Drömmen om en skola för alla

Bevistade tidigare ikväll ett samtal om dagens och morgondagens skola som rubricerats just “Drömmen om en skola för alla”. Kombattanterna var Jan Björklund, skolminister, och Mats Wahl, författare. Domare var den f.d. skolministern Bengt Göransson, en av mina absoluta favoriter bland tidigare socialdemokratiska ministrar och en av få med någon intellektuell resning att tala om. Denna gång höll han sig dock helt i bakgrunden, egentligen helt förutom att han påpekade att vi i princip haft en kommunal skola sedan mitten på 1800-talet (under tiden från 20-talet och fram till slutet av 80-talet dock rätt kraftigt statligt reglerad). Salen i ABF-huset på Sveavägen var fullsatt.

Björklund och Wahls framträdande kan lite lätt förenklat beskrivas som en uppräkning av symptom på problem i svensk skola om vilka de dessutom tycktes rätt ense. De förslag, idéer, de valde att fokusera var i huvudsak symptombehandling. Skolans ordningsproblem dominerade och skolans innehåll nämndes i stort sett inte alls. Wahl efterlyste inslag i lärarutbildningen som tar upp vad man skulle kunna rubricera pedagogiskt ledarskap (alltså hur man gör som vuxen/lärare i skolan för att få rimlig auktoritet/ordning/respekt), en fråga som Björklund inte alls kommenterade trots att det ju hade varit ett gyllene tillfälle att reservera en del av den stora fortbildningssatsningen för att ge redan verksamma lärare lämpliga verktyg.

Jag gillade Björklunds sympatiskt ödmjuka framtoning när t.ex. frågan om eventuella kulturkrockars betydelse kom upp. Annars ledde inte heller publikens frågor till något samtal om orsaken till symptomen. Någon beskrev det vi alla kan se – om skolan förr kunde vara den plats som representerade både kunskap och social gemenskap så utsätts den idag för en mördande konkurrens i båda dessa egenskaper. Någon böjade för övrigt ställa detaljerade frågor om resusfördelningssystemet i Stockholm, lite av banan kan man säga.

För att exemplifiera detta med symptom och symptombehandling: Björklund konstaterar helt riktigt att andelen elever som läser B-språk (vanligen tyska eller franska) har minskat kraftigt de senaste 15 åren. Lösningen han verkar tänka sig är att begränsa valmöjligheten/premiera val av sådant språk. Detta är emellertid bara en möjlig lösning om det är så att problemet uppstått på grund av elevers taktikval – det är “jobbigt” med språk tyckte/trodde Björklund. Om problemet är att ungdomar inte ser en framtid där dessa språkkunskaper är värdefulla (inte för att komma in på universitet utan i livet) så funkar ju inte lösningen särskilt väl. Det skulle ju dessutom kunna vara så att ungdomarna gör en helt riktig analys. Personligen har jag försökt få alla mina barn intresserade av ett b-språk och alla 6 har också läst tyska eller franska. Samtidigt kan de ju se att jag aldrig använder min skoltyska men väl rör mig i internationella sammanhang som helt domineras av engelska. Själva konverserar de rätt obehindrat på engelska inte tack vare skolan utan snarare tack vare musiktexter, filmer och kanske mest väsentligt nätet.

Den här frågan är rätt central eftersom man kan hävda att förutom teknikämnet som introducerades för alla i grundskolan så sent som 1994 så ser såväl ämnesstruktur, innehåll som timplan i princip ut som det alltid har gjort. Världen har dock förändrats och det enda vi vet om framtiden är att den inte kommer att se ut som idag. I de anglosaxiska länderna talar man om “21st century skills” och i vårt grannland Norge har man kompletterat de vanliga baskunskaperna med “digital kompetense”. Den diskussionen efterlyser jag också i vårt land.

Förresten så avhandlades förstås mobiltelefonerna. Björklund refererade till ambitionen att ge lärarna rätt att beslagta sådana medan Wahl tyckte att det inte var lärarnas uppgift utan att föräldrarna skulle ringas in för att göra det. Vilken idioti, vilken värld lever de i undrar jag? Att man inte talar i telefon i sammanträdesrum (klassrum) är ju rätt självklart även om det blir allt vanligare att alldeles vanliga vuxna bara ursäktar sig lite och tar samtalet ändå). Jag stänger aldrig av mina mobiler, stänger bara av ljudet. Själv har jag också sett exempel på hur elever utan uppmaning använder kameran i telefonen för att t.ex. dokumentera experiment i fysik. Mobilen innebär att man alltid har en minräknare med sig. Man skulle kunna publicera både bilder och text på en blogg och därigenom dokumentera arbetat/lärandet. Runt om i världen pågår pedagogiskt inspirerat utvecklingsarbete kring hur man mer systematiskt kan använda mobilerna. Wahl vill att vi skall ringa in föräldrarna!!!!!

Technorati Tags:
Skola, Utbildning, Bengt Göransson, Jan Björklund, Mats Wahl

Bevistade tidigare ikväll ett samtal om dagens och morgondagens skola som rubricerats just “Drömmen om en skola för alla”. Kombattanterna var Jan Björklund, skolminister, och Mats Wahl, författare. Domare var...