Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Splittring av parti eller väljarbas?
Även en oxfordsprofessor kan ha fel (uppenbarligen): “Bakgrunden är nu förvisso lika enkel som begriplig; i Storbritannien har de konservativa föreslagit en flygskatt och labour är splittrade, eftersom det är arbetarväljarna som drabbas relativt hårdast.
Men i Sverige är situationen som bekant den omvända. Det var en socialdemokratisk regering som fattade beslut om att införa flygskatter som en del i den gröna skatteväxlingen, och vår nya högerregering som tog bort dem. Samma bild har vi rörande exempelvis bensinskatten. Det var socialdemokrater som stod upp för den, och borgerliga partier som lovade att sänka den (vilket när de sedan vunnit valet visserligen visade sig resultera i en höjning, så kan det gå.)
Jag säger nu inte att frågan om drivmedelskostnader är enkla och utan målkonflikter. Inte heller frågor som rör hur vi kan effektivisera den offentliga sektorn. Men att dessa frågor innebär att socialdemokratin håller på att spricka i sina beståndsdelar, det är helt enkelt fel.”
(Hittat via knuff.se.)
Jag har också läst Vernon Bogdanors artikel på DN debatt. Tror att Sjölander läser den med alltför kortsiktigt perspektiv. Bogdanors har rätt såtillvida att den socialdemokratiska välfärdsmodellen i huvudsak vunnit slaget om samhällsmodell. Han har nog också rätt när han därifrån drar slutsatsen att det är den som bäst kan visa på hur den skall moderniseras (inte höjda skatter, högre kvalitet, ökad individualisering av offentlig finansierade tjänster etc) som är framtidens valvinnare.
Erik Laakso uttrycker detta såhär:
Hur en socialdemokratisk politik för ett nytt århundrade ska utformas, har jag skrivit om flera gånger tidigare och jag har då pekat på att nyckel ligger i att se individen krav, vilja och motivation och att göra det utifrån frivilliga, kooperativa lösningar.
Resonemangen om vad som eventuellt kommer att splittra socialdemokratin ligger det också något i. Om man segmenterar väljarbasen ungefär så som Bogdanors gör blir det ju uppenbart att socialdemokratin vilar på tre ben – de lågavlönade, den “välbeställda arbetarklassen” och delar av medelklassen. För de två förstnämnda segmenten gäller, precis som Bogdanor noterar för de välbeställda arbetarna, att den hittillsvarande socialdemokratiska miljöpolitiken i allt för hög grad slår mot dessa. Under 90-talet klarade vi oss rätt bra ändå men jag tror att stigande missnöje med vår politik, som slutligen manifesterades i höstas, till viss del kan förklaras av att vi misslyckats med att formulera en politik (inklusive miljöområdet) som visar hur även de mindre bemedlade skall få del av den välfärd (i vid mening) som redan kommit de mer bemedlade till del. Där utgör ekonomiska möjligheter att flyga bara ett exempel.
Sjölander menar att socialdemokratin inte alls håller på att spricka – och i mer bokstavliga termer är ju det korrekt. Dock har vi ramlat ner från en nivå när det gäller väljarstöd som innebar att vi tidigare åtminstone någon valpeiod kunde sitta på egen majoritet till dagens som ju efter förra valet innebär at vi inte ens med stöd av tidigare “vänster”-partier når majoritet i riksdagen. I Sverige spricker inte partiet – i Sverige sprider väljarna ut sina röster mer.
Technorati Tags:
Johan Sjölander, Socialdemokraterna, Politik, DN, Erik Laakso, Miljö, Vernon Bogdanor
Då är vi kanske överens där också:-)
Personligen tror jag att det är viktigt att vi återupprättar en slags teknikoptimism, att vi dvs mänskligheten har förmågan att lösa problem och gå framåt (och med framåt menar jag att skapa ökande välstånd för alla och nu gäller det hela planeten). Miljöproblem skall alltså lösas genom att vi utvecklar alternativ som ger oss ännu bättre möjligheter att färdas i tid och rum.
Vi står säkert inte så långt från varandra även om jag nog menar att en del av det Bogandor uttrycker som ”splittring” ju redan skett men inte i formell mening utan genom att väljare övergett oss – rätt många procent om vi jämför några tiotal år tillbaka.
Och jag menar att detta till del beror på att vi inte klarat de två frågor Bogandor reser – vi angriper miljöfrågan genom att öka kostnaderna för vissa saker som innebär att lågavlönades levnadsvillkor försämras, vi hanterar kraven på mer individuellt anpassade offentliga tjänster som något vi tvingas acceptera alternativt som en negativ konsekvens av begränsade offentliga resurser.
Sen tror jag att vi har en mer grundläggande motsättning oss emellan när det gäller miljöfrågan. Min grundläggande uppfattning i den frågan är att vi valt fel väg i ett antal frågor – dessa kan sägas symboliseras av flygskatten. Vi lever i en tid när allt fler fått tillgång till möjligheten att besöka rätt så avlägsna delar av världen. Detta är ytterst värdefullt och har ju bland annat bidragit till att många kan upprätthålla täta kontakter med släkt och vänner som bor annorstädes.
Flyget och ett relativt billigt sådant är en förutsättning för detta. Flygets miljöpåverkan kan man då angripa utifrån två huvudsakliga strategier. Den ena innebär att man på kort sikt tvingar flgtransportörerna att betala vilket förstås ofelbart leder till att konsumenten får betala – alltså dyrare resor – som ju dessutom egentligen inte löser problemet, bara minskar dess omfattning.
Den andra innebär att man/vi/staten/industrin påskyndar utvecklingen av kostnadseffektiva alternativ till fossilberoende flygbränsle. Det skulle kunna lösa problemet med bibehållande av möjligheten för allt fler att ha glädje av möjligheten att kunna transportera sig med flyg.
Hej Peter, och tack för dina kommentarer på mitt inlägg. Om jag läser professorns inlägg lite för kortsiktigt, tycker jag att du kanske läser det en smula för positivt. Ska kort försöka förklara vad jag menar.
Min utgångspunkt är alltså att Bogdanor faktiskt hävdar att socialdemokratin håller på att spricka, och att detta har med oförmågan att hantera dels klimatpolitiken, dels moderniseringen av den offentliga sektorn att göra. Jag hävdar att Bogandor har fel i detta; socialdemokratin håller inte på att spricka, eftersom vi hanterar och har hanterat och framförallt kommer att kunna hantera de problem VB tar upp.
Och detta gäller oavsett om vi läser VB på lång eller kort sikt. Miljöproblematiken drabbar nämligen alla partier som vill vinna en majoritet. Den senaste valrörelsen visar med all önskvärd tydlighet att det var de borgerliga partierna i Sverige som allra mest flirtade med miljöomedvetna plånboksväljare, oavsett det var bilister eller flygresenärer. En insikt om att miljön kräver sitt pris kommer därför rimligen vara ett större problem för dem, än för oss som redan har tagit fajten.
För Bogandor skulle kunna ha rätt; om högern forstätter att locka vissa arbetarklassväljare med slika populistiska budskap skulle det kunna bli ett problem för oss. Men då kommer de å andra sidan att förlora andra väljargrupper, som inser värdet av en fungerande miljö, til oss. Och till skillnad från den gode professorn tror jag att dessa väljare inte bara återfinns bland den bildade borgerligheten, utan ganska brett. Men oavsett vilket; ett tillskott av miljömedvetna medleklassväljare är ju inget direkt skräckscenario för en socialdemokratisk valstrateg.
När det gäller moderniseringen av välfärden framstår resonemanget som än mer diffust. Varför skulle behovet av en bättre fungerande offentlig tänsteproduktion vara ett problem för arbetarrörelsen?
Som du också konsterar; Bogandor har en hel del intressant att säga. Hans resonemang om behovet av välfärd i en globaliserad värld delar jag, vilket jag också nämner i mitt inlägg.
Men när han partipolitiserar detta, och drar förhastade slutsatser utifrån felaktiga premisser tycker jag det är värt att ifrågasätta. Och jag tror och hoppas att du håller med mig om detta.
Peter, jag är heller ingen vän av skyhöga flygskatter. Men jag tror inte frågan har den laddningen att den innebär slutet för arbetarrörelsen som politisk kraft, att vi splittras i våra beståndsdelar. Det var min invändning mot Bogandor.
Självklart håller jag dessutom med dig om att miljöpolitik i första hand ska gå ut på att få fram bättre mer miljövänliga tekniska alternativ. Och bara det faktum att detta är en tänkbar väg framåt understreyker än mer att Bogandor har fel.
Sedan tror jag tyvärr också att miljösituationen är såpass alarmerande att vi dessutom kommer att få finna oss i att anpassa vår levnadsstandard en smula. Men som sagt, även detta är en diskussion jag tror att vi kommer att klara av.
Senaste kommentarerna