Peter Karlberg: Tag Socialdemokraterna

Hur utvecklas idéer

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 20 Aug 2008 23:42:13 +0200

FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här.”

Johan Sjölander avslutade för en tid sedan sin serie inlägg om FRA-frågan som jag tidigare kommenterat. Serien består alltså av 4 delar varav den ovan citerade är den sista (del 1, 2 och 3 bör förstås läsas först).

Visst är det så som Sjölander påpekar att socialdemokratisn ställningstagande i denna fråga är baserat på ett vägval, dock vet vi inte ännu hur starkt förankrat detta vägval är. Thomas Bodström skriver t.ex. idag på DN Debatt

Förre justitieministern Thomas Bodström (s) om FRA-lagen: Innan man tillåter signalspaning mot enskilda personer måste det finnas någon form av befogad brottsmisstanke. FRA-lagen som den ser ut i dag innebär massavlyssning, som drabbar många oskyldiga. En rad frågor utreddes aldrig innan riksdagen fattade beslut om lagen. Det är inte rimligt att ge FRA kontinuerlig tillgång till alla telekommunikationer över Sveriges gräns. Tillstånd bör krävas av ett oberoende domstolsorgan. Signalspaning behövs, men ingrepp som innebär intrång i integriteten måste regleras hårt. Man borde analysera Europadomstolens praxis när det gäller skyddet för privatlivet och korrespondens. Regeringen Reinfeldts hållning – att ingen förstått och alla överdriver – håller inte, skriver Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.

Så länge han gör sig till uttolkare av den gällande partilinjen gör han det bra som synes. När han skall försvara sin egen medverkan i utvecklingen mot Bodströmsamhället demonstrerar han tyvärr två saker, dels att han ingenting egentligen förstår, dels att han är olämplig som talesman för partiet i dessa frågor. Det senare synliggörs i en del kommentarer till artikeln i DN där trovärdigheten ifrågasätts.

Men åter till Sjölander. Jag tror hans analys är riktig så länge vi håller oss på ytan dvs vad som sägs och görs. I min kommentar till de tidigare inläggen efterlyste jag en något fördjupad analys med fokus på vilka intressen som styr själva ideologi/idé-produktionen eller om man så vill hur vi tänker, hur vi uppfattar verkligheten.

För att förenkla något: Ett samhällssystem som vårt behöver upprätthållas och för det krävs rimligt folkligt stöd (för att upprätthålla en upplevd grad av delaktighet). Om vi då beskriver systemet som kapitalistiskt så är det faktorer som äganderätt, möjlighet till utsugning av arbetare (för att använda marxistisk terminologi) som utgör fundament. För att det skall vara möjligt att upprätthålla det folkliga stödet måste “systemet” betala i form av rimlig levnadsstandard för de flesta, trygghet, skydd mot omvärlden etc. Konsekvensen av detta är att vi formar ideologiska motiv för t.ex. arbetslöshetsförsäkring som får ett slags eget liv alldeles fria från kopplingen till funktionen att legitimera “systemet”. Sjölanders analys stannar vid denna ideologiska nivå och det är också så de flesta av oss vanligtvis tänker om politiska frågor.

Samhällssystemet behöver också skydda sig mot allehanda hot. De mest grundläggande skyddet utgörs av en försvarsmakt som skyddar den territoriella integriteten. Polisen är en annan del och kan ju i samband med mer våldsamma oroligheter sättas in mot den egna befolkningen. Mer subtilt blir det när man tittar på det inre skyddet – upprätthållandet av ordning och reda. Historiskt har religionen spelat en framträdande roll när det gäller att påverka folks “inre kompass”, att förse oss med moraliska regler och andra ramar för hur vi får bete oss – allt med effekten att upprätthålla den inre ordningen, systemet, utan bruk av våld. Begränsningen av religionens funktion står i rätt tydlig proportion till den ökade kunskapsnivån hos folk i allmänhet. Då behövs andra former för att hålla folket i herrans tukt och förmaning. Yttre hot är ett verkningsfullt medel – man skulle kunna säga att hade inte 11/9 inträffat hade man fått skapa ett.

Tidigare fyllde också kyrkan en roll som filtrerare av information men i takt med den framväxande medieindustrin minskade denna roll. Den övertogs då av journalisterna – grindvakter enligt Skyttes modell. Teknikutvecklinge omöjliggör nu upprätthållandet av mediernas makt över informationsspridningen. Då kommer förstås som ett brev på posten idéer om att med tekniska åtgärder försöka begränsa tillgången vilket nu florerar inom bl.a. EU.

Politiken blir därmed ett uttryck för det spel som systemet i sig själv skapar och har att hantera de motsättningar och konflikter som uppstår.

Hur det samhälleliga varat blir ideologi

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 06 Jul 2008 18:11:56 +0200

Socialdemokratisk ideologi: “PM Nilsson skriver vidare att folkhemmet föddes ur praktisk problemlösning, inte socialdemokratisk ideologi. De stora efterkrigstida socialdemokratiska familjepolitiska reformerna är i dag blytung svensk vardag, som de flesta faktiskt bejakar och uppskattar. Av alla barn i Sverige mellan ett och fem år är 80 % inskriva på dagis (eller förskola som det egentligen heter). Jag önskar att vårdbidragstillskyndarna i KD tar del av artikeln. Och även om familjepolitiken handlar om problemlösning – då som nu – så hade det nog inte blivit så bra utan socialdemokratisk ideologi!”

(Hittat via s-bloggar.)

Ibland blir man nästan förvånad över hur bristen på skolning uttrycker sig – på politisk sådan men också när det gäller historia och analysförmåga. För det senare krävs förstås en vettig begreppsapparat och en insikt om att våra tankar, våra föreställningar inte uppstår av sig själva utan helt enkelt i stor utsträckning formas av den verklighet vi lever i och hur den beskrivs.

Ofta är det ju fråga om att se sammanhang och helheter snarare än enskildheter och enstaka händelser. Så gäller förstås också den fråga som SigBritt Ahl uppmärksammar tack vare PM Nilssons artikel i en pågående serie i DN. PM Nilsson tror/dde alltså att föräldraförsäkring och dagis revolutionerat svenskt familjeliv – att det är socialdemokratins fel, uttryck för socialdemokratisk ideologi – och får av Camilla Odnoff veta att detta ju bara är borgerlig propaganda och att den reform som betytt något är de Erlandska skolreformerna på 40-talet. Och visst är det ett sätt att låta enstaka händelser utgöra milstolpar i utvecklingen men det lämnar fortfarande mycket att förklara. PM Nilsson har emellertid funnit det viktigaste – nämligen att Sverige genom en i huvudsak av socialdemokratin utformad pragmatisk politik byggt upp ett samhälle som å den ena sidan tillfärsäkrar kapitalet tillgång till hyfsat kompetent arbetskraft och å den andra sidan tillfärsäkrar samma arbetskraft drägliga, för att inte säga riktigt bra, levnadsvillkor.

Skule jag leta en händelse så är det Saltsjöbads-andans uppkomst. Vill man leta orsaker till enskilda reformer så finns ju oftast förklaringen just i kapitalets behov – av arbetskraft i tillräcklig mängd, med tillräckliga kunskaper, mätta och belåtna vilket betyder hyfsade löner, hyfsade bostäder m.m. Ser man det mer ur arbetarklassens perspektiv så har denna utveckling förstås varit i huvudsak positiv. Fram t.o.m. 60-talet betalades en del av standardhöjningen med ökad utsvettning som dock inte märktes särskilt tydligt – tidigare hade en industriarbetarlön räckt rätt långt när det gäller försörjningen av familjen, nu behövs två löner för det. Detta faktum är den enskilt viktigaste när det gäller en rad familjerelaterade frågor och här kommer det samhälleliga varat att bestämma ideologin.

Nödvändiga företeelser som två löner blir kvinnlig frigörelse och självförsörjande, förvaring av barnen (dagis) blir allmän förskola osv. Man kan se detta också i förändrad syn på t.ex ensamståendes rätt att adoptera som är en funktion av för lågt födelsetal. Med detta vill jag påvisa att det oftast är så att vårt tänkande formas av omständigheterna och den ideologiska överbyggnad som följer av dessa, som ger oss motiv för dessa. Det gäller därför att förhålla sig mycket kritisk till dessa tankar, särskilt när de tenderar att bli ideologiskt baserade låsningar till enskilda fenomen.

Lösningar, reformer, som ur pragmatisk synvinkel var rätt lösningar för sin tid behöver inte vara det för vår tid. I många fall borde resultatet av reformer t.ex. när det gäller utbildning snarare ge upphov till nya reformer på andra områden. PM Nilsson tar t.ex. upp monopoliseringen av alkoholförsäljningen som ju syftade till att minska fylleriet – då säkert en rimlig åtgärd men frågan jag ställer mig är ju om en väsentligt ökad kunskapsnivå bland medborgarna fortsatt kan motivera den typen av förmynderi.

Trafikkaos i bananrepubliken

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Fri, 04 Jul 2008 00:35:23 +0200

Två stora bilolyckor på E4:an: “Långa köer i södergående riktning Först en stor krock med fem personbilar inblandade. Sedan en frontalkrock. E4:an har drabbats av två stora olyckor i dag, båda i närheten av Södertälje. Första larmet kom klockan 17.07. Fem personbilar hade krockat en kilometer från trafikplats Salem. Ingen person kom till skada, men resultatet blev långa köer. 19.17 kom andra larmet. En man körde i mycket hög hastighet i fel färdriktning på E4 i Södertälje på torsdagskvällen.”

Jag “råkade” ut för båda dessa olyckor i den meningen att jag dels runt en och en halv timme efter den första olyckan var på väg säderut från Stockholm (efter att ha deltagit i dagens Bananrepublikfest mot FRA-lagen), dels besökte mina föräldrar i Södertälje på vägen hem och då hamnade i kön pga av den andra olyckan också runt en och enhalv (till två) timmar efter att den inträffat. I båda fallen vill jag uttrycka min irritation över att bärgningsarbetet tar så f-t lång tid – det är faktiskt inte rimligt.

Att svenska bilister i allmänhet saknar den känsla för samverkan och anpassning som präglade trafiken i Frankrike (som jag skrev om häromdagen) blir också extremt tydligt. I den kö som uppstod före avfarten till Södertälje Syd var det förstås ett antal som använde vägrenen för att tränga sig före – fullständigt oacceptabelt osolidariskt!. Flera skall förstås också byta fil och därmed orsaka dragspelseffekter (men vad f-n, viktigast är ju att jag kommer fram först!).

Sen inträffade det som är legio i stockholmstrafiken – folk ligger kvar i vänsterfil trots att högerkörfältet är fritt. Idag hamnade jag bakom PBN 615 som inte lyckades flytta på sig förrän mer än 2/3-delar av sträckan till Järna avverkats – och då talar vi om hundratals meter av ledigt utrymme i högerkörfältet). Två-tre gånger demonstrerade jag detta genom att självklart gå över i höger körfält när det blev fritt – helt utan effekt. Använd gärna backspegeln känns väl som den snälla varianten av uppmaning.

Bananrepublikfesten var för övrigt lyckad. Lite lite folk kanske jag tyckte men så lite som ett hundratal som Daniel räknat var det inte – det var åtminstone ett större antal hundra som var där runt halv fyra när jag anlände, enligt Aftonbladet några hundra. Jag saknade dock alla socialdemokratiska vänner, kanske inte alla, men främst lite mer namnkunniga personer och en mer “officiell närvaro”. Nog borde partiet kunna masa sig till att delta i denna form av aktioner (Ulvskog, upp på barrikaderna!) och inte överlåta till Piratpartiet att ta alla poängerna, även om miljöpartiet också försöker. DN såg/hörde t.ex. bara miljöpartister och vänsterpartister trots att vi var ett antal socialdemokrater närvarande om än alltför få.

Nästa gång vill jag ha partistyrelsens uppdrag att bära partiets fana – behövs talare kan både jag och andra som Laakso och Brockman säkert ställa upp. Även om jag gav Bodström rätt igår så är han inte en lämplig person i dessa sammanhang (risken är stor att han blir utbuad).

Per Wirtén har så rätt!

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Tue, 17 Jun 2008 06:18:03 +0200

Dagens Arena | Fluktarlag som bryter mot lagen: “Många tror att socialdemokraterna gillar lagförslaget. Det är inte konstigt. Sverige har haft ett politiskt mönster där socialdemokrater och moderater kört betongpolitik i samförstånd. Nya kanoner, asylmurar och övervakning har alltid svetsat samman båda poler. Man kan lugnt säga att socialdemokraterna haft en naiv syn på staten som maktutövare. Slut ögonen, luta dig tillbaka och du hör Thomas Bodström argumentera för lagen. Du vet precis hur han skulle låta.
Men nu gör han inte det. Bodström säger inte det han alltid sagt. Ett gammalt samförstånd har brutits. SAP:s nej är ett tecken på hur blockpolitiken cementerats. Betongen som metafor har fått ny betydelse. Förhoppningsvis också ett tecken på att socialdemokratin äntligen börjar bli liberal i en del frihetsfrågor, äntligen “dom nya liberalerna”, som Olle Svenning förutsåg i en bok för åtta år sedan.”

Jag skulle bli så stolt om Wirténs (och Svennings förutsägelse) tydande av tecken är på väg att bli verklighet – en socialdemokrati som förvaltar det verkliga liberala arvet, som slåss för att utvidga de mänskliga fri- och rättigheterna, som slåss för att utveckla vår demokrati.

Per Wirtén påpekar också det självklara – med en konstitutionsdomstol (författningsdomstol) skulle FRA-lagen inte varit möjlig.

PS Nu skall jag se om jag hinner in till riksdagshuset till kl. 08.00 DS

EU versus demokrati

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 14 Jun 2008 10:51:27 +0200

Vore det demokratiskt om en miljon irländare raserade ett fördrag som 17 länder (med ca. 400 miljoner invånare) redan antagit?: “Rent personligen tycker jag att det rimmar illa med demokrati att ett land på dryga 4 miljoner skall kunna rasera något som alla andra ställt sig bakom. Folkomröstningsinstitutet är inte bra, särskilt inte när det kommer till komplexa frågor som denna är. Har kunnat läsa att kalkonjäv*ln från Irland som var med i Eurovision Song Contest också gett sig in i debatterna och råder Irländarna att hämnas för dess fiasko. Folkomröstningar blir lätt cirkus och detta tar nog priset. Även svenska folkomröstningar har haft sådana inslag. Är nys att svenska folket inte kunnat säga till något om fördraget i ett val. Efter det att konstitutionen föll så har vi haft en valrörelse i Sverige. Var väl ingen hemlighet för någon att diskussioner fördes för att förändra detta. Jag tycker i alla fall att jag har haft möjlighet att säga till om vad jag tycker…”

(Hittat via s-bloggar.)

Det här med demokrati är tydligen väldigt svårt. Andreas Sjölander lyckas verkligen förvirra begreppen. Oaktat att vi (Sjölander och jag) sannolikt är rätt överens om att t.ex. Lissabonfördraget är bättre än Nicefördraget så går det ju inte att komma ifrån att EU faktiskt än så länge är en union av självständiga stater (nationer) – och det är ju inte antalet svenskar i EU-parlamentet som är den viktiga frågan. Därmed måste ju varje land självständigt ha rätt att uttrycka sin åsikt och inför fördragsändringar som ju kan liknas vid grundlagsändringar så är nog vetorätt det enda rimliga. Lite patetiskt blir det också när Sjölander ställer någon miljon irländare mot 400 miljoner andra europeer. De senare har ju definitivt inte yttrat sig annat än indirekt, hur många som hade instämt med irländarna om de fått chansen vet vi inte. Det enda demokratiskt sunda i frågor som dessa är att anordna beslutande folkomröstning i hela EU, så att varje europe får en röst oaktat nationell tillhörighet.

Catti Ullström ställer en relevant fråga (på Jonas Morians blogg av för mig fullständigt obegripliga skäl) Vad hvilja Socialdemokraterna – Med EU? Tyvärr besvarar hon den inte mer än att tala om på vilka områden hon är kritisk, dock det skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en diskussion som skulle kunna ligga till grund för en progressiv socialdemokratisk europapolitik.

