Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Kamrat Gramsci och skolan
“Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar.”
I kampen mot det gamla, mekaniska, “jesuitiska” skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en “romantisk” fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett “ohälsosamt överdrivet” sätt.”
(Hittat via knuff.se.)
Även jag gillar Gramski:-) Det innebär dock inte att man mekanistiskt kan lägga hans skrifter och däri uttryckta åsikter till grund för en kritik av den svenska skolan år 2007. Gramskis tankar nedtecknades under hans fängelsetid och publicerades första gången 1949. Särskilt det ovan citerade avsnittet tål att diskutera – det skulle väl kunna sagts av en företrädare för de åtminstone till namnet liberala folkpartisterna idag. Är de verkligen arbetarklassens främsta företrädare när det gäller skolpolitiken?
Jag tror att man måste ha helt klart för sig vilken tid som Gramsci verkade i, en tid där just frågan om fysisk fostran, disciplin, kollektivet var framträdande element i flera ideologiska strömningar. Det kan kanske vara värt att beakta. Gramski var också medlem i och och några år ordförande för det kommunistiska partiet i Italien. Han fängslades av fascisterna 1926 och spenderade i stort sett resten av sitt liv i fängelse.
Gramsci har utvecklat begreppet kulturell hegemoni som en del av hur det kapitalistiska systemet upprätthålls. Det sker bl.a. gneom utbildningssystemet där de unga matas med (fostras) till de värderingar som upprätthåller klassamhället. I det ljuset går det utmärkt att se att just de disciplinerande dragen i de tidiga årens drillande och genomgående i form av det regelverk som omgärdar elevernas vardag – uppstyckningen av världsbilden i delar kallade ämnen, extrem uppdelning av dagen i konstlade tidsenheter, regler och sanktioner utgör viktiga beståndsdelar i detta upprätthållande av det bestående. Klassificeringar via betygsssytem och uppdelning av utbildningssystemet i yrkes- respektive studieförberedande linjer/program utgör modeller för samma dolda läroplan.
http://svensklararen.blogspot.com skriver: Hej Peter!
Gramscis citat tycker jag är mycket intressant, inte minst för att den där pinpongmatchen mellan ”gammal” och ”ny” skola präglar skolpolitik och skolretorik så mycket just nu. Inte minst genom vår kära skolminister och hans belackare, som ju gärna utformar sina utspel som spegelbilder av varandras tidigare utspel (och ja, Mona, det blir ju lite bakvänt då). Men – jag tycker att du i likhet med många vänsterdebattörer (är det långsökt att tro att du har ditt hjärta där?) i analysen av skolan i för hög utsträckning betonar klassaspekten och i för liten utsträckning betonar en kognitiv aspekt, och inte minst klassresenärens.
Om nu regelverket som finns i skolan hjälper barn och ungdomar med arbetarbakgrund lättare ta sig in i medelklassens traditionella arenor på uuniversitetet och arbetslivet – är det något vi vill motverka? Problemet är ju att den dolda läroplan du talar om i väsentliga stycken är den samma som i det övriga samhället. Varför är det bara en elit som skall kunna ha tillgång till dessa koder?
Fred och kärlek, /Martin Sandberg
http://svensklararen.blogspot.com
(Svensklärarföreningen)
Har vi inte alla hjärtat till vänster:-)
Jomenvisst, självklart skall alla ha tillgång till de koder de behöver för att t.ex. göra en klassresa. Det får de inte med den dolda läroplanen för dess syfte är just att konservera klassmöster. Den bidrar till reproducerandet av de sociala strukturerna. Men nog med retorik.
Min bild är att regelverket i skolan inte alls är till för att skapa förutsättningar för arbetarklassbarnen att få tillträde till medelklassens värld. Tvärtom så bidrar det till motsatsen. Hela grundstrukturen med absurd tidsindelning av arbetet, med kontroll av beteende m.m. innebär att man måste ha medelklassensbarnens bakgrund för att kunna hävda sig och gå igenom med bibehållen självkänsla (överdriver något). Alla studier om vilka som når framgång i skolan jag sett stödjer ju denna tes.
Lite förenklat skulle man kunna säga att det hela kokar ner till frågan om relevans. Vill man ha en skola för alla, där alla ges likvärdiga förutsättningar måste den framstå som relevant, inte bara för den enskila eleven utan för dennes föräldrar, för samhället i stort (legitimitet skulle sannolikt kunna användas synonymt med relevans).
Så när pojkarna på bruksorter, som exempel, misslyckas i skolan så beror det inte på brist på regler, på brist på sanktionsmöjligheter utan på att det skolan erbjuder inte framstår som relevant utifrån deras livssituation. De får därmed betydande svårigheter att nå hyfsat resultat eftersom de saknar motivation.
Nu kan inte skolan häva denna brist på relevans eftersom den har sin grund i samhälleliga förhållanden. Ibland kan förstås särskilt benådade lärare göra skillnad men som statistiken visar räcker inte det.
Däremot kan vi sannolikt öka skolans relevans framförallt just för de som inte har drivet med sig hemifrån genom att i större utsträckning utforma undervisningen medvetna om att det är denna relevans vi skall tillhandahålla. Då gäller det att ha läro- och kursplaner som ger utrymme för detta och utvärderingar som mäter rätt saker.
Senaste kommentarerna