Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Klass mot klass
Fullsatt på Tvärdrags släppseminarium: “På måndagen 3 mars öppnade dörrarna till seminariet arbetarklassen och socialdemokratin – ett förhållande som tagit slut? Medverkade gjorde Tvärdragskribenterna Katrine Kielos, David Ericsson och Björn Elmbrant. Seminariet blev försenat eftersom arrangörerna var tvugna att dubbla lokalen, genom att ta bort en vikvägg. Björn Elmbrant inledde med att tala om “det förbjudna k-ordet”, klass, om en socialdemokrati som måste åter till en “gammaldags politik” som appellerar till en bred arbetarklass. Istället för en intressepolitik förs idag en värderingspolitik som är anpassad till medelklassen. ”
(Hittat via Petter Partikulärt som jag hottat via knuff.se.)
I måndags släpptes tydligen senaste (antagligen nr 2) numret av Tvärdrag som diskuterar socialdemokratin och arbetarklassen. Hittar dock inte några artiklar från detta nummer på deras webbplats, heller inga socialdemokratiska kommentarer till debatten men väl några kommentarer från folk med andra partisympatisörer. En av dessa är Petter Partikulärt som faktiskt har en i huvudsak korrekt analys och det ligger mycket i hans avslutande ord:
Jag tror att man kan se gårdagen lite som en miniatyr över sossarnas problem, där människorna i publiken utgör gräsrötterna och panelen partitoppen. I publiken var det viktigaste inte vilka värderingsord man använde, utan hur mycket ens lön och arbetsvillkor skulle förbättras. Att driva den politiken går nedifrån och upp. Tyvärr verkar S(AP?)-toppen inte förstå att resurserna de sitter på inte är duktiga ledarskribenter eller miljarder till rådslag, utan en arbetarrörelse som är villig att sluta upp bakom ett parti som rent objektivt skulle förbättra deras vardag.
I citatet från Daniel Suhonens rapport från seminariet pekas den stora frågan ut – socialdemokratins vandring från att föra en intressepolitik som gör att just arbetarklassen och till den närstående grupper uppfattar partiet som sitt till att föra en identitetspolitik som fragmentiserar medlems- och väljarbasen i allehanda subgrupper med sins emelan olika intressen. När det känns som om ledande företrädare tycker att det är viktigare att flörta med HBT-rörelsen än att tala till och för underbetalda undersköterskor i äldrevården har man faktiskt tappat fotfästet.
Kanske kan man som varandes icke-prenumerant på Tvärdrag och betraktande texter som inte finns på nätet som icke-existerande hopas på att åtminstone Katrine Kielos lägger upp sitt bidrag.
men det förbjudna k-ordet var temat i nr 1 av tvärdrag, och mkt av det ligger på nätet (dock inte allt, tex inte mitt eget bidrag). nr 2 har kanske kommit men klasstemat var i nr 1.
//Catti
Watchlar skriver: Socialdemokratin har sedan länge rört sig bort från en konsekvent socialistisk klasspolitik när det gäller ekonomi/välfärdsfrågor. Det finns helt enkelt inte någon praktisk möjlighet att i dagens globaliserde verklighet driva en sådan politik. Partiet är också mycket splittrat i dessa frågor, det finns allt från de som vill förstatliga stora delar av näringslivet och förbjuda privat verksamhet inom traditinonellt offentliga verksamheter till de som vill gynna företagande och inte ser t.ex. privatdrivna skolor som något större problem.
