Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Nationellt självbestämmande versus geopolitiskt spel
Carl Bildt vår mest okunnige utrikesminister?: "En annan som varit inblandad i den Georgiska militära upptrappningen är israelerna. Under de senaste sju åren har de tränat Georgiska trupper för att sättas in mot ryssland och en georgisk minister har särskilt tackat israelerna för deras hjälp.. Israelerna har dock låtit bli att sälja vissa vapensystem för att inte reta upp ryssarna och överväger nu att tillfälligt ställa in alla leveranser. Tills vidare fortgår de dock, även om många “säkerhetskonsulter” flytt landet.
Eldprovet kommer nu när Georgien tycks ha gett upp med sina ambitioner att återinförliva Sydossetien i det egna landet. Kommer Ryssland att stanna vid detta eller vill de använda sig av amerikanska metoder som regimskifte?
Och vanligt visar Carl Bildt sina historiska okunskaper om världens regioner och sin extrema inkonsekvens gällande Kosovo och Sydossetien. Okunnigare utrikesminister var det länge sedan vi hade."(Hittat via knuff.se.)
Jag kan inte låta bli att gilla rubriken till Hampus Eckermans inlägg:-) Atash som gästar Roya och Matildas blogg skriver och kommenterar också Bildt:
De senaste dagarnas krig i Georgien och Sydossetien har blottlagt mediernas starka förbindelser med makten. Pengamakten och statsmakten. Med all rätt har de riktat stark kritik mot Rysslands bombningar av Georgien. Men var är kritiken mot Georgiens invadering och mördande av sydossetier, undrar en? Vad händer i Sydossetien och Abkhasien? Nyhetssändningarna idag på SVT och TV4 lyckades med konststycket att helt utelämna Sydossetien trots att tusentals är på flykt därifrån. Istället för att söka självständiga källor vänder de sig till pajasen Carl Bildt som agerar allvetande kommentator trots att hans roll som utrikesminister inte är att ge oss en ”objektiv” omvärldsrapportering utan att berätta om Sveriges ställningstagande i situationen. Men media älskar Carl Bildt och Bildt älskar sig själv så han får mala på.
Enn Kokk som önskar självständighet åt de ca 100 000 ossetierna som bor i Sydossetien skriver att
Min grundläggande uppfattning, att stater bör baseras på demokrati och ett gemensamt majoritetsspråk, helst också ett gemensamt kulturarv, leder mig till uppfattningen, att Georgien inte med näbbar och klor bör hålla fast vid att Sydossetien måste förbli en del av Georgien. Slutsatsen av detta är dock inte att Sydossetien bör förenas med Nordossetien inom ramen för den ryska federationen. De som en gång hamnar inom de ryska gränserna, kommer obönhörligt att gradvis förryskas. På nordossetiskt område bor redan en stor rysk befolkning, och osseterna är “integrerade” också på annat sätt; de måste till exempel använda det kyrilliska alfabetet.
Vill osseterna överleva som folk, och det är deras fulla rätt, bör nationsgränserna revideras på två håll: Sydossetien tillåtas lämna Georgien och Nordossetien tillåtas lämna Ryska federationen för att sedan tillsammans bilda en demokratisk ossetisk stat.
Ska det till internationell fredsövervakning och medling, är det här det som bör vara målet.
Men jag inbillar mig inte att det är särskilt lätt att komma dit. I internationell politik, inte minst stormaktspolitik, är det fullkomligt tabu att tala om förändrade statsgränser. Fråga Kina om tibetanerna och uigurerna, får ni se! Och fråga ryssarna om tjetjenernas rätt till självständighet!
Man måste förstås undra lite över denna närmast översvallande entusiasm för etniska gruppers krav på nationell självständighet. Kanske inte vad jag trodde skulle bli resultatet av arbetarrörelsens internationalism.
Claes Krantz undrade var de svenska protesterna mot Georgiens angrepp fanns:
Läser man vad UD säger nedan är det på gränsen till hyckleri. Men så är det väl Sveriges officiella utrikespolitik att stödja Georgiens rätt att upprätthålla sin territoriella integritet med vad jag antar alla medel som finns tillgängliga.
Även Sverige tillämpar tydligen realpolitik före den som selektivt brukar kallas mänskliga rättigheter. I stället för att ta ställning i ett krig där det inte finns någon rätt sida kunde vi varit en oberoende röst. Men det går tydligen inte med den USA och NATO anpassade utrikespolitik som Carl Bildt driver.
För den som är lite intresserad av vad som faktiskt ligger bakom konflikten och inte bara vill se etniska gruppers självständighetskamp som nyckeln kan Anders Svenssons skriverier vara av intresse. Särskilt artikeln om oljan och den om USA:s intressen i Kaukasus klargör den del.
Mikael Hertoft skriver: Det russiske sprog anvendes i hele Kaukasus – især af minoritetsbefolkningerne.
Sydosseterne snakker således allerede russisk.
Det kan være fornuftigt nok, at Sydossetien ikke skal blive en del af Rusland. Men det afgørende er at der er en åben grænse for handel og personer – for det er klart at de 50-70. Sydossettere der bor i Sydossetien skal have lov at være en del af det ossetiske fællesskab med de 4-500.000 Nordossetere på den anden side af grænsen.
Problemet med denna typ av nationalism som ofta grundar sig på språk/etnisk samhörighet är ju at den leder till en närmast obegränsad fragmentisering i sin extrem. Såvitt jag förstått vill sydossetier inte ansluta sig till nordossetien utan de vill vara självständiga – alltså en stat med upp till 100 000 invånare. Som om Södertälje komun skulle utropa sig till en självständig stat.
I 1990 års partiprogram konstaterades att "nationsgränser är resultat av historiska omständigheter, däribland erövringskrig, kolonisalism och stormakters expansion". Efter ett resonemang om möjligheten att upprätthålla multinationella stater slog programmet fast följande: "Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till en språklig och kulturell identitet. Också i dag finns det människor, som förtrycks på grund av språk, kultur, ras, tro eller politisk uppfattning. Motsättningar, grundade på sådana faktorer, är i själva verket en av de huvudsakliga orsakerna till framtidens mellanfolkliga konflikter. Sådana konflikter bör lösas fredligt och i en anda av ömsesidig respekt och mellanfolkligt samarbete. Inget folk har rätt att undertrycka något annat. Ingen får förföljas eller diskrimineras på grund av ras, tro eller politisk uppfattning." När programtexten skrevs (av mig) hade vi förstås främst frigörelsen i Baltikum i tankarna. Men varför skulle de här skrivningarna inte äga sin tillämpning även i Kaukasus?
Det är en milt uttryckt komplicerad fråga, Enn, och 1990 års partiprogram utreder nog inte frågan helt. För det första så är förstås avsaknaden av analys av ekonomiska/geopolitiska drivkrafter och mellanfolkliga konflikter stor (det är ju knappast sant att motssättningar grundade på språk, kultur etsc skulle vara huvudsaklig orsak till konflikter), för det andra måste man faktiskt analysera bättre vad som kan konstituera och legitimera anspråk på att vara ett folk (hur stora skall t.ex. språkliga skillnader vara för att vara legitim grund). I partiprogrammet används också det i vetenskaplig mening mycket tveksamma rasbegreppet – finns det förklarat?
Men det är väl klart att det finns till exempel ekonomiska drivkrafter bakom både kolonialism och stormakters expansiva politik. Ett partiprogram är just ett program och inte en ordlista. Av samma skäl faller också att man – i ett partiprogram! – skulle försöka gradera hur stora språkskillnaderna ska vara för att en grupp ska räknas som ett folk. I den aktuella diskussionen förekommer ju osseterna, som talar ett iranskt språk, vilket gör din invändning meningslös: Anser du att georgiska och ryska är nära besläktade med ossetiska? Det mest märkliga i din replik är det du skriver om ras. Naturligtvis var varken programkommissionen eller dess sekreterare anhängare av rasbegreppet, men eftersom det dess värre finns andra som är det, finns det skäl att ha med begreppet i polemiskt syfte. Ingen som minns det forna Sydafrika kan tveka om vad det här handlar om.
Att det finns ekonomiska drivkrafter bakom kolonialism/imperialism är ju förstås uppenbart. Min avsikt med påpekandet om de ekonomiska drivkrafterna var dock snarare att aktualisera frågan om dessa drivkrafters betydelse för uppkomsten av på ”språk, kultur, ras, tro eller politisk uppfattning” baserade nationalistiska och separatisktiska rörelser.
Självklart förstår jag att ett partiprogram knappast är rätt form för ordlistor. Svänger man sig med begrepp som t.ex. ”folk” i bemärkelsen folkgrupp/folkslag måste man dock klargöra begreppets innebörd i någon form. Du får ursäkta min envishet i denna fråga men den är något av en käpphäst.
Du verkar dock ha ett enkelt svar – pratar man tillräckligt olika språk så har man rätt (i någon mening) att ställa krav på självständighet. Om jag förstår det rätt så är alltså skillnaden mellan serbiska och kroatiska tillräckligt stor (trots att det alltså betraktades som ett språk fram till separation. Tror – men vet inte – att den skillnaden är av samma karaktär som skillnaden mellan svenska och gotländska.
Den språkliga frågan när det gäller specifikt Sydossetien saknade jag tills nu all kännedom om och tackar för upplysningen. Det förändrar emellertid inte den mer generella frågan om under vilka omständigheter språkliga skillnader ”legitimerar” självständighetsanspråk. Tibet är ju ett utmärkt exempel, ett geografiskt område som historiskt måste betraktas som del av Kina som i sig är en gigantisk stat med en mycket heterogen befolkning t.ex. vad avser språk och kultur. Bör vår uppfattning alltså vara att alla de kinesiska ”folk” som kan påvisa tillräckligt stor skillnad avseende språk bör ges självständighet?
Nu tror jag att du börjar förstå hur jag resonerar. Jag utgår från språklig hemhörighet. Din anmärkning om serbiska och kroatiska är relevant: de flesta ser dem som samma språk, eftersom de sinsemellan innehåller mycket små olikheter. Så vad språket anbelanga borde det inte ha varit nödvändigt att upprätta en serbisk respektive en kroatisk stat. Här har i stället olika historiska tillhörigheter mejslat ut skillnader: Kroatien är katolskt medan Serbien är ortodoxt, kroaterna använder latinskt alfabete och serberna kyrilliskt, Ändå viktigare är, tror jag, erfarenheterna under andra världskriget. Vad som nu än drev fram striderna och separationen, är den nu ett faktum. På sikt kommer därmed också de språkliga skillnaderna att öka. Du har uppfattat mig korrekt, vad gäller Kina. De främsta exemplen på stora folk med enligt min mening berättigade anspråk på att få bilda egna, från Kina skilda stater är tibetanerna och uigurerna.
Jag har bara försökt få din syn lite klarare definierad. Så vi kan vänta oss att du också tycker att Belgien förstås skall delas liksom att Spanien knappast bör vara en stat med nuvarande utsträckning. Hur är det med Wales? Har inte samer legitima anspråk på en egen stat?
Jag tror faktiskt inte att folken i världen nödvändigtvis är betjänta av en ytterligare fragmentisering av världens stater. Jag tror faktiskt inte att det nödvändigtvis gynnar utvecklingen vare sig i ekonomiska termer (välfärd till alla) eller i politiska (demokrati m.m.). Detta innebär emellertid inte att jag därmed är motståndare till folks berättigade kamp för frihet (även nationell sådan). När det gäller ockuperade länder som Irak, delar av Palestina m.fl så är detta ju lätt. Betydligt svårare är det när det gäller områden som historiskt varit nära knutet till/del av någon stat under lång tid.
Senaste kommentarerna