Folkomröstningsresultatet

Jag är mycket besviken. Självklart fanns det inget i de före omröstningen gjorda opinionsundersökningarna som indikerade ett annat resultat än det vi fick. Möjligen var majoriteten för ett nej till euron något större än väntat mot den bakgrunden. Under veckorna före omröstningen fick jag dock en känsla av att opinionen vänt – detta baserat på många samtal/diskussioner med grannar och kollegor och inte minst från några lördagars valstugearbete.

Tydligen var mitt intryck helt felaktigt – det tycks snarare som om det direkt omvända hände. För mig blir då frågan på vad det beror att så många vände sig bort från fördjupat internationellt samarbete och solidaritet. EU som plattform för sådant är tydligen inte alls förankrat i stora delar av den svenska befolkningen som tydligen ser oss ”som oss själva nog”. Inte ens den, sedan terrorattacken mot World Trade Center i NewYork, internationella utvecklingen där den enda supermakten USA helt negligerar folkrätten och hämningslöst (och med militära medel) anser sig ha rätt att göra vad som helst som gagnar de egna intressena tycks väcka farhågor. I denna värld behövs ett starkt Europa.

Riktigt roligt blir det dock när olika företrädare för respektive sida analyserar resultatet. Från borgerligt ja-håll har huvudansvaret lagts på Göran Persson. I detta ligger en del. Främst har socialdemokratin och då förstås i synnerhet partiledningen misslyckats med att sedan medlemskapet i EU förankra detta bland medlemmar och sympatisörer. Samma andel som då var emot tycks fortsatt vara i grunden negativa och då blir förstås det naturligt att markera detta i omröstningen om euron. Bland flera socialdemokratiska sympatisörer har jag också mött en betydande misstro just mot Göran Perssons person (agerar i eget intresse, lägger munkavle etc) som tog sig just uttryck som en avsikt att rösta nej till euron. Själv förstår jag inte detta. Misstagen var förstås att 1) inte aktivare föra ut det positiva med EU-medlemskapet (flerårigt) och 2) att sannolikt av internpolitiska skäl ha euro-motståndare i regeringskansliet. Att kräva rimlig grad av lojalitet i en central fråga är däremot inget misstag om det än kom att skildras väldigt negativt.

Flera av de borgerliga partiledarna borde däremot titta närmare på sina egna sympatisörers röstande. Inte heller de kan stoltsera med att ha ökat andelen positiva. Från nej-sidans företrädare kan man dock få höra rätt långtgående slutsatser kring vad folket egentligen röstat för (eller emot). Särskilt intressant blir det när man som t.ex. Peter Ericsson från Miljöpartiet anser att det svenska folket genom att rösta nej till euron egentligen sagt en hel massa om EU. Jag tror inte det av flera skäl. Det viktigaste är att de nej-röstande inte uttryckt en enda gemensamm ståndpunkt annat än att de inte vill ha euron. I själva verket består majoriteten av allt från mer eller mindre uttalade nationalistiska strömningar (den högra extremen) via vanlig oro inför förändringar och tro på att man vet vad man har men inte vad man får och rädsla för att bli indraget i andra länders ekonomiska problem till motstånd mot EU som sådant (andra extremen – dock knappast radikal och vänster). Jag tror att den stora gruppen nej-sägare finns i mitten av denna skala.

Den gruppen har liksom säkert de flesta på ja-sidan också en del kritik mot företeelser inom EU. Jag tror de flesta svenskar som reflekterat över frågan t.ex. ogillar EU:s jordbrukspolitik som ju inte minst ur global synpunkt borde skrotas omedelbart. Detta och annat måste ändras och de flesta inser säkert att det både kan och ska göras inom unionen.

Enligt någon nyligen genomför undersökning vill en majoritet rösta om euron redan 2006. Bland yngre väljare var andelen 58%. Detta är också intressant. Förslag om att relativt snart genomföra en ny folkomröstning tror jag skulle mötas med ett ramaskri och av många anses odemokratiskt. Tyvärr är det ju så att de senaste folkomröstningsresultaten (om än att de inte alltid respekterats fullt ut) hittills tycks ha en närmast evig giltighet (kärnkraften är ett exempel på detta). Som jag ser det kan bara en massiv opinion framtvinga en ny omröstning i närtid alternativt att vi faktiskt får ett euro-val 2006. Detta skulle kunna ske om den ekonomiska utvecklingen bidrar till att det inom socialdemokratin går att enas kring behovet av euron och därmed sluta den mycket långvariga splittring som gäller kring EU-frågan. Det tråkiga med detta är förstås att en sådan process måste betalas genom ökad arbetslöshet, högre räntor, försämrad kronkurs m.m. Ingen önskar en sådan utveckling och även jag hoppas förstås slippa få en sådan ”draghjälp”.

Besvikelse till trots – även en minoritet har rätt att fortsätta kämpa för det man tror på. Jag hoppas därför få se många kamrater bidra till en ökad förståelse för Europa-tanken som freds-och solidaritetsprojekt och för ett engagerat svenskt deltagande i det europeiska projektet.

Jag är mycket besviken. Självklart fanns det inget i de före omröstningen gjorda opinionsundersökningarna som indikerade ett annat resultat än det vi fick. Möjligen var majoriteten för ett nej till...