Det som i dag i stället är det bärande och sammanhållande inom socialdemokratin (och ”vänstern” i stort) är Frankfurtskolans kulturmarxistiska teorier i värderings/moralfrågor vilka innefattar t.ex. HBT-frågor, radikal-feminsim och ”mångkultur”. Ifrågasättande av dessa teorier är tabu inom partiet och inga avvikande meningar tillåts! Problemet är att en stor del av ”arbetarna” snarast är värdekonservativa och ganska långt till ”höger” när det gäller dessa frågor. Man är mer intresserad av ”hårda tag” mot kriminella och busliv än homo-äktenskap, man är mer intresserad av ordning och reda i skolan än att ”krossa patriakala maktstrukturer”, man föredrar att bo i homgena områden framför ”spännade mångkulturella” områden osv. Leo Sunberg har skrivit ett bra inlägg i frågan: En politik för arbetare
Det är därför som t.ex. Dansk Folkeparti har lyckats ta en stor del av de danska arbetarnas röster från sossarna, de är relativt ”vänster” i ekonomiska/välfärdsfrågor men konservativa/”höger” när det kommer till moral/värderingsfrångor. Deras svenska motsvarighet SD tar på samma sätt röster främst från LO-kollektivet.
Catti, jag blev förvirrad eftersom det var releaseseminarium (det var upphovet till min kommentar) och det handlade om k-ordet. Var kan man läsa ditt bidrag?
Wachtlar, Leos inlägg var intressant även om jag förstås inte håller med om allt men han speglar ju definitivt förskjutningen mot det som en del kallar identitetspolitik, något som jag emellanåt kritiserar och jag vägrar t.ex. kalla mig feminist. Sen överdriver ju du problemen med detta när du skriver att inga avvikande meningar tillåts. Själv får jag nog räknas till avvikarna och kan ju t.ex. ändå väljas till ordförande i min förening.
Tre frågor har jag dock i förhållande till Leo starkt avvikande uppfattning i och delar heller inte hans bedömning att de skulle vara arbetarfientliga för det är ju konsekvensen av hans resonemang. Det gäller flyktingmottagandet – arbetare är i allmänhet solidariska, det gäller skolan – arbetare vill i allmänhet att deras barn skall få det bättre, ha möjlighet att klättra socialt och det gäller hur man skapar ordning och reda dvs polis/kriminalvård – där arbetare har lika goda insikter som någon annan om att hårdare tag inte är saliggörande.
Dock i generell mening måste man ändå hålla med honom (Leo alltså). Problemet är bland annat att den politik som traditionelt räknas som hård vänster (i Leos kategorisering) innehåller delar som var ypperliga instrument under tiden fram t.o.m. 50- till 60-talet men som inte alls lika självklart är lösningen på dagens problem. Detta hänger delvis samman med att även om arbetarklassens villkor inte ändrats vad gäller makt och inflytande över produktionsapparaten så har deras levnadsvillkor förändrats/förbättrats. Det påverkar tänkandet och önskningarna – det som tidigare kunde lösas med t.ex. massproduktion av ”billiga” kommunala bostäder kräver idag andra lösningar. Även arbetare vill bo bra och hyfsat centralt – miljonprogramsområden är impopulära oavsett dess nu rätt mångkulturella sammansättning.
Just bostadsfrågan är förresten särskilt intressant – fram t.o.m 70-talet byggde vi bort bostadsbristen. Nu låter vi marknaden sköta det – mycket märkligt men det verkar t.ex. inte gå att få stöd för en offensiv politik på detta område idag. Istället inför man som i Södertälje administrativa begränsningar av hur många som får bo i en lägenhet????
Det är jag som krånglar till det nu… men de hade ett mindre klasstema i förra numret också (bl.a med elmbrandts artikel ”det förbjudna k-ordet). Såg nu att det nya numret har stort tema klass… så du hade ju helt rätt. och det verkar inte som om artiklarna ligger ute på nätet, än iaf. Förhoppningsvis kommer det.
(min artikel finns i förra numret, men den handlar inte om klass utan om folkrörelse o opposition i burma… inte helt oväntat ämne).
Jens L. skriver: Nummer 4-5/2007 hade tema De rika där Björn Elmbrant text om k-ordet finns. Nummer 1/2008 kom i dagarna och har temat De osynliga – arbetarklassen. Ett urval av artiklarna finns på http://www.tvardrag.se
Hälsar Jens L, ansvarig utgivare.
Senaste kommentarerna