Zetterströms skolpolitiska haveri

Den stora gåtan – skolpolitikens haveri : “Tänk om de partier som säger sig företräda ”dom där nere” äntligen kunde inse att sådant som ämneskunniga lärare, lugn och ordning i klassrummet, skriftliga prov och betyg är en livsnödvändighet just för elever från studieovana, socialt utslagna, fattiga eller icke-svensktalande familjer utan egna kontakter och gräddfiler in i samhället och arbetslivet.

Men då måste skolan avkommunaliseras och åter bli en statlig, nationell angelägenhet, likvärdig över hela landet och med en gemensam intellektuell grundattityd.
Se där någonting för vänstern att kämpa för! ”

Margareta Zetterström har skrivit av sig I Flamman. Hennes slutsats när det gäller skolpolitiken är intressant, intressant därför att hon lyckas förespråka (här något förenklat) en återgång till den skola överheten förr tyckte underklassen skulle gå i som lösningen på studieovanas problem. Dessutom – antagligen som utslag av någonslags adjunktfiktion – verkar hon ha missat att skolan i Sverige i stort sett alltid varit kommunal med varierande grad av detaljstyrning från staten. Fram till och med början av 90-talet var lärarnas tjänster och anställningsvillkor statligt reglerade men skolan lika kommunal som idag – apropå “intellektuell grundattityd”.

Utöver detta tycks hon ha uppfattningen att socialdemokratins skolpolitik har präglats av viljan att ha okunniga lärare och maximal oreda i klassrummet. Så långt blir ju bara hennes recept patetiska. När hon sedan argumenterar för att skriftliga prov och betyg är en livsnödvändighet för arbetarklassens barn blir man lätt förundrad. Betyg och prov gynnar förstås de studievana, de som kan läsa den medelklasskod som dominerar skolmiljön. Det är ju just de studieovana som garanteras de lägsta betygen.

Alla mår bra av att det ställs höga förväntningar på dem. Dessa uttrycks inte genom traditionellt borgerliga metoder för sortering (som betyg och prov) utan genom utmanande men uppnåelliga mål, engagerat ledarskap och en verksamhet som är legitim också i barnens ögon. Eller som Peter Andersson skriver

“Vi behöver en framtidsdebatt om hur vi stimulerar och tar tillvara den vilja att lära som finns hos alla första skoldagen. Varför slås den där ivern och lusten att lära sönder hos många elever direkt från skolstart? Hur vi ger just alla elever det stöd som krävs och hur resurser faktiskt fördelas efter behov.. Vad är det för kunskaper och färdigheter som behövs i framtiden? Tillsammans med frågor om lärarrollen och kompetensutveckling, elevinflytande, den röda tråden av lärande från förskola och livet igenom, och annat viktigt i skolans inre arbete bör det kunna ge socialdemokraterna ett utmärkt skolprogram inför nästa val.”

I en tid där allehanda tävlingar i TV och andra media baserad på faktakunskap (utan sammanhang) blir det allt viktigare att slå vakt om en mer nyanserad syn på vad kunskap är. Det är först när man utvecklar förmågan att analysera och förstå skeenden och sammanhang som man börjar närma sig det som borde vara målet. När Ali Esbati (också i Flamman) skriver att

“En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov.”

så undrar man vilka andra öppna dörrar han tänker sparka in. Frågan är väl vad vi skall ha nationella prov till, vilka kunskaper de mäter eller hellre borde mäta, när vi skall ha sådana prov om de nu mäter något vi nationellt behöver veta. Att lärare förväntas kunna bedöma och diskutera elevers kunskapsutveckling måste väl ändå betraktas som självklart oavsett förekomsten av nationella prov.

Johanna Graf gillar både Esbati och Zetterström.

Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Utbildning, Skola, Ali Esbati, Margareta Zetterström, Flamman, Johanna Graf

Den stora gåtan – skolpolitikens haveri : “Tänk om de partier som säger sig företräda ”dom där nere” äntligen kunde inse att sådant som ämneskunniga lärare, lugn och ordning i...