Skolans problem är samhällets

Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”

(Hittat via s-bloggar.)

Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:

– Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?

– Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?

Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:

Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.

Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.

Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.

Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att

Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs.
Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.

Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!

Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur...