Klassanalys versus identitetspolitik

Katrine Kielos: “Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik. En klassisk socialdemokrati hade sett ungas alkohol och drogkonsumtion, våld och ökningen av antalet samtal till BRIS i relation till klassamhället. Man hade letat efter förklaringarna till ungdomars uttryck för desperation i deras ekonomiska situation och deras föräldrars position på arbetsmarknaden. Man hade sett ungdomars ångest för att inte ha Cheap Monday-jeans som ett uttryck för hur klassklyftor påverkar hela familjer. De frivilliga utviken på sajter som snyggast.se hade förklarats med hur kvinnor i vissa socialgrupper inte har möjlighet till bekräftelse på annat område än det utseendemässiga. Individen hade helt enkelt inte som i Sahlins analys varit en lösryckt aktör skapad i förhållande till normer, utan hade analyserats som en del av en klass och dennas ekonomiska villkor. Politiska lösningar hade man funnit genom att förändra de ekonomiska och sociala villkoren för de mest utsatta grupperna och inte genom att försöka slå mot någon klass och könsblind ”jämförelseångest”.”

Jag tror Kielos har rätt. Själv saknade jag just klassanalysen i rätt många av kongressledamöternas inlägg i förra helgens allmänpolitiska debatt fast jag då valde att ställa ett samhålleligt perspektiv mot det pivata (som lika gärna skulle kunnat vara det individuella). Enn Kokk är inne på samma tema när han diskuterar Mona Sahlins s.k. linjetal på kongressen och påpekar att

“Men man måste komma i håg att det finns ett klassperspektiv på vad som är socialdemokrati, ett parti företrädesvis för löneanställda. Ser vi inte upp, kan socialdemokratin, även dess självbild, snart nog bli den av ett parti, som bra mycket – alltför mycket – liknar de amerikanska Demokraterna. Jag dristar mig till att gissa, att Mona Sahlin, nu också vald till ordförande i partiets programkommission, helt enkelt inte är tillräckligt bekant med sitt partis marxistiska ådra.”

Jag tror dock att man skall reducera klassperspektivets relation till väljar/medlemskadern utan se det som ett analysinstrument, en grundläggande ideologiskt formande kompass. Det bestämmer nämligen inställningen till politiken och dess omfattning.

Flera kommentarer hos Jonas Morian, där Kielos artikel var publicerad, verkar vilja beskriva klassanalysen som förlegad, som om analysinstrumentet skulle ha med väljargrupper att göra. Analysinstrumentet är ju till för att kunna orientera sig, för att kunna identifiera vad som egentligen orsakar ett problem (som ju kan upplevas vara helt privat, individuellt) på att sådant sätt att det ger möjligheter att finna politiska lösningar.

Ett kanske något förenklat exempel från mijöområdet: Transporter genererar bl.a. avgaser som orsakar miljöproblem. Ur ett individuellt perspektiv skulle alltså enskildas bilåkande kunna ses som problemet. Ser vi det ur ett samhälleligt och/eller klassperspektiv är det marknadens (kapitalets) lösning av transporterna i vårt samhålle som är problemet och vi kan därmed se att det är samhälleliga lösninagr som krävs – tvinga fram alternativa bränslen/transportslag och se till att de som gjort vinster på nuvarande ordning (bil- och oljeindustrin) så långt möjligt betalar omställningen.

Ställa krav på t.ex. övergång till annat bränsle senast år 20XX är en samhällelig lösning som tvingar producenterna att ta utvecklingsansvar, att införa trängselavgifter eller andra begränsningar av enskildas rörelsefrihet är motsatsen, en individuell lösning som dessutom riktas mot de med sämst resurser.

Technorati Tags:
Jonas Morian, Socialdemokraterna, Politik, Miljö, Enn Kokk, Mona Sahlin, Katrine Kielos

Katrine Kielos: “Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta...