Vad handlar idédebatten om?

Man blir konfunderad då man läser Aaron Israelsons krönika i Expressen. Om det nu är sant att Mona Sahlin sagt att homoäktenskap, kommunala hyressrätter och vindkraft är de viktigaste frågorna så är vi illa ute. Israelson tipsar oss om att be LO finansiera ett helt oberoende, kreativt labb för idépolitik. Frågan är då vad är idépolitik, vad är idédebatt?

Aaron Israelson: Var finns idédebatten?: "Mona Sahlin listade nyss, intervjuad i tidningen Kupé, sina tre viktigaste frågor: homoäktenskap, kommunala hyresrätter och vindkraft. Jag unnar förstås alla att skåla i äktenskapets sakrala skumpa. Men är den viktigaste frågan på oppositionsledarens dagordning verkligen att flator och bögar ska få gifta sig i kyrkan?
Hyresrätterna är visserligen ideologiskt laddade, men berör ingen utanför storstadskärnorna. Och en urskog av mastodontsnurror på skånsk åkermark är ett Don Quijote-krig mot väderkvarnar, med rostig lans och febrigt drömliv.
På verkstadsgolven i farsans arbetarkommun är Sahlins moderna storstadssosseri så att säga inte riktigt comme-il-faut. "

(Hittat via Promemorian.)

Jonas Morian hävdar att debatten finns:

“För det första pågår en hyfsat livaktig socialdemokratisk idédebatt såväl i partiets egen debattidskrift Tiden, som i SSU:s Tvärdrag och S-studenters Libertas. Även Tidningen Broderskap, där jag själv medverkar regelbundet, är värd att nämna i sammanhanget. För det andra finns det numera en mängd socialdemokratiska bloggar där det görs upp med gammalt tankegods, nya idéer läggs fram och debatteras – och överhuvudtaget en aktiv diskussion försiggår.”

. Han refererar också till Katrine Kielos sågning av den identitetspolitik Sahlin nog representerar. Kielos ställer identitetspolitik mot klass och utvecklar i ett svar till Åsa Petersen (ledarskribent på Aftonbladet) också begreppet strukturförtryck för att kunna beskriva förtryck som inte passar in i klassanalysen:

“Istället för att diskutera klass vs kön vs etnicitet vs sexuell läggning hade vi kunnat diskutera förhållandet mellan ekonomiska förtryck och statusförtryck. Istället för att debattera hur klass förhåller sig till kön borde vi diskutera hur förtryck baserade i den ekonomiska strukturen förhåller sig till förtryck baserade i strukturen för vad som anses värdefullt.”

Jag tror att det är rimligt att hävda att Kielos faktiskt är på jakt efter någonslags ideologisk utgångspunkt som möjliggör – förankrat i socialdemokratins traditionella klassanalys – både analys av maktförhållandena i samhället baserat på klass och samidigt kompletterat med en möjlighet att analysera andra förtrycksmekanismer som hon alltså kallar strukturförtryck (det senare naturligtvis nödvändigt om man skall kunna vara feminist dvs hävda att det finns ett förtryck som inte baseras på ekonomiska relationer, som drabbar en grupp på grund av gruppmedlemmarnas biologiska egenskaper oebroende av klass).

Så många andra försöak att närma sig den ideologiska grunden och dess implkationer idag har jag inte sett men så följer jag bara de av Morian uppräknade skrifterna via bloggar. Det jag däremot ser är förstås en rad försök att ompröva de mer pragmatiska ställningstagande som partiet gjort genom åren. Många vilka upphöjts till ideologi då människor tenderar att bli försvarare av de valda lösningarna snarare än förkämpar för det lösningarna använts för att åstadkomma. Men även de mer ideologinära diskussionsinläggen saknar egentligen djup.

En fråga väcks hos mig utifrån följande Kielos-citat:

“Old-school-marxismen hade fel i det att man trodde att statusförtrycket skulle försvinna när det ekonomiska försvann. Men detta innebär inte att vi bör gå över till att analysera förtryck enbart som frågor om attityder, värderingar, diskriminering och könsroller. Dessa är helt enkelt bara en väldigt liten del av det hela.”

Kielos drar här en slutsats beträffande den marxistiska skolan baserat på en praktik jag inte känner. I vilket sammanhang har det varit möjligt att visa att frånvaro av ekonomiskt förtryck (som ju här rimligtvis måste användas just i marxistiska termer dvs kan försvinna först då klasserna utplånats) inte samtidigt leder till frånvaro av annat förtryck – vilket det nu än är?

Frågan ställd därför att jag nog tillhör denna den gamla skolans marxister dvs analyserar samhållet utifrån ett klassperspektiv, väl medveten om att jag själv i en sådan analys måste definieras som medelklass. Mina personliga intressen – i termer av vad som gynnar mig i ett kort perspektiv – sammanfaller därmed ofta inte med de svar min analys ger. Men bortsett från det:

Världen blir mer begriplig om man använder sig av de mer klassiska verktygen. Då förstås man varför världen ser ut som den gör. Dessvärre ger de dock inte de enkla svaren på hur vi skall göra den bättre. Den grundläggande frågan handlar ju om kontroll/makt över produktionsmedlen – en fråga som ju inte stått på dagordningen i partiet sedan MBL och löntagarfonderna. De senare ju också en lösning som inte heller gav makten direkt till de berörda. Det vi istället fokuserar på är frågan om makt över vår konsumtion där vi ofta hamnar på den statliga sidan (som en gång faktiskt sågs som kapitalets förlängda arm, någon kanske minns) istället för på folkets (i meningen den från stat och kapital frigjorda medborgarens).

Vi har ju faktiskt varit rätt framgångsrika att höja folkets levnadsstandard. Vår modell för detta – facklig kamp för rimliga löner och viss omfördelning genom skattesystemet – visade sig lyckosam även om man nog kan hävda att denna utveckling sker i de flesta länder med tillräckligt hög produktionskapacitet för att ha ett tillräckligt stort överskott att fördela. Att det fungerar beror naturligtvis i första hand på att det ligger i kapitalets intresse – att upprätthålla en ständigt ökande produktion/konsumtion och att undvika produktionsstörningar. Var det inte Sträng som myntade uttrycket det som är bra för Volvo är bra för staten?

Vårt problem är just att vi likställt staten (det offentliga) med folket. Vi söker inte lösningar som utmanar de förhärskande maktstrukturerna dvs relationen lönearbetare och kapital utan nöjer oss med att strida med borgerligheten om storleken på den offentliga sektorn dvs den som i någon mening kan sägas stå under demokratisk kontroll även om vi normalt byggt dem på samma strukturer som kapitalet har. Därmed följer de förstås samma mönster vad gäller utsugningsgrad (etnicitet och kön).

Frågan är varför vi missar de grundläggande maktfrågorna? Frågan är varför vi inte talar om ägandet/makten? Varför söker vi inte kollektiva lösningar istället för statliga?

Om hyresgästerna i ett hus övertar ägandet till detsamma så flyttas makten från ett fastighetsbolag (kapitalet) till de boende – hur kan det vara fel ur ett socialistiskt perspektiv?

Om de anställda på en vårdcentral tar över ägandet – hur kan det vara fel ur ett socialistiskt perspektiv?

Om en anställd övergår till att driva egen firma i stället för att vara anställd – hur kan det vara fel ur ett socialistisk perspektiv?

Technorati Tags:
Jonas Morian, Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, Ekonomi, Katrine Kielos, Egenmakt, Identitetspolitik, Åsa Petersen, Ideologi

Man blir konfunderad då man läser Aaron Israelsons krönika i Expressen. Om det nu är sant att Mona Sahlin sagt att homoäktenskap, kommunala hyressrätter och vindkraft är de viktigaste frågorna...