Leva på förtal

Förtal är kul – men nu måste någon säga emot: “Följande sanningar är dock oomkullrunkeliga. Författaren har blivit dumpad av tre män och skrivit förtalsböcker som hämnd om alla tre. De journalister som reklamintervjuat henne har inte läst de två tidigare förtalsböckerna. Unni Drougge själv blir mycket glad åt min text, eftersom hon nu kan få rubriker på att säga smaskigt säljande saker om mig. Det är det ändå värt.

För någon måste säga emot. Den förtalade kan ju inte det.”

Jan Guillou diskuterar förtalsgenren, den där böcker ges ut för att hämnas på män i skor och där marknadsföringen sker i huvudsakligen redaktionell form – dvs journalister vidareför förtalaet som varandes sanning i kulturartiklar/program. Att dessa böcker alltså kan vara mediala framgångar kan jag förstå, även om ett lite kritiskt förhållningssätt till sanningshalten kanske skulle kunna önskas. Det jag undrar över är vilka som tillhör köpare/läsekrets. Själv skulle jag inte komma på tanken att läsa – jag tycker inte förtal, snaskiga detaljer om andras privatliv är kul.

Förtal är kul – men nu måste någon säga emot: “Följande sanningar är dock oomkullrunkeliga. Författaren har blivit dumpad av tre män och skrivit förtalsböcker som hämnd om alla tre....