde också kyrkan en roll som filtrerare av information men i takt med den framväxande medieindustrin minskade denna roll. Den övertogs då av journalisterna – grindvakter enligt Skyttes modell. Teknikutvecklinge omöjliggör nu upprätthållandet av mediernas makt över informationsspridningen. Då kommer förstås som ett brev på posten idéer om att med tekniska åtgärder försöka begränsa tillgången vilket nu florerar inom bl.a. EU.

Politiken blir därmed ett uttryck för det spel som systemet i sig själv skapar och har att hantera de motsättningar och konflikter som uppstår.

Mer klassperspektiv, Johan!

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Fri, 08 Aug 2008 01:23:40 +0200

FRA och kriget mot terrorismen (del tre): “Så vad vi kan se i förlängningen av FRA-frågan är kanske snarare egentligen en spänning inom liberalismen; mellan en mer humanistisk och en mer krasst ekonomistisk ådra. Mellan de som lägger tonvikten vid de mänskliga rättigheterna och principerna och de som istället ser den osynliga handen och den avreglerade marknaden som syftet och målet – ett mål som alltså mycket väl kan försvaras med “uppkavlade skjortärmar” (och där krigsmetaforen är ett mycket lämpligt sätt att säkerställa stödet för detta goda som ska försvaras). Eller, om vi så vill, mellan en vänster och en höger.
Att socialdemokratins partiledning i FRA-frågan har tagit så tydlig ställning för den “vänsterliberala” hållningen är något mycket positivt. Det innebär ju på intet sätt att man tagit ställning mot västerländsk demokrati, trygghet eller nationell säkerhet (vad försvarsminister Tolgfors än kan tänkas tycka). Men det innebär att man faktiskt satt människan framför till och med den välfärdskapitalistiska västerländska staten. Låt oss för enkelhets skull säga att man tagit ställning för liberalismens moraliska grund istället för dess praktiska tillämpning.”

Än har Johan Sjölander inte helt infriat mina förväntningar men han är nog på god väg eftersom det utlovas ytterligare delar i denna artikelserie (1, 2 och 3 finns alltså redan). Vad jag hittills saknar – eftersom Sjölander verkar likställa/förväxla några ismer, deras mål på ett mera objektivt samhälleligt plan med de individer som mer eller mindre tydligt företräder dessa – är klassperspektivet. Enkelt uttryckt så utspelar sig ju motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de besuttna och folket bara till begränsad del inom det vi betraktar som politiken. Detta återspeglar sig ju t.ex. genom att socialdemokratin i ganska stor utsträckning som statsbärande parti många gånger snarast kommit att tjäna kapitalets intressen trots sin ideologiska hemvist i den folkliga myllan.

Det blir också tydligt när man studerar hur folk faktiskt i ganska stor utsträckning röstar mot sina klassintressen, när man ser hur folk (lönearbetare) utan att tillhöra den härskande klassen ändå förespråkar ett samhälle med bibehållna/ökande klassklyftor. För alla dessa uppstår med viss regelbundenhet svåra val – det egna intresset kommer att stå i motsättning till kapitalets alldeles oberoende av vilken ism man bekänner sg till. Det ser vi nu när det svenska kapitalets intresse som är intimt sammanlänkat – det finns ju t.o.m. ett avtal mellan Sverige och USA som i realiteten bekräftar detta – med det internationella (och av USA främst företrädda) kommer att stå i stark motsättning till folkets intressen.

Sen är det förstås också så att kapitalets intresse inte alltid är enhetligt i annan mening än att man vill optimera profiten. Krig gynnar t.ex. inte alla utan först och främst krigsindustrin och de som via krigen kan komma åt resurser i form av råvaror. Ständigt förs det en strid mellan protektionism och frihandel som också återspeglar inneboende motsättningar inom den kapitalisktiska ekonomin. Detsamma gäller regleringar kring monopol m.m.

Man skulle kanske kunna göra detta tydligt med ett historiskt exempel. Sverige har som ett av väldigt få länder lyckats hålla sig utanför de konflikter i form av krig som härjat i vår omvärld under mycket lång tid. Vill man så skulle man förstås kunna förklara detta med att vi haft politiker som drivits av en stark fredsvilja men man skule lika gärna kunna förklara detta med att det inte legat i det svenska kapitalets intresse att delta i krig utan tvärtom en förutsättning för maximerad profit har varit att håla Sverige utanför konflikter. Detta har sedan effektuerats av våra ledande politiker och dessutom ideologiserats i form av neutralitetspolitiken. Just nu tycks dock de intressen som ser starkare lierande med den USA-ledda imperialismen som den mest lukrativa vägen nått viss framgång – vi deltar ju med trupp i ockupation av Afghanistan.

