Yttrandefriheten väger lätt

Demokratin väger tydligen lätt: "Trots att Jonas Morian och Blogge Bloggelito redan skrivit tydligt och bra om den här frågan så finner jag anledning att ta upp saken. Det är nämligen anmärkningsvärt när politiker tycker saker och vill använda lagstiftning för att få sitt eget tyckande till norm. Naturligtvis handlar det om porr, det gör ofta det när symbolpolitiken slår till. Bakgrunden är alltså den motion till riksdagen som de två socialdemokraterna Veronica Palm och Sylvia Lindgren skrivit, om att förbjuda de bilar som cirkulerar i Stockholm med ljusreklam för porrklubbar."

Det här med synen på yttrandefrihet och/eller demokrati är svårt – i alla fall för de som inte har en principiell syn på frågan utan låter sig styras av den egna åsikten, moralen. I debatten om reklamen för strippklubbar i Stockholm blir detta tydligt. Såväl Morian, Laakso och Bloggelito har förstås rätt i sak. Man har faktiskt inte yttrandefrihet (som väl utöver den allmänna rösträtten, föreningsfrihet och tryckfrihet får anses vara fundamentet i en demokrati) om man inskränker densamma, alldeles oavsett skäl. Och skälen är som vi vet många – numera blir ju människor kränkta av det mesta – ironi, satir, andras åsikter, bilder – samtidigt som vi lever i en tid där exponeringen av det mesta vida överträffar våra föreställningar (åtminstone för oss som kommit upp lite i åren). För många och här kan man ge många exempel men t.ex. Bengt Silverstrand gör det enkelt för sig. Han skriver att

"Det är hur berörda kvinnor uppfattar saken som är det intressanta i sammanhanget. Och detta har man i en demokrati och i yttrandefrihetens namn både rätt att tycka och motionera om i riksdagen."

Ingen har väl ifrågasatt deras rätt att uttrycka sin åsikt, problemet utgörs ju av att de önskar i lag begränsa i detta fall näringsidkares rätt att informera om (göra reklam för) sin produkt och att de gjort det i form av en motion till riksdagen vilket indikerar att de inte förstår att detta är en inskränkning av yttrandefriheten i moralistisk anda. För om de förstått detta hade de förstås inte motionerat – goda socialdemokrater som de får förväntas vara. Socialdemokrater försvarar nämligen just de grundläggande demokratiska värdena och bekämpar andras åsikter – inte deras rätt att uttrycka dem.

En annan som också försöker göra det lätt för sig – man vill ju så gärna stå på den kränktas sida – är Lukas Romson. Han inser dock kopplingen till den vikiga grundfrågan – synen på yttrandefrihet som en grundpelare i demokratin men lyckas begränsa den till vad han godtyckligt kallar "opinionsbildningsmöjligheter". Någon sådan gräns är naturligtvis inte möjlig att dra om man vill hävda yttrandefriheten. Romson skriver:

"Resonemang om yttrandefriheten är dessutom allvarligt, det är att göra den en björntjänst. Yttrandefrihetens syfte är att främja medborgarans opinionsbildingsmöjligheter. Inte att främja företagens möjligheter att tjäna pengar. Det finns näppeligen något opinionsbildande i kvadratmeterstora reklambilder för porrklubbar, argumentet om yttrandefrihet håller inte."

Jag skulle t.o.m. vilja hävda att just därför att det finns moralister som vill fördriva porr till skumma bakgator, att handlas under disk hos tobakisterna (som det var på 50-talet) och i det moderna samhället till Internet och till satellitTV-kanalerna så kan man faktiskt se också kommersiellt motiverad reklam för strippklubbar som ett inlägg i debatten även om det inte är det primära syftet. Lägger förresten särskilt märke till att Romson bara diskuterar den

"objektifierande och sexualiserande bild av kvinnor som den kommersiella heteroporren sprider"

– hur är det med annan porr? Samtliga som har invändningar mot den absoluta yttrandefriheten har dock en poäng. Demokratin kräver att alla skall ha rätt at ha en åsikt och att uttrycka densamma. För att det skall vara meningsfullt krävs förstås inte bara att jag har rätt att uttrycka den hemma vid köksbordet utan också i sammanhang där min röst kan bli hörd dvs offentligt, publikt, i valfritt medie. Mot detta står att jag naturligtvis också har rätt att avstå från att lyssna, ta del av vad andra har att säga. I det offentliga rummet blir det tydligt att detta kreerar en konflikt. Vill man värna yttrandefriheten blir dock valet ganska enkelt – rätten att yttra en åsikt, rätten att publicera en bild går före rätten att slippa höra eller se. Det finns ingen anledning att känna sig kränkt av att någon annan har en annan åsikt, gillar att visa bilder jag själv finner anstötliga – slå på det egna filtret och ge nyckeln till samma filter till barnen.

Demokratin väger tydligen lätt: "Trots att Jonas Morian och Blogge Bloggelito redan skrivit tydligt och bra om den här frågan så finner jag anledning att ta upp saken. Det är...