I kölvattnet på det i sig avskyvärda dådet den 11 september 2001 i New York och den efterföljande “kampen mot terrorism” har en rad misstag begåtts. Allvarligast är förstås de krig, ockupationer, som USA genomfört och som sammanlagt skördat mångdubbelt med offer jämfört med de motiverande terrordåden. Alldeles uppenbart är det ju också att det mesta som görs under beteckningen “krig mot terrorismen” är direkt kontraproduktivt eftersom det oftast skapar grogrund för extremistiska grupper särskilt i den muslimska delen av världen.

Dessvärre har den europeiska och därmed också den svenska politiken präglats av undfallenhet mot de särskilt, under president Bush, utlösta ambitionerna från USAs sida att utvidga sin intressesfär i synnerhet i mellanöstern. Det har tagit sig uttryck som att acceptera att enskilda människor kan berövas sina rättigheter i vårt land bara genom att USA anmäler dem till FN – ingen som helst rättslig prövning behöver göras.

Under 2000-talet har vi sett ett antal lagar iföreslås/införas som syftar till att i ökad grad mer eller mindre urskiljningslöst samla uppgifter om och/eller bedriva spaning på människor utan prövning i domstol. Tyvärr har vårt parti inte varit oskyldig därtill kraftigt influerat av påtryckningar från myndigheter och företag från USA t.ex. när det gäller fildelning. Detta har smittat av sig också i andra sammanhang – så ser vi hur man i ökad grad vill införa övervakning också av offentliga platser.

Den här utvecklingen är extremt oroande och kanske ett av de största hoten mot demokratin som vi känner den. Många av våra föregångare har lagt ner mycken kamp för de rättigheter vi nu oftast tar för givna. Som exemplet med hur snabbt en ny regering kan nedrusta arbetslöshetsförsäkringen visar finns det egentligen inga garantier för vad nya regeringar kan förorsaka. Ingen kan heller på ett absolut sätt garantera att information inte missbrukas oaktat hur reglerad den än är. Det som dock är allra mest oroande är hur lite denna fråga engagerar, hur lite för demokratin viktiga principer som rättssäkerhet, personlig integritet, yttrandefrihet m.fl. väcker debatt, hur lite vårt partis stolta historia när det gäller mänskliga rättigheter inte minst utrikespolitiskt vårdas.

Vi måste se till att få igång en diskussion kring vilken typ av samhälle vi vill ha. För min del är det självklart att vi skall stå på barrikaderna och ta kamp för ett öppet samhälle där ingen övervakas vare sig fysiskt eller i den digitala världen utan föregående prövning i domstol med undantag för begränsad videoövervakning av brottsutsatta platser.

Idag kan man till den ringa kostnaden  av 30 kronor enkelt via mobilen ta reda på någons inkomst, ev betalningsanmärkningar m.m. Många lämnar medvetet avtryck i den digitala världen och blir därmed möjliga att kartlägga även åsiktsmässigt. Det måste vara möjligt för var och en att kontrollera vilken information av mer personlig natur som görs kan samlas och göras publik, lagligt eller ej. Ibland används argumentet att den som inget har att dölja inte (alternativt rent mjöl i påsen) heller har något att frukta. Jag vill hävda att det argumentet i sin naivitet är svåröverträffat. Man behöver ju bara tänka på nazitysklands förföljelser av folkgrupper eller de angivarstater som fanns i vårt närområde för bara några tiotal år sedan för att inse att även dem med det renaste mjölet under vissa omständigheter har allt att dölja och att det enda möjliga skyddet ligger i att så lite uppgifter som möjligt får samlas och hanteras av offentliga och privata aktörer.

Jag föreslår

att arbetarekommunen uttalar sitt stöd för intentionerna i motionen och initierar ett i verklig mening folkbildande arbete till försvar för rättsstatens principer med tonvikt på rätten till personlig integritet

Mörkö den 11 februari 2007

Peter Karlberg