Förlåt dem ty de veta icke vad de göra

Katrine Kielos: Väljarnas engångsligg: “Partiet kände sig anklagat, tyckte att det hade offrat allt för den här relationen, nästan spruckit i sömmarna för saneringspolitiken, kompromissat, förhandlat, slitit sitt ideologiska hår tills det knappt fanns något kvar och nu äntligen kunde man 2006 lägga den första budgeten med något annat än bara nedskärningar. För vems skull trodde folket egentligen att socialdemokratin hade gjort allt det här?! För folkets skull naturligtvis!

Socialdemokratin förväntade sig tacksamhet. Inte allt det här:

vi-måste-prata-för–jag-tror-att-jag-kanske-är-lite-förälskad-i-någon-annan. Partiet bet ihop med stereotyp manlig standardreaktion nummer två:

»Jaha ni är inte nöjda. Vad vill ni ha då!? Säg vad ni vill ha så fixar vi.«

Men folket ville inte ha mer saker. Folket ville känna sig sett. Folket började bli irriterat och ville gräla. Ville hitta något konkret som kunde bevisa den där känslan man hade, att socialdemokratin faktiskt inte längre älskade en.

»Titta du har inte städat i garaget! Det ligger jättehöga arbetslöshetssiffror där! Det här bevisar att du inte bryr dig om mig!«

Socialdemokratin reagerade med stereotyp manlig standardreaktion nummer tre:

»Sluta tjata! Jag vet om det! Varför tror du att jag har svårt att sova på nätterna! Jag ska fixa det (jobben kommer, jobben kommer, jobben kommer…)«”

(Hittat via Esbatis kommentarer och Promemorian.)

Katrine Kielos får faktiskt till det riktigt bra – hon beskriver det svenska folkets förhållande till såväl den tidigare socialdemokratiska regeringen /partiet/Persson och till Reinfeldt och högeralliansen.

En gång är ingen gång brukar man väl säga – skall vi alltså förlåta “folket”?

Katrine Kielos: Väljarnas engångsligg: “Partiet kände sig anklagat, tyckte att det hade offrat allt för den här relationen, nästan spruckit i sömmarna för saneringspolitiken, kompromissat, förhandlat, slitit sitt ideologiska hår...