Sjölander ger mig rätt men har fel:-)

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Thu, 29 May 2008 21:49:28 +0200

Peter Karlberg har rätt. Och fel.: “Häromdagen skrev jag ett inlägg om vänstern och pessimismen (du hittar det här, tidigare har jag varit inne på liknande tankegångar exempelvis här). Sossebloggaren Peter Karlberg kommenterar och säger att han inte känner igen sig, eftersom vänstern till sin natur är optimistisk . Och jag vill ge Karlberg både rätt och fel.”

(Hittat via s-bloggar.)

En rolig diskussion som förstås förs vidare av det faktum att vi inte definierat vad vi menar med begrepp som vänster, socialdemokrati, socialism, optimism och pessimism. Vi verkar egentligen överens om att vänsgtern/socialismen i grunden präglas av framtidstro, optimism, tro på männiksan och hennes förmåga osv. Oenigheten kommer när vi relaterar det till vänsterna praktik – jag som har ett lite mera tydligt marxistiskt förflutet skulle förstås snarare kalla den pessimism eller brist på visioner för vår tid som uttryck för en högeravvikelse (till skillnad från de som tycker att frihetsargumenterande socialdemokrater är höger).

Politik för arbete eller för arbetare - är det frågan?

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Wed, 14 May 2008 23:59:29 +0200

: “VI MÅSTE INSE ATT DET som moderaterna kallar utanförskapet inte handlar om sysselsättningen. Den kritik som moderaterna riktade mot oss i valrörelsen och har fortsatt att rikta mot oss sedan dess är mycket mer omfattande och kan inte bemötas med en diskussion om sysselsättningen. Moderaterna beskriver Sveriges problem som att under socialdemokraternas tid vid makten ”växte ett gigantiskt utanförskap fram”. Samhällets resurser ”tvingades” användas till att ”finansiera utanförskapet” och detta ”urholkade resurserna till välfärden”. Utanförskapet är därför ”stöld”.
VAD MODERATERNA SÄGER är att de som tjänar på en socialdemokratisk politik inte längre är den breda arbetande befolkningen. De som tjänar på socialdemokratisk politik är några andra. Personer med låg arbetsmoral som bidragsfuskar. Eftersom vi socialdemokrater inte längre representerar den breda arbetande befolkningens intressen behövs alltså ett nytt arbetarparti och det är här som moderaterna kommer in.”

(Hittat via Den unga kaxiga tjejen Katrine Kielos.)

Kielos skriver klart tänkvärt i Frihet. Jag tror hon fångat själva kärnan i den “världsbild” högeralliansen lyckades sälja till den, visserligen ganska lilla, grupp väljare som 2006 valde att lägga sin röst på alliansen istället för att stödja socialdemokraterna. De som alltså uppfattar sig som tillhörande den hårt arbetande befolkningen som får betala för andras lättja, fusk och som med viss rätt gärna stämt in i Internationelens “vi under skatter digna ner”. De som upplevde att vi sossar faktiskt pratar mer om nivåer på arbetslöshetsersättning, sjuklön och andra helt eller delvis skattefinansierade system/verksamheter och betydligt mindre om hur livet skall förbättras också för dem som har jobb men inte får så värst mycket ut av det (utom små marginaler och kanske oron för att förlora detsamma). De som faktiskt inser att världen (åtminstone här i Sverige) inte bara kommer att erbjuda avancerad tjänsteproduktion för vilken lång utbildning är av nöden utan också av en mängd relativt sett okvalificerade arbeten inom transport, handel och annan service.

SAP måste återerövra folkrörelsetanken

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sun, 11 May 2008 13:58:36 +0200

SAP, företag eller folkrörelse?: “Medlemsraset i det socialdemokratiska partiet är även kopplat till medlemsraset i alla föreningar. I allt från idrottsföreningar till fackföreningar. Idag konkurrerar föreningslivet med så mycket annat. Den delen av befolkningen som arbetar, jobbar även mera. Alla medier som Internett och TV har konkurerat ut folkrörelsen i Sverige. En ökad genomsnitlig ålder på befolkningen är också en orsak. Många nya svenskar är inte heller vana att organisera sig i föreningar. Varje generation måste lära nytt. Och då hjälper det inte endast med någon form av politikerskola. Tex orättvisor måste upplevas. Massmedias destruktiva vinkling av politiska sakfrågor har också varit en sten i kistan. Även politikers skandaler och då utnytjande av samhällssystemet har duggat tätt under de senaste 20 åren. Vem litar på ett system som är korrupt? Vad betyder ett minskat medlemsantal i vårt parti? För oss betyder det minskande medlemsantalet att talet om att vi är är en folkrörelse klingar allt mer och mer falskt, men betyder det något?”

(Hittat via s-bloggar.)

Björn Andersson diskuterar partiets framtid i termer av kampanjorganisation (företag) versus demokratisk basorganisation (folkrörelse). Det är en mycket viktig diskussion. Även om partiet organiserar runt 100 000 människor så utgör den aktivitet dessa erbjuds inte ett alternativ för så många fler (och kanske inte ens för så många av de nuvarande medlemmarna). Partiledningen har lanserat en kampanj för att värva flera medlemmar men trollat bort det aktiva deltagandet genom att introducera den fåniga från idrotten hämtade metaforen supportrar.

Bloggande kamrater(s)!

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Sat, 10 May 2008 15:03:48 +0200

www.s-bloggar.se: “På www.s-bloggar.se finner du de populäraste socialdemokratiska bloggarna samlade på samma plats. Alla skall med. Just nu hittar du 420 bloggare som tillsammans publicerat 27148 inlägg!”

Kamrater!

Tillsammans är vi starka - söndrade vi falla!

Under en längre tid har jag funderat över varför vi socialdemokratiska bloggare syns så dåligt i den allmänna debatten - vi är ju så många och definitivt inte mindre läsvärda en t.ex. centermärkta bloggare. Är vi verkligen nöjda med att i bästa fall hamna på mest lästa hos s-bloggar under några dagar? Har vi inte alla ett gemensamt intresse av att synas och höras i den stora bloggosfären, att de frågor vi kommenterar och diskuterar syns och hörs och då inte bara när någon fäller någon särdeles klantig kommentar om våra politiska motståndare.

Att synas och höras utanför vår egen lilla krets borde ligga i allas vårt intresse, det ligger i alla fall i partiets intresse. Nu framstår socialdemokratiska bloggare i andras ögon som en liten krets med relativt få besökare. Kolla t.ex. vilka bloggar som har flest läsare på Bloggtoppen, första sosse är Katrine Kielos på 15:e plats idag.

Det finns flera andra tjänster där vi borde vara mera synliga. En är knuff.se. På den är det mycket enkelt att bli synlig - det krävs bara att andra länkar till ditt inlägg och pingar nyligen.se. Använder man alltså s-info som verktyg för sitt bloggande behöver man bara se till att länka till andra som skrivit om det man själv vill skriva om - nyligen pingas automatiskt. Gör det!!!

En annan är bloggportalen.se som drivs av Aftonbladet. Här är det lite svårare, man måste själv registrera sin blogg och därefter också pinga bloggportalen. I övrigt gäller samma som för knuff - man måste länka til andras inlägg. Gör det!

Att jag nu riktar denna uppmaning till er alla beror på att det under veckan som gått publicerats en ny s.k. bloggintervju på partiets YouTube-kanal. Den handlar om jobben - om vår jobbpolitik. Intervjuare är två socialdemokratiska bloggare (Nina Unesi och Erik Laakso) som båda skrivit om detta. Om kanske bara ett 10-tal kamrater valt att skriva om denna händelse, länkat till själva filmen och kanske också länkat till Nina eller Erik hade filmen fått mycket större spridning, vi kunde toppat knuff i flera dagar.

Eva Hedesand Lundqvist ställde häromveckan frågan ”Varför så många s-bloggar på samma tema”. Frågan borde snarast vara varför så få s-bloggar länkar till varandra!

Vi vill synas, vi vill höras kamrater!

Jag utmanar er alla att bidra till detta - länka och pinga!!!!

Snygg debut, Erik

peter@karlberg.org (Peter Karlberg) — Fri, 09 May 2008 10:10:26 +0200

Intervjun Med Luciano Astudillo Upplagd: "Nu kan ni se den senaste bloggintervjun, den här gången alltså med Luciano Astudillo."

Bästa citatet från intervjun (och Eriks debut var lysande):

"Vi måste vara bäst, det är vårt historiska arv!"