Undomspanel versus folkrörelsen

Jag vill hellre ha folkrörelse än ungdomspanel: “Emelie och Danish ska sitta med i Sahlins ”ungdomspanel”. Den ska bestå av 30 ungdomar från hela landet, inte bara socialdemokrater. Deltagarna kan ha startat antimobbningsprojekt eller öppnat ett eget kulturens hus.
– Vi måste lyssna på nya grupper och låta öronen växa ut mot ungdomarna, säger Sahlin på sitt Mona-vis.
Lyssna, javisst. Men var försvann folkrörelsetanken? En ungdomspanel bestående av 30 handplockade mönsterungdomar känns inte särskilt radikalt. Det känns snarare smart förpackat för att visa hur mycket ”de nya” socialdemokraterna är beredda att lyssna. Varför inte istället ”låta öronen växa ut” mot de unga i Folkrörelsesverige?
De politiska ungdomsförbunden, miljörörelsen, hyresgäströrelsen och kulturorganisationerna bärs av unga människor med expertkunskaper och engagemang.
Om Mona Sahlin menar allvar med att socialdemokraterna ska vara en folkrörelse borde hon söka lösningarna tillsammans med andra folkrörelser.”

(Hittat via .)

Jag håller med Åsa Petersen och undrar vad 30 undomar i en panel egentligen betyder. Varje årskull i Sverige består av runt 100 000 individer. Någon miljon finns alltså i grundskolan och på fritidsgårdar. några hundratusen i gymnasieskolan liksom på högskolan. Många hundratusen av de lite äldre ungdomarna (över 20 år) finns till stor del på landets alla arbetsplatser. En del finns också inom vårt parti eller (ganska få) i t.ex. SSU. Om vårt parti förmås fungera som den folkrörelse vi vill (tror, önskar) så har vi gemensamt kontakt (också som partiaktiva föräldrar) med en mycket stor andel av dessa ungdomar dagligen. Varför inte nyttja kraften i detta istället för att utse (vem väljer) några få att sitta i en panel?

Vi behöver egentligen inte – som Åsa Petersen förespråkar, gå genom andra folkrörelser (även om det också låter bra) utan kan faktiskt åstadkomma så oerhört mycket mer genom vår egen. Då lär vi samtidigt på alla nivåer i partiet.

Ser att Marta Axner också kommenterat detta.

Enn Kokk har för övrigt gett mig något av ideologisk karaktär att fundera på i sin kommentar till Mona Sahlins Almedalstal:

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter – självfallet inte! – utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

För det andra är det sorgligt att hon gör rättvisan till socialdemokratins bärande värdeord. Hon, och många med henne, menar nog väl och har till och med, utifrån sina egna utgångspunkter, rätt. Problemet med begreppet rättvisa är att både individer och samhällsklasser tolkar det helt olika; vad som är rättvist för den välbeställde är ofta orättvist för den obemedlade.

Hur mycket lättare hade det inte varit för Mona Sahlin att både analysera verkligheten korrekt och att dra rätt slutsatser, om hon hade följt Kajsa Borgnäs’ råd och i stället använt begreppet jämlikhet som analysinstrument och kompass.

Jag upprepar det jag en gång skrev i “Var blev ni av, ljuva drömmar?“: den som inte förstår, att jämlikheten är socialdemokratins främsta riktmärke, har egentligen inte förstått partiets sanna väsen.

Jag vill hellre ha folkrörelse än ungdomspanel: “Emelie och Danish ska sitta med i Sahlins ”ungdomspanel”. Den ska bestå av 30 ungdomar från hela landet, inte bara socialdemokrater. Deltagarna kan...