Det är alltså inte alls konstigt att det finns s.k. liberaler som i fråga om FRA hamnar på helt olika sidor i striden liksom vi faktiskt har uttryck för samma sak också inom socialdemokratin.

Röda fanor mot FRA på gång!

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 07 Aug 2008 11:12:30 +0200

Jag vill se röda fanor o sosserosor 16 sept!: ““

(Hittat via mina RSS-flöden.)

Ann-Catrin Brockman vill se röda fanor den 16 september och nu verkar det som om hennes önskan kommer at gå i uppfyllelse. När väl kommunikationen med Marita Ulvskog kom igång häromdagen så verkar allt röra sig i rätt riktning. Marita har satt mig i kontakt med Stockholms arbetarekommun så de röda fanorna kommer vi säkert att kunna fixa. Håller också på med att undersöka om det också kan bli en baderoll med texten Sossar mot FRA att samlas under.

Johan Sjölander har förresten startat en liten serie artiklar rubricerade FRA och kriget mot terrorismen. Hittills har han publicerat del 1 och 2. Avslutningen av den senare gör i alla fall at mina förväntningar är högt ställda inför del 3!

Och i ett krig så har du två positioner du kan inta: antingen är du för, eller så är du mot. Resonemang om proportionalitet är något som hör freden till. Du säger att muren förstör förutsättningarna att leva och på det sättet undergräver förutsättningarna för en långsiktig fred samt att den dessutom är principiellt vidrig – jag svarar med hur många människoliv är du beredd att riskera i det korta loppet för att ta bort den. Och det är den frågan Jan Björklund vill få oss att ställa oss. Hur stora risker med vår fysiska trygghet är vi beredda att ta i några abstrakta principers namn?
Men samtidigt så har han alltså fått en översvallande majoritet av de politiska högern (åtminstone på nätet) emot sig i denna fråga. Hur kan det komma sig? Vilken typ av spänningar inom den politiska högern är det som nu blottläggs inför våra ögon, och vad säger det oss om förutsättningarna för framtiden. Jag återkommer till det i mitt tredje inlägg.

Claes Krantz tar upp en helt annan fråga, nämligen vår bredvillighet att låta kommersiella aktörer få tillgång till omfattande information om våra liv. Han tar exemplet Google som han beskriver som det privata, globaliserade FRA. Det är förvisso sant i så motto att de har tillgång till mycket omfattande personlig information men – och det är en viktig skillnad – det är användaren som accepterar de förutsättningar för användandet som finns. Den enskilde kan välja om och i vilken utsträckning Google (används) får del av denna information – statlig insamling av motsvarande data saknar denna möjlighet.

På Stoppa FRA-lagen nu finns det en utmärkt illustration av det integritetsintrång som FRA-lagen möjliggör:

Uanför vadå?

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 12 Jul 2008 19:49:52 +0200

Hur mäter man utanförskapet?: “Utanförskap har visat sig vara ett vinnande koncept i den politiska retoriken, men det finns en rad problem förknippade med att använda sig av regeringens mått på utanförskap som indikator på framgångsrik sysselsättningspolitik. Den kanske främsta invändningen är att utanförskap faktiskt inte mäter frånvaro från arbetsmarknaden i någon generell bemärkelse. Det som mäts är i princip enbart sådan frånvaro som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen. All arbetslöshet ingår inte, utan bara den arbetslöshet som omfattas av ersättning.
Det innebär att om ersättningsperioderna i a-kassan förkortas – eller arbetsvillkoret för ersättning skärps – blir resultatet rent mekaniskt att antalet personer i utanförskap minskar även om sysselsättningen förblir opåverkad. Om ersättningsperioderna förlängs – så som skedde i Sverige 1974 – kommer “utanförskapet” automatiskt att öka.

En indikator på utanförskap som baseras på ekonomisk ersättning kan lätt manipuleras för politiska syften. Regeringen kan minska utanförskapet enbart genom att förkorta ersättningstiderna eller skärpa kvalifikationskraven, alldeles oavsett vilka effekterna blir på faktisk sysselsättning, arbetslöshet eller sjukfrånvaro.”

(Hittat via knuff.se.)

Professor Bertil Holmlund dissekerar på ett förtjänstfullt sätt begreppet utanförskap och problematiserar hur regimen valt att definiera det. Till detta finns inte så mycket att tillägga annat än att begreppet som sådant i mer semantisk betydelse också är exkluderande dvs också ger sken av att t.ex. en sjukskriven befinner sig utanför samhällsgemenskapen.

