Vänstern, optimismen och Sjölander

Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död: "Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).

De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik).
Men socialismen – oavsett vilken sorts socialism vi pratar om – har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro – på riktigt – på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel."

(Hittat via s-bloggar.)

Jag har väl antagligen levt i en helt annan värld än den som varit Johan Sjölanders. För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet. Det var (och det är viktigt att just beteckna det som ett historiskt passerat stadium) uttryck för den framväxande borgerlighetens kamp mot aristokratins hegemoni. Nutidens liberaler är att betrakta som fångna i den klasskampen, fångna i 17-1800-talets samhällsförhållanden alternativt som försvarare av de priviligier som denna borgarklass lyckades tillskansa sig på aristokratins bekostnad.

Det är just som fortsättning på det liberala projektet som socialismen har sitt existensberättigande. Där finns uppgiften att förverkkliga paroller som frihet – inte bara för de bemedlade utan för alla, jämlikhet inte bara för de besuttna utan för alla och broderskap inte bara för kapitalägare utan för alla. Det blir därför paradoxalt att staten fått en så stark ställning inom delar av vad vi kan kalla vänster (stora delar dessutom). Det strider helt mot denna “historiska uppgift”. Det är i befriandet av flertalet från allehanda förtryckande mekanismer som vi förvaltar arvet väl! Och metoden är enskilt eller i grupp, som individer eller tillsammans med andra i kollektiv – inte genom den härskande klassens statsapparat för att nu använda en marxistiskt inspirerad terminologi.

Jag definierar mig som vänster just för att jag har en obegränsad tro på människors förmåga – allt från allas lika möjligheter att ta ansvar för och förverkliga sina egna livsprojekt till vår gemensamma förmåga att lösa allehanda problem med fattigdom, miljöproblem etc. I min värld stukades dock denna tro allvarligt i samband med kärnkraftsomröstningen – det var då som vänstern i någon abstrakt mening övergav framtidstron, övergav tron på mänsklig kollektiv förmåga. Det har vi aldrig lyckats reparera.

Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död: "Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid...