Vision, nya idéer eller…..

Vilka slutsatser drar Ordförande Sahlin?: “Det krävs hantverksskicklighet om man ska bli en stor politiker. Men det räcker inte. Det måste också finnas en idé om meningen med politiken, en färdriktning att följa som sträcker sig längre än till maktens höjder. Göran Persson är hantverkare ut i fingerspetsarna, men sedan blir det underligt tomt.

Kan Mona Sahlin fylla tomrummet? Att döma av Perssons återkommande sågningar av henne blir det svårt. Han tycks vara av åsikten att hon kan tala men inte tänka. Å andra sidan behöver frånvaron av stort eget politiskt tankedjup inte vara ett avgörande handikapp – förutsatt att andra kan komma med nya idéer i de arbetsgrupper som nu ska forma ny politik. Mona Sahlin är receptiv.
”

(Hittat via knuff.se.)

Vet inte om jag tänker fel när jag läser Claes Arvidssons ledare i SvD men redan rubriken där man valt att skriva Ordförande med stort O försöker väl signalera något. Efter att sedan ha hävdat att Göran Persson visserligen behärskade det politiska hantverket men tydligen saknade färdriktning så frågar han om Mona Sahlin kommer att fylla tomrummet – alltså saknaden av färdriktning. En lite underlig frågeställning eftersom riktningen är klar – målet möjligen lite suddigt:-)

Det är ju i ett folkrörelseparti inte ordföranden som pekar ut vare sig färdriktning eller mål utan denna skall snarare leda den process som leder framåt men som inkluderar hela organisationen.

Socialdemokratin har enligt min uppfattning inga problem med de grundläggande idéerna, dvs den värdegrund partiet vilar på och som rimligen faktiskt skulle kunna beskrivas som eviga. Med den traditionellt ytterst pragmatiska utformningen av konkreta ställningstagande i ett lite kortare perspektiv har det länge heller inte varit svårt att få stöd för partiet i val då flertalet uppfattat dessa ställningstaganden som relevanta/önskvärda. Problemen uppstår när vi faktiskt kan konstatera att vi uppnått betydande framgångar – då tänker jag på (ut)bildningsnivå, allmän levnadsstandard, en solidarisk finansiering av många välfärdstjänster etc.

Vad som behövs är alltså egentligen inte nya lösningar på gamla problem utan lösningar på de nya problem vi ställs inför. När bostadsstandarden generellt var mycket låg var förstås miljonprogrammet en rimlig lösning. När bostadsstandarden, bland annat tack vare det senare och tack vare allmänt höjd levnadsstandard, alltså befinner sig på en annan nivå möts vi av nya problem – bostadssegregationen inte minst men samtidigt en ökad efterfrågan på ägande av boendet, mer eget inflytande över bostadssituationen. Inom parantes, visst finns det också klassiska problem med bostadslösa och trångboddhet men….

När utbildningsnivån var låg och ojämt fördelad var förstås grundskola för alla, en gymnasieskola för alla och en högskola för allt fler självklara åtgärder. Med en allt mer välutbildad befolkning uppstår nya problem när det gäller t.ex. matchning på arbetsmarknaden samtidigt som förstås en del klassiska består – det finns fortfarande medborgare med förhållandevis kort utbildning.

När behovet av arbetskraft var stort var det naturligt att genomföra reformer där utbudet ökade, arbetskraftsinvandring och förskola för alla men när verkligheten är att alla föräldrar heltidsarbetar uppstår problem att förena detta med familjelivet – nytt problem som kräver nya lösningar. Samtidigt har vi någon sorts obalans på arbetsmarknaden med hyfsat stark efterfrågan, förutsedd arbetskraftsbrist framgent och samtidigt lite för många arbetslösa.

När den ökade levnadsstandarden t.ex. gett flertalet möjlighet att äga en bil leder detta till trängsel och andra miljöproblem som inte direkt och enkelt kan lösas genom höjning av standarden. Nytt problem som kräver nya lösningar.

Samtidigt är det svårt att formulera visionen – tidigare kunde den uttryckas relativt konkret och handla om att förbättra folks levnadsförhållande främst i ekonomiska termer, bättre bostäder, högre lön, bättre sjukvård, tryggare arbetsvillkor. När den grunden är lagd – och det är den i princip – så blir det mycket svårare för det handlar om att ge alla lika möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt där olikheten kanske kommer att vara det mest framträdande draget. När det “bara” var att peka på att barnen självklart skulle få det bättre (mer utbildning, större lägenhet etc) var det lätt att måla upp framtiden. När det handlar om att barnen skall kunna använda sig av den frihet den grundläggande tryggheten innebär för att själva forma sina liv i termer av olika karriärer, återkommande utbildning, resande, egenhändigt ritade bostad, perioder av egen företagsamhet, mycket tid för barnen med mera blir det svårare att beskriva.

Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, SvD, Mona Sahlin, Partiordförande, Göran Persson, Claes Arvidsson

Vilka slutsatser drar Ordförande Sahlin?: “Det krävs hantverksskicklighet om man ska bli en stor politiker. Men det räcker inte. Det måste också finnas en idé om meningen med politiken, en...