Andreas Bryhn konstaterar som kommentar till Holmlunds artikel att

Man räknas däremot inte med i “utanförskapet” om man är fattig, sjuk eller funktionshindrad och inte lyckas få ut någon ersättning.

Johan Sjölander gör följande reflektion:

Vad borgerligheten har gjort är nämligen att de har definierat problemet inte som att människor faktiskt befinner sig ”utanför” (saknar jobb, lever på marginalen, inte får delta i samhället fullt ut), utan som att människor är försörjda av gemensamma trygghetsystem. Problemet blir alltså försörjningen, inte själva orsaken till att du är i behov av försörjning av gemensamma medel.

Låt oss alltså avstå från att använda begreppet så länge det har denna av regimen påbjudna betydelse och huvudsakligen används för att manipulera vår syn på verkligheten.

Ett sista försök med 6 dagar kvar

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 12 Jun 2008 00:14:16 +0200

drömmen om självständiga riksdagsledamöter: “Men tänk tanken att riksdagsledamöter vågade mer än att på sin höjd låta sig bli utkvittade innan omröstningen? Det vore ganska skönt att slippa se människor man respekterar huka under pisksnärtarna.”

(Hittat via s-bloggar.)

Fredrik Jansson , av Johan Sjölander utnämnd till en av Sveriges bästa bloggare, önskedrömmer. Själv har jag – min mycket positiva syn på människor till trots, inga särskilda förväntningar. Tyvärr är det ju så att riksdagen befolkas med i huvudsak rätt osjälvständiga människor som låter sig styras av, om man är i majoriteten, respektive minister och om man är i opposition av partiledning (motsv.). Att så är fallet bevisas ofta och vår egen (socialdemokratiska) mycket tveksamma instser när det gäller den personliga integriteten är bra exempel på det. Själv försökte jag få min arbetarekommun att åtminstone starta någon form av folkbildande verksamhet när det gäller frågor kring den personliga integriteten men fick inte med mig kamraterna – t.ex. “min” riksdagsman Yilmaz Kerimo (och han kallar sig för sosse).

Vi har ju dessutom bidragit till det klimat som gör FRA-förslaget möjligt och såvitt jag förstås röstar (s) emot den 17:e mer på teknikaliteter än på verkligt försvar för demokratiska fri- och rättigheter. Ansvarig för detta håller jag i första hand Thomas Bodström – en pajas som borde avlägsnas från allt inflytande i politiska frågor. Tyvärr är ju inte dessa herrar ensamma om att hysa vad väl Erik Laakso skulle kalla reaktionära åsikter i vårt parti.

För er som är intresserade av att göra något mer än att blogga, skicka mail, skriva insändare etc kan det vara bra att känna till att Björn Pedersenföreslagit följande:

Om ni är det, då samlas ni klockan 08.00 på Mynttorget i Stockholm den 17 juni och förblir där hela dagens till dess att voteringen i Sveriges Riskdag är genomförd. Nej, det är inte en demonstration, inte en protest, bara svenska folkets sorgeyttring över demokratins död. Inga banderoller kommer att flyga, och inga politiker kommer att hålla tal. Det är bara du, jag, och de andra som kommer som väntar.

Om man kommer åtta eller nio spelar nog ingen större roll. FRA är ärende nummer tre denna dag.

Det är för övrigt nu bara 6 dagar kvar till riksdagen sviker det svenska folket.

Sjölander ger mig rätt men har fel:-)

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 29 May 2008 21:49:28 +0200

Peter Karlberg har rätt. Och fel.: “Häromdagen skrev jag ett inlägg om vänstern och pessimismen (du hittar det här, tidigare har jag varit inne på liknande tankegångar exempelvis här). Sossebloggaren Peter Karlberg kommenterar och säger att han inte känner igen sig, eftersom vänstern till sin natur är optimistisk . Och jag vill ge Karlberg både rätt och fel.”

(Hittat via s-bloggar.)

En rolig diskussion som förstås förs vidare av det faktum att vi inte definierat vad vi menar med begrepp som vänster, socialdemokrati, socialism, optimism och pessimism. Vi verkar egentligen överens om att vänsgtern/socialismen i grunden präglas av framtidstro, optimism, tro på männiksan och hennes förmåga osv. Oenigheten kommer när vi relaterar det till vänsterna praktik – jag som har ett lite mera tydligt marxistiskt förflutet skulle förstås snarare kalla den pessimism eller brist på visioner för vår tid som uttryck för en högeravvikelse (till skillnad från de som tycker att frihetsargumenterande socialdemokrater är höger).

Vänstern, optimismen och Sjölander

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 28 May 2008 00:01:21 +0200

Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död: “Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).
De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik). Men socialismen – oavsett vilken sorts socialism vi pratar om – har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro – på riktigt – på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel.”

(Hittat via s-bloggar.)

Jag har väl antagligen levt i en helt annan värld än den som varit Johan Sjölanders. För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet. Det var (och det är viktigt att just beteckna det som ett historiskt passerat stadium) uttryck för den framväxande borgerlighetens kamp mot aristokratins hegemoni. Nutidens liberaler är att betrakta som fångna i den klasskampen, fångna i 17-1800-talets samhällsförhållanden alternativt som försvarare av de priviligier som denna borgarklass lyckades tillskansa sig på aristokratins bekostnad.

Jinge, Sjölander och jag:-)

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 01 May 2008 09:34:21 +0200

Jinge och jag: “Igår sågade Jinge den socialdemokratiska vårbudgeten. Det kommenterade jag. Det fick Jinge att först reagera via mejl, sedan skriva en lång text där han utan att vare sig nämna mig vid namn eller ännu mindre länka går till motangrepp (sort of). Jag tänkte här kort kommentera vårt lilla meningsutbyte.”

(Hittat via Johan Sjölander.)

Jag råkade hitta Jinges polemik mot icke namgiven sosse och kunde via mitt RSS-flöde från Johan Sjölander identifiera måltavlan. Eftersom jag tyckte att Jinges sätt att diskutera med icke namngivna personer kändes lite underligt skrev jag en kommentar på hans blogg runt halv tre igår. Hos Jinge modereras kommentarer vilket innebär att man med säkerhet vet att han läst:

Genom att jag använder coComment blir jag aviserad när nya kommentarer görs på bloggar där jag kommenterat (när jag kommer ihåg att “slå på”). Det gjorde jag igår hos Jinge, det är t.o.m. så att min då ännu ej publicerade kommentar fångas upp av coComment. Blev därför lite förvånad då jag fann att inget svar kom in på min fråga, trots att Jinge besvarat senare gjorda kommentarer. Gick således in hos Jinge för att kolla och då visar det sig att runt kl. 09.00 idag så har fortfarande min kommentar inte godkänts.

Fortfarande väntar jag alltså på Jinges förklaring till varför han tycker att det är rimligt att angripa folk utan att namnge dem respektive - vilket enligt min mening tillhör självklar etikett - att länka till den text som avses. Men kanske är det så att om man har landets mest lästa vänsterblogg vilket ju faktiskt är klart imponerande så behöver man inte länka/respektera till andra - räcker med att vara en av de största Twingly-hororna:-)

PS. Sjölander verkar inte ha möjlighet till trackbacks och Jinge har stängt av sin (men han hittar säkert detta inlägg ändå). Sjölander använder knuff och bör se att jag kommenterat.DS

Satir på hyfsad nivå

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 24 Apr 2008 21:03:53 +0200

Attacking Barack with the Boss. - By Bill Smee - Slate Magazine: “Or, if you’re Hillary Clinton, you might try to turn the Boss’ show of support for Obama into a big fat negative. Slate V imagines what the attack might look like.”

(Hittat via Katrine Kielos.)

Riktigt rolig! Tyckte bl.a. också Johan Sjölander, Katrine hade fått den från Eric Sundström. Fascinerande att man faktiskt gör en såpass “proffsig” produktion av denna idé.

Norberg versus Malm

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 17 Feb 2008 14:00:19 +0100

Några synpunkter på affären Johan Norberg - Andreas Malm: “Bakgrunden, för den som inte känner till densamma: Andreas Malm skriver i DN-kultur en artikel om den växande europeiska islamofobin (läs hela här). Som exempel på denna tar han upp författaren Bruce Bawer och hans ”While Europe Slept”. I texten nämns också högerliberalen Johan Norberg. ”Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en “enidéstat” där kryperi för islam regerar” skriver Malm. Detta får naturligtvis de nämnda att rasa (åtminstone Norberg och Demirbag-Sten). Visst citeras vi i boken, ”men de citaten har inget att göra med Malms påståenden” skriver de i en replik. Malm svarar i sin tur med att i sin tur skriva att ”[o]m någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.””

Johan Sjölander har en riktigt bra betraktelse över kontroversen mellan Andreaas Malm och Johan Norberg. Särskilt gillar jag

Norbergs reaktion är därför fullt begriplig. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över med vilken kraft och (faktiskt) skicklighet han låter sig ikläddas rollen av det missförstådda och motarbetade geniet. Dramaturgin är för att använda ett slitet begrepp utsökt, med hjälten/offret/martyren å ena sidan och den onda gråa kulturelitsmaffian – symboliserad av Maria Schottenius – å den andra.

En skarp iaktagelse!