Vem skall forma politiken?

Viktigast: att leva upp till begreppet folkrörelse: “Men ska vi på nytt kunna engagera många människor i partipolitiskt arbete, behövs det mycket mer än de medlemsvärvarblock vi förstås också ska använda. De som lockas till partiet måste, var och en, tas på allvar: De har en röst, och de ska känna det meningsfullt att argumentera för sin egen mening. Den andan måste prägla partiets hela arbete: föreningsmöten, studiecirklar, rådslag, seminarier, kongresser. Medlemmarna ska känna att de inte bara välkomnas för att de kan göra nyttiga insatser som pappersbärare i valrörelserna utan för att deras värderingar och erfarenheter betyder något, dessutom för att de är ovärderliga känselspröt ut i det omgivande samhället.

Sen tror jag att det också skulle kunna sätta fler sinnen i brand, om partiet hade ett tydligare, ja rent av radikalare budskap.

Partiexpeditionen, på 68an nu som på min tid, kunde kanske till exempel damma av jämlikhetskampanjen från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.”

(Hittat hos Enn Kokk.)

Enn Kokk beskriver medlemsutvecklingen i det socialdemokratiska partiet genom några nedslag i statistiken allt sedan kollektivanslutningen (för yngre läsare – kollektivanslutningen innebar att fackliga organisationer anslöt sig till partiet och då blev dessa organisationer alla medlemmar också partimedlemmar) avskaffades 1990. Det är rätt deprimerande läsning – Kokk vill dock påskina att några lite mera specifika händelser haft särskild betydelse, nämligen budgetsaneringen och EU-frågan. Det kan så vara men de egentliga orsakerna står att finna i det faktum att utrymmet för att påverka politiken är ytterst begränsat vilket förstås blir särskilt tydligt när man i regeringsställning driver en politik som saknar förankring och i det faktum att man har ett negativt flöde dvs fler faller ifrån än som nyrekryteras.

Kokk har förresten ett förflutet på 68:an (alltså partistyrelsens högkvarter på Sveavägen i Stockholm). Ett förflutet med ett inte oväsentligt inflytande. Kanske får vi se ett mer självkritiskt inlägg i frågan någon gång – inte var de “vanliga” enskilda medlemmarnas faktiska inflytande större under 70- och 80-talen?

Nu skall vi dock värva supporters, inte medlemmar som skall vara med och forma politiken. Vi skall värva supporters utan att ha format organisationen så att de har någonstans att utöva sitt supporterskap. Politken erbjuder få “matcher”:-) och jag tror inte folk idag är intresserade av att bara vara valarbetere.

Jonas Ryberg, Skenebo och SSU-ombudsman i Gävleborg har också reagerat:

Många säger att modellen med geografiska klubbar i bostadsområdet och på arbetsplatsen är utdöende. Jag är beredd att hålla med, men inte på grund utav att de är otidsenliga – utan för att de är illa skötta och inte för det stödet ifrån centrala organisationer som de behöver. Min vision (och partiprogrammets) är att utöka demokratin, då måste våra medlemmar vara aktiva och aktivt delta i samhällsdebatten. Vi måste dessutom sätta den lokala S-föreningen i centrum. Medlemsmöten måste bli det forum för debatt och beslut som det var tänkt som. När jag som medlem känner att min röst räknas och får delta aktivt i beslut – ja då blir medlemskapet värt någonting. På det sättet blir vi åter en folkrörelse, inte genom flashiga kampanjer.

Själv är jag ju en Graf-supporter!

Viktigast: att leva upp till begreppet folkrörelse: “Men ska vi på nytt kunna engagera många människor i partipolitiskt arbete, behövs det mycket mer än de medlemsvärvarblock vi förstås också ska...