Johansson om skola

Currently playing in iTunes: Not if it pleases me by The Pilgrims

“Vårt parti har misslyckats att ge skolan rätt fokus”: “Barn och ungdomar går i skolan för att lära sig nya saker, för att utveckla ny kunskap och nya färdigheter. Skolans kunskapsuppdrag är dess huvuduppgift. Det är hur skolan lyckas med elevernas lärande som avgör dess legitimitet.

Socialdemokratin har under en tid uppfattats som ett parti som inte fullt ut sätter lärandet och kunskapen i centrum för skolans uppdrag och som inte tillräckligt väl lyckats skapa förutsättningar för alla elevers maximala lärande. Detta måste vi ändra på.
”

(Hittat via knuff.se.)

När man diskuterar socialdemokratiskt skolpolitik så kan man välja att sätta den i relation till den verklighet inom vilken den skall verka eller att sätta den i relation till den beskrivning av verkligheten som media och högeralliansen har. Ylva Johansson gör det senare – vår politik har inte satt lärandet i centrum. Jag tror det är fel utgångspunkt. Nu handlar hennes debattartikel om socialdemokraterna i Stockholms kommun och deras skolpolitik men eftersom den publiceras på DN Debatt blir den ju inte längre bara en lokal angelägenhet.

För det första: Skolan är verkligen en förvaringsplats. Vårt samhälle skulle inte fungera om vi inte kunde lämna våra barn, helt säkra på att de tas väl om hand, till dagis, till skola och fritids. Varför hymla med detta? Det finns inte ens plats för någon större mängd 16 – 19-åringar i arbetslivet varför vi ju i praktiken måste förvara ungdomarna fram t.o.m. 19.

För det andra: Barn och ungdomar lär sig hela tiden. Eftersom vi har institutionaliserat delar av den tid de har (dagis, skola) både kan och bör vi se till att den används optimalt dvs till mer systematiskt stött lärande och personlig utveckling i övrigt. Eftersom möjligheterna att lära påverkas av en massa faktorer som t.ex. hur man mår fysiskt/psykiskt, sociala relatioer etc måste man förstås i en skola också hantera sådant.

För det tredje: När vi har denna möjlighet att systematiskt stödja lärandet bör vi utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv se till att det sker så att alla barn ges lika möjligheter att lära och se till att de extra resurser finns som behövs för detta.

För det fjärde: Själva innehållet i kunskapsuppdraget måste diskuteras. För att hårddra lite – dagens läro- och kursplaner präglas fortfarande av att vara en (dålig?) kompromiss byggd på det gamla parallellskolessystemet. Någon i verklig mening djupgående analys av vilka kunskaper medborgare i framtiden alla behöver har aldrig gjorts. I den anglosaxiska världen talar man t.ex. om 21st century skills, i Norge har man lagt till digital kompetense som den femte basfärdigheten.

Daniel Kallos frågade någon gång på 80-talet om inte det faktum att blivande mellanstadielärare inte klarade mellanstadiets matematik borde få oss att fundera över innehållet i matematiken snarare än att fundera över lärarstuderandes svårigheter med densamma. Har vi överhuvudtaget sorterat ut något?

För det femte: Vi vet numera en hel del om hur lärande går till, vi vet t.ex. att olika människor har olika lärstilar, vi vet att lärande är en aktiv handling. Har vi förstått vad det innebär när det gäller förutsättningar i det fysiska rummet, i den sociala miljön, när det gäller tillgång till de verktyg man behöver?

För det sjätte: Vår tid skapar faktiskt helt nya förutsättningar för lärandet just genom att vi utvecklat nya verktyg. Det är fullt möjligt för en svensk 12-åring idag att lära sig spanska hemifrån. Det kan finnas mycket bättre resurser som kan nås via nätet än vad en enskild skola/lärare kan erbjuda. Organisationen av skolan utmanas – man kan delta i undervisning som ges på en annan skola etc.

Det handlar definitivt inte om “att söka ny kunskap på internet” utan om att använda digitala verktyg för att processa information, för lärandet nödvändig kommunikation och för kreativ produktion i samband med omvandlandet av information till kunskap.

Jag tror faktiskt alla är överens om vikten av skolans kunskapsuppdrag. Det vi däremot inte är överens om är hur man skapar en miljö i skolan som befrämjar alla barns lärande. Högeralliansen med Björklund i spetsen har valt en auktoritär tradition – piskan – som uppfostringsmetod och för att “motivera”. Vi har hittills stått för något annat – tycker Ylva Johansson att vi skall sluta med det och bara vara lite “snällare”.

Lärarna skall få välja pedagogiska metoder skriver fru Johansson. Inte när det gäller uppföljningen av elevernas kunskapsutveckling dock som hon tycker skall följa av kommunen fastställd plan. Har en skola “allvarliga svårigheter” att nå målen skall det åtgärdas genom att fullmäktige beslutar – inte lärarna alltså – om en handlingsplan. I samband med det senare kommer också en fullständigt obegriplig mening “Svenska språkets ställning bör särskilt uppmärksammas” – obegriplig därför att det bara verkar gälla när fullmäktige skall anta en handlingsplan, obegriplig för att det inte framgår på vilket sätt och med vilket syfte.

Updaterat: Ser att några andra partikamrater kommenterat fru Johanssons artikel; Eva Rundkvist och Peter Andersson

Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, DN, Skola, Språk, Lärande, Ylva Johansson

Currently playing in iTunes: Not if it pleases me by The Pilgrims “Vårt parti har misslyckats att ge skolan rätt fokus”: “Barn och ungdomar går i skolan för att lära...