Marcus Svensson, etik och korporativism eller övervaktning versus självcensur

Bloggarna och etiken: "Som på så många områden gör självklart etablerade medier övertramp och misstag även här. Många journalister slarvar med att berätta om syften med sina samtal. Men det finns i alla fall pressetiska regler att förhålla sig till, och en ständigt pågående diskussion om dessa. Än så länge.

Medvetenheten om vilka etisa koder publicister har att förhålla sig till, skulle jag vilja påstå, är nära noll i bloggosfären. Det är synd. För det är just dessa regler som hindrat lagstiftaren att begränsa tryck- och yttrandefriheten."

(Hittat via Mary på MinaModerataKarameller.)

Marcus Svensson, ledarskribent på Smålandsposten, ondgör sig över att någon/ra publicerat Johannes Åmans svarsmejl angående DN.s bevakning av FRA-förslaget. Av detta drar Svensson slutsatsen att kraven på transparens kommer att leda till ett “mindre öppet samhälle”. Övervakning och annat får väl av sådana som Svensson vara bagateller – att bli citerad hotar däremot öppenheten. Man måste dock beundra en sådan humor.

Sen för Svensson in diskussionen på tryck- och yttrandefriheten som i hans värld räddats från inskränkningar (från lagstiftaren som alltså är det svenska folkets valda företrädare) av de pressetiska reglerna – självcensur är ju ett annat ord för detsamma. För Svensson utgör därför bloggar ett problem eftersom de (tusentals i Sverige, miljontals i världen) inte är medvetna om dessa etiska regler och heller inte alla deltar i en diskussion om dessa. Visst är det så – bloggare är i allmänhet inte publicister i traditionell mening, de har heller i allmänhet inga sådana ambitioner, de är vanliga medborgare, människor som relativt nyligen fått verktyg att publicera sig med hög grad av synlighet. Det de publicerar är ju allt från trivialiteter, ytterligt personliga reflektioner, erfarenheter till mer genomarbetade nyhets- och debattartiklar. I en sådan värld gäller förstås snarast köksbordets etik, dvs man skriver ner det man annars skulle sagt i en sannolikt något mindre krets än den potentiella publik man har som bloggare.

Detta med “bristen på etik” bland bloggare är en av de faktorer som gör att bloggen som verktyg bidrar till att förändra det offentliga samtalet, det blir öppnare, ärligare, mer utmanande och mer verkligt (i jämförelse med den diskurs som tillämpas på landets ledar- och debattsidor). Detta är inte dåligt och det innebär att vi erövrar ett nytt stycke mark i yttrandefrihetens historia. Nu blir den tillgänglig och inte bara en liten priviligierad skaras. Därmed förändras allt inklusive risken att få se sina ord, fällda i ett mera förtroligt sammnanhang, på nätet. Vänj dig, Markus Svensson!

Var och en av oss vägleds av vår egen etik som dock förstås över tid kommmer att formas av gemesnama erfarenheter, något annat än den korporativa pressetik som pressen format i allians med den statsmakt samma press vill ge sken av att vara fristående ifrån. Skule man uttrycka detta lite mera drastiskt skulle man kunna säga att pressen i utbyte mot dessa av statsmakterna efterfrågade och sanktionerade etiska regler fått långtgående priviligier i form av närmast monopol på det skriva ordet.

(Beklagligt misstag när det gäller namn, jag ber Mattias om ursäkt och har nu ändrat ovan till Marcus vilket är rätt Svensson)

Bloggarna och etiken: "Som på så många områden gör självklart etablerade medier övertramp och misstag även här. Många journalister slarvar med att berätta om syften med sina samtal. Men det...