Klein om solidaritet

S måste formulera solidariteten – igen: “Ska vi även om vi är en liten nation försöka vara med i en växande internationell opinion för att söka en nyare värld? undrade Olof Palme i riksdagen 1968.
Palme såg hos den unga generationen en växande solidaritet med förtryckta runtom i världen.
”Om nationer förlorar lojaliteten hos sin ungdom är de allvarligt sjuka. Om demokratin försummar de problem som är avgörande i mänsklighetens sociala verklighet – kriget, svälten, förstörelsen – kommer människorna att vända sig bort genom att fly till isolering eller genom att ty sig till frälsnings-läror”, fortsatte Palme.”

(från Aftonbladet.)

Palme var sannolikt en av Sveriges mest betydande politiker i vår tid. Beskrivningen av hans gärning och människors förhållande till honom varierar beroende på perspektiv och kanske också mer nutida syften. Det var lite kul att höra Anders Björck i TV nyss som försökte tona ner det hetsande (kallas av många hat) som högern ägnade sig åt under lång tid.

Maj-Britt Theorin som var med i samma program (Debatt tror jag det heter) som Björck tillskriver Palme äran för alla väsentliga framsteg som gjordes på jämställdhetsområdet. Det är möjligen lite ohistoriskt. Under framförallt 60-talet var suget efter arbetskraft så stort att åtgärder som syftade till att få ut kvinnor på arbetsmarknaden snarast var en nödvändighet och jämställdheten den retoriska överbyggnaden. Men det är intressant att se hur aktörer saknar förmåga att se vilka intressen de egentligen företräder.

Själv har jag två intryck som påverkade mig mycket. Det ena handlar om det utrikespolitiska engagemanget. Då – runt skiftet mellan 60- och 70-tal – var socialdemokratin först inte alls på rätt väg. Det var snarast tack vare den mobilisering som skedde utanför partiet som en svängning skedde som mera entydigt tog avstånd från USAs aggression mot det vietnamesiska folket. Själv har jag skanderat “Palme och Geijer – Nixons lakejer”. Till slut kunde man – särskilt efter Palmes berömda tal i vilket han fördömde bombningarna av Hanoi – säga att socialdemokratin hittat rätt. Nu har tyvärr den politik som entydigt tar ställning motaggression, för de förtryckta folkens rätt att försvara sig och för internationell solidaritet kraftigt försvagats vilket är olyckligt. Sveriges röst behövs fortfarande i världen, för frihet och självbestämmande för alla världens folk.

Det andra intrycket gäller demokratiserandet av arbetslivet eller om man så vill stärkandet av de anställdas ställning på kapitalets bekostnad som också förenades med den djupt solidariska parollen/ambitionen “arbete åt alla”. Skulle vara befriande om vi återupprättade ambitionen att faktiskt se till att det finns arbete till alla – och jag menar verkligen alla – men för det krävs en mycket mera aktiv “näringspolitik”. Vi måste återgå till en starkt tillväxtorienterad utvecklingsoptimistisk politik.

Technorati Tags:
Swedish, Politics, Solidaritet

S måste formulera solidariteten – igen: “Ska vi även om vi är en liten nation försöka vara med i en växande internationell opinion för att söka en nyare värld? undrade...