Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Debatt om debatt istället för debatt
Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?: “För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)”
Johan Sjölander tycks leva i villfarelsen att idepolitiskt tänkande sker bland något han definierar som intellektuella och så referarar han till den i dagarna aktuella skriften Från smedja till sambandscentral. Lite senare i artikeln gör han ett betydligt intressantare konstaterande
Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett “ovanifrånprojekt”, långt bort från själva folkrörelsen.
Det är ju just diskuterandet bland vanliga medlemmar och sympatisörer som konstituerar en idepolitisk debatt, som gör dessa delaktiga i formandet av partiets visioner. De s.k. intellektuella utgör bara i bästa fall formulerare av problemställningar, summerare av de mångas tankar. I övrigt sällar sig Sjölander till kategorin gnällspikar dvs bidrar inte till debatten utan ägnar sig åt densamma.
Fredrik Jansson har redan den 29 november recenserat boken som hade releaseparty igår. Jansson ägnar sig också åt psuedodiskussionen om debatten snarare än att ge sig in i den men bortsett från besserwisserattityden “Jag har hört allt förut” går han rätt på det viktiga
Framförallt saknas det som regel en ordentlig diskussion om idédebattens former som är något annat än predikan för massorna, som något som skiljer vänstern från högern. Vi kommer aldrig kunna konkurrera med kapitalets resurser när det gäller att driva traditionella tankesmedjor och dagstidningar. Ändå är det stjärnögt blickande mot amerikanska institut och drömmar om forna tiders a-press som dominerar.
Rätt alltså såtillvida att i ett folkrörelseparti formas inte politiken i tankesmedjor utan i själva rörelsen, fel i den meningen att han vill diskutera formerna snarare än att vara en del av rörelsen själv. Jag fick inget recensionsex:-( och tycker kanske listan av skribenter kändes rätt trist. Nu har jag dock beställt boken i avsikt att faktiskt se vad de socialdemokratiska studenterna betraktar som intressant läsning.
Catharina Ullström skriver också om debatten, refererandes andra bloggar som gör detsamma, om avsaknaden av debatt men konstaterar ändå
Att den socialdemokratiska idédebatten haltar, inom bloggosfären liksom inom hela rörelsen, är inget nytt. Det gör den. Vi har ingen socialdemokratisk vision för framtiden och vi är rädda för att skapa den. Delvis för att, som Jansson påpekar, vi väntar på att visionen ska levereras uppifrån. Delvis för att vårt parti suttit så länge vid regeringsmakten att allt som inte går att förverkliga nästa mandatperiod är orimliga (kanske till och med farliga) utopier eller onödigheter. Vår rörelse fokuserar mer på att vinna val än på att skapa ett samhälle eller ett samhällsystem som vi faktiskt tror på. Solidaritet, rättvisa och jämlikhet har förmiskats till byråkrati. De som vågar drömma är galna och vi tycker i blindo.
Under tiden försöker t.ex. undertecknad och Anders Nilsson föra en diskussion kring hur vår samhällsanalys bör se ut, men det saknar förstås relevans i sammanhanget.
Johan Sjölander skriver: Hmmm. Är det inte lite konstigt av dig att skriva ett debattinlägg om debatten om debatten istället för att fortsätta debattera saker som har med själva debatten att göra? Som sådan, alltså. Om du nu tycker så.
Själv tycker jag iof att debatten om debatten är riktigt intressant. Vilket jag också skriver i mitt inlägg.
IDet väcker mycket mera intresse att debattera debatter än att debattera ideologiska (eller idepolitiska) frågor – alltså att debattera det debatten borde debattera. Eftersom jag förstås strävar efter besöksoptimering snarare än att debattera något viktigt anpassar jag mig förstås till detta:-)
Nu skall jag bara lära mig at sätta s-bloggoptimerade rubriker också.
Det är allt en del debatter som man får hoppa.:) Men vi får väl sitta härute på de yttre hebriderna, du 5 mil från Stockholm och jag 10 mil från Göteborg och påta i vår lilla täppa. Vi får väl vara tacksamma för att postgången numera är elektronisk.
Till saken: jag behöver hjälp med den där maktdiskussionen du drar upp. Jag har en längre tid velat byta ”utanförskapet” mot ”de maktlösa”. Är det en möjlighet?
Jag försöker i ett inlägg författat delvis under tiden medan du skrev denna kommentar fortsätta diskussionen. Vi kan nog bara komma framåt tillsammans.
Visst är det så att de grupper som vissa vill definera som varandes utanför tillhör de mest maktlösa. Samtidit får man inte glömma att i verklig mening så delar löntagare i mer allmän bemärkelse samma grundläggande villkor. De relativt sett högavlönade har dock oftast ett betydligt större inflytande över sin egna liv, över sin vardag, än deras lågavlönade kamrater. I kristider som dessa uppenbaras dock att detta ju inte innebär någon verklig skillnad – arbetslösa och därmed oförmögna att ens kntrollera vårt egna dagliga liv kan vi alla bli.
Jag hör också till dem som tycker att debatten om debatten är intressant. På vilket sätt är bristen på debatt en pseudodebatt undrar jag?
När jag läser de inlägg som skrivits om saken konstaterar jag att det som framkommer som orsaker eller eventuella orsaker ofta är problem som ligger djupt rotade hos oss och ofta inom socialdemokratin. Det faktum att det är lågt till tak, att politiken formuleras uppifrån och så vidare är för mig nog så intressanta.
//C
Jo Catti (och Johan igen) visst är debatt kring debattens villkor intressant och viktig. Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över att det intresset verkar större än intresset för att delta i själva debatten.
Anledningen till att jag ägnar mig åt ”psuedodiskussