Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Bevara äktenskapet
Aftonbladet: “Osmakligt” : “RFSL rasar mot affischerna mot homoäktenskap
Budskapet i reklamen i tunnelbanan är ”Bevara äktenskapet: Mamma, pappa, barn”.
– Kampanjen är osmaklig och stötande för homo- och bisexuella, säger Jerry Adbo på RFSL.”
(Hittat via knuff.se.)
Så är de kränkta ute på krigsstråt igen. Denna gång kränks tydligen homo- och bisexuella av förekomsten av en reklamkampanj som förspråkar nu gällande svensk lag. Ligger vi verkligen så illa till när det gäller det demokratiska samtalet att man ens kan tänka tanken att det i sig är kränkande för någon att uttrycka en åsikt????
Jan Myrdal, en av undertecknarna av det upprop som ligger bakom kampanjen, argumenterar i SvD för att behålla äktenskapet som en institution förbehållet tvåkönad samlevnad. Läs gärna den argumentationen som jag tycker håller rätt långt. Själv har jag bland annat skrivit:
Försöker man särskilja dessa frågor får man en tydligare bild av vad det handlar om. Vi lever i en kultur (och detta tycks vara gemensamt för de flesta kulturer) där samlevnadsformerna reglerats av staten i första hand med utgångspunkt i reproduktionsperspektiv och därmed sammanhängande ägande- och arvsfrågor. Historiskt sätt har det inneburit att monogama förhållanden föredragits framför andra former – ett sätt att “garantera” faderskapet och att lägga försörjningsfrågan för avkomman på rätt personer. Tidigare var det förstås nödvändigt på grund av avsaknad av andra metoder för att fastställa det senare. Bara i områden där av olika skäl betydande kvinnoöverskott uppkommit är det vanligt med andra former av typen månggiften.
Historiskt har för övrigt oftast funnits en blandning av statlig och religiös sanktionering av dessa former – därav det faktum att vi nu kan tala om äktenskapslagstiftning (alltså själva användandet av begreppet äktenskap) där den religiösa uppfattningen om äktenskapets natur sammanblandats med de mer civilrättsliga aspketerna på samlevnad. Så har det alltså inte alltid varit och behöver förstås inte heller vara fortsättningsvis
.
En intressant aspekt av den för dagen gällande likriktningen av åsikter just kring äktenskapet – man blir ju nästan idiotförklarad om man ens vill diskutera i termer av att vi inte skall ha könsneutral äktenskapslagstiftning – är ju frågan om heteronormen. Ett sådant begrepp kan ju naturligtvis analyseras utifrån olika utgångspunkter – t.ex. bara som en bestämning av vad som är det normala i betydelsen vanligast. Man kan också betrakta det som uttryck för en konvention, inte nödvändigtvis sanktionerad norm, som det råder varierad grad av konsensus kring. Det finns ju en mängd normer som i någon mening reglerar våra liv – just för att efterföljandet av normen betraktas som normalt. I olika sammanhang får brott mot sådana normer konsekvenser, allt från viss uppmärksamhet eller stillsamt tolererande till kraftfullt avståndstagande och då normen kodifierats i lag eventuellt straff.
Frågan är altså enkel – är det fel att det finns normer i samhället som helt enkelt utgår från vad som är vanligast och därför av flertalet uppfattas som normalt? Blir sådana normer automatiskt kränkande för den som av olika skäl inte passar in? Hur långt är vi i så fall beredda att driva tesen om att norm som bygger på vanligast och mest accepterade per definition är felaktiga/kränkande och alltså bör bekämpas?
För att ta ett exempel som ligger nära detta område – sexualiteten – så har vi ju en norm som säger att kvinnor som säljer sex är horor och som sådana föraktliga, mindre vetande, offer. För dessa kvinnor är det naturligtvis så att de drabbas av det s.k. horstigmat – en mycket kraftfull reaktion från den normföljande majoriteten. Det är ju t.o.m. så att sådana som uttnyttjar sådana sexuella tjänster också drabbas av en statlig sanktion, dvs gör sig skyldiga till brott också i lagens mening. Uthängda som torskar blir de ju i den normföljande majoritetens ögen. Här har vi alltså ett exempel på en grupp som bryter mot normen (monogam sexualitet inom eller i rimlgt nära anslutning till någon slags kärleksförhållande) – är det alltså då fel på denna norm, som ju egentligen om vi bortser från moraliska övertoner bara är uttryck för vad som är vanligast och accepterat av de flesta?
C. L. K. Aqurette skriver: Heteronorm är en förkortning av heteronormativitet. Det handlar alltså inte om norm i meningen vanligast utan om normativ som mer betyder ”alla ska vara”. Med andra ord så säger heteronormen att alla ska vara heterosexuella och att de som inte är det ska anpassas eller förbises. Med andra ord fungerar heteronormen ungefär som apartheidsystemen, vilken vilade på den normativa tesen att fullvärdiga medborgare har ljusa pigment.
Nu använde jag uttrycket heteronorm precis i den betydelse som jag redogjorde för och som också är i överensstämmmelse med hur man förklarar en social norm i Wikipedia.
Om man däremot som du ju gör anser att uttrycket heteronorm är en förkortning av heteronormativitet är din definition nästan överenstämmande med ordets förklaring i samma Wikipedia. Dock är det så att, enligt samma förklaring, heteronormativiteten inte förutsätter att man beskriver ogillande av andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Kan dock göra detta.
Du har alltså fel när du jämför heteronormen med apartheidssystemet. Det senare bygger dock på en social norm inom vilken hudfärg värderas och där normen hade kodifierats i lag. Min poäng är ju att det inte är fel att ha normer, kanske kan jag t.o.m. drista mig till att hävda att de (normerna) är helt nödvändiga. Däremot behöver de inte vara statiska över tid, inte vara extremt normativa i bemärkelsen icke tillåtande mot avvikelser etc.
Sven skriver: Det var ett synnerligen grunt inlägg. Min slutsats är att du tycker det är helt ok att lagstiftning ser olika ut för två olika personer??? Har jag förstått dig rätt då? eller är det bara just äktenskapslagen som ska få göra skillnad på två människor?
Dax att sätta väckarklockan på ringning!
Rent upplysningsvis kan jag berätta att i stort sett HELA vår lagstiftning bygger på bibeln/kristendomen så det vore ju konstigt om vi inte hade ett samhälle som bygger på dessa normer, men var dök det upp att detta skulle vara ”sanningen” det finns ju fler religioner som säger sig ha ”sanningen” eller hur?
Fanns förresten inte människan långt innan någon ens kommit på varken äktenskap eller religion? Hur i hela friden klarade sig dessa i tusentals år utan äktenskapslagar?
Det finns även en del andra konsekvenser med ditt/kyrkans syn i familjesammanhang, vilken är normen vid en skilsmässa där det finns barn? 50-50 eller? Så sent som på mitten av 70-talet var den etablerade normen i samhället att barnen ska vara hos mamma och när mamma gifter om sig så är det naturligt för barnen att han blir deras nya pappa…. du kanske håller med även där? Hur många barn tror du nekas umgänge med sina pappor med liknande argument som dina?
Det är lätt att bara ha åsikter… eller föreställningar men lite svårare att se konsekvenserna i ett lite större perspektiv.
Jag försöker bara resonera i denna fråga och tycker att det är intressant att följa en debatt där försvarare av nuvarande lagstiftning anses kränka motståndare till densamma bara genom att framföra sin åsikt. I sak dvs avseende lagstiftning vad avser familjebildning tycker jag på motsvarande sätt att det är intressant att den tradition som reglerar sådant, och som oaktat religiösa floskler, bygger på den historiskt sätt vanligaste reproduktionsformen och därför i första hand avsett säkra frågor om ansvar och arvsrätt anses kränkande för människor som av olika skäl inte vill/kan följa den. Däremot så har jag nog tidigare lutat åt att man borde skilja ut äktenskapsbegreppet från lagstiftningen. Det staten sannolikt behöver reglera är någon typ av samlevnadskontrakt som även på ett enkelt sätt gör det möjligt att ordna ägande- och arvsfrågor utan att varje gång behöva blanda in jurister. På motsvarande sätt bör det nog finnas lagstiftning som reglerar saker och ting när det gäller barn – försörjningsansvar, arvsrätt m.m. Då skule vi kunna lämna själva äktenskapsbegreppet utanför diskussionen och det skulle vara fullt möjligt att låta t.ex. samfund förbehålla sig rätten att själva bestämma begreppets innehåll. Det kanske mest intressanta i sammanhanget är dock att den något aggressiva argumentation som används för könsneutrala äktenskap tvingar den heterosexuella majoriteten (för jag tror den är sådan) i en märklig defensiv försvarsposition och där hån utgör den grundläggande argumentationslinjen från motståndarna.
Senaste kommentarerna