Ge alla en egen specialpedagog

Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan: “17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd. Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp. Det visar en ny omfattande studie från ’Lärarnas riksförbund och Göteborgs universitet som presenteras i dag. Dessa nedslående undersökningsresultatet visar att stödet till lågpresterande elever inte fungerar. Därför behövs mer forskning, mindre skolklasser och förbättrad behörighet hos speciallärarna, skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.”

(Hittat via Käringen mot strömmen (Eva Rundkvist).)

(Kanske hade de presterat ännu sämre utan stöd, Meta?)

Trots att Meta Fjelkner egentligen bara redogör för det uppenbara – att skolan utan en massa tester väl klarar av att identifiera de elever som behöver särskilt stöd och att denna elevgrupp är överrepresenterad när det gäller att uppnå kunskpasmålen – har Fjelkner svaret på gåtan: mindre klasser och ämnesutbildade speciallärare. I rättvisans namn, Fjelkner vill ha mera forskning också.

Det senare, forskning alltså, behövs lika uppenbart. Vi vet en massa om samband mellan elevers bakgrund och skolresultat, skillnaden mellan pojkar och flickor m.m. men vi tycks ha mycket begränsade kunskaper om vilka metoder som faktiskt är bäst för att kompensera de som, oavsett skäl, behöver extra stöd.

Fjelkners tes om att specialpedagoger/lärare skall ha ämneskompetens är inte mer än en god hypotes och förstås oerhört svår att förverkliga i alla mindre skolor och på mindre orter/landsbygd. Enda vägen att uppnå detta torde vara att göra alla lärare till specialpedagoger – alltså ge dem sådan kunskap. Då blir förstås Fjelkners förslag om mindre klasser rationellt eftersom läraren måste ha tid (det gäller ju dock inte alla klasser och hela tiden – det är alltså 40 % av elevrna som någon gång behövt stöd).

Nu visar ju en del annan forskning att man kan uppnå betydande resultatförbättringar både genom att ha en skolkultur som faktiskt förväntar bra resultat av alla och genom att utveckla verktygen för lärandet (t.ex. one-to-one).

Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan: “17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever...