Mordet på Anna Lindh

Tiden straxt före och efter folkomröstningen har präglats av mordet på Anna Lindh och två märkliga tendenser i samband med rapporteringen kring detta. Den ena präglas av ett närmast förhärligande av personen Anna Lindh. Hon är värd all respekt och hennes såväl politiska som personliga egenskaper är imponerande – ändå blir det för mycket när man får intrycket att alla oavsett inställning i övrigt nu sällar sig till hyllningskören. Normalt finns det ju omfattande kritik mot de idéer och tankar Anna Lindh stod för t.ex. från politiska motståndare i andra partier. Nästan 57 % av den svenska befolkningen hade helt annan uppfattning i den kampanj som Anna Lindh faktiskt bedrev in till sin sorgerliga död.

Den svenska utrikespolitiken under de senaste åren har också i vissa avseende, enligt min mening, varit svag och/eller otydlig. Det gäller framförallt Irak-frågan där vi borde agerat betydligt kraftfullare för ett FN-fördömmande av USA:s krigsförberedelser och efter invasionen fortsatt och med hög röst protesterat mot densamma. Vårt stöd för palestinernas sak borde också vara tydligare – det finna en mängd exempel på israeliskt agerande som också borde utlöst kraftfullare publika fördömanden t.ex. byggandet av muren, förödmjukande behandling av palestiner i allmänhet och deras president i synnerhet och annat.

Den andra tendensen jag finner märklig är såväl polisens agerande såsom det framstår i pressen och medias sätt att förhålla sig till polisens arbete. Det verkar som om utredningen präglas av ett behov av att utan egentliga indikationer framställa någonslags gärningsmannaprofil och sedan leta efter de som passar in istället för att utifrån de spår som finns/borde säkrats leta efter densamme. Därmed bäddas för de senaste dagarnas fullständigt sanslösa rapportering om en person som misstänks som det verkar nästan utan konkreta bevis. Denna person betraktas i media som den sannolika gärningsmannen och han beskrivs på ett sätt som gör att alla som någon gång träffat honom lätt kan identifiera vederbörande. Ponera att han är oskyldig? Vem skall betala skadestånd – sannolikt staten (och i alla fall inte utredarna som spridit informationen)?

Tiden straxt före och efter folkomröstningen har präglats av mordet på Anna Lindh och två märkliga tendenser i samband med rapporteringen kring detta. Den ena präglas av ett närmast förhärligande...