Övervakningssamhället

Alla har vi väl läst någon framtidsskildring eller sett någon film i samma genre där medborgarnas förehavanden övervakats in i minsta detalj såväl privat som i det offentliga. De flesta har väl som jag betraktat dessa framtidsscenarier som i och för sig tekniskt möjliga men som samhälleligt omöjliga i en demokrati.

Tyvärr verkar det ju inte som om demokratiska stater har spärrar mot detta. Bodströms förslag angående sparande av elektronisk kommunikation är ett exempel. Detta är alltså förslag som drivs av en svensk socialdemokratisk justitieminister – sanslöst är ett milt uttryck i sammanhanget.

På mer näraliggande nivå överumplades jag nyligen av att kommunalråd i min kommun utan förbehåll kan föreslå massiv video-övervakning i stan för att “öka tryggheten”. Precis som vännen Pär Ström skriver på sin webbplats www.stoppa-storebror.se “Vi rör oss i riktning mot allt mer övervakning – och varje litet steg kan motiveras med goda syften. Hur långt är lagom att gå?”.

Den planerade ökningen av automatisk hastighetsövervakning, billtullarna i Stockholm, övervakningskameror på skolor m.fl. är exempel på hur den vällovliga övervakningen sprider sig.

För mig är det uppenbart att vi håller på att gå för långt. De vanliga människornas integritet måste i ett öppet demokratiskt samhälle vara överordnad övervakning i brottsbekämpningssammanhang som bara bör få användas vid åtminstone skälig misstanke.

Alla har vi väl läst någon framtidsskildring eller sett någon film i samma genre där medborgarnas förehavanden övervakats in i minsta detalj såväl privat som i det offentliga. De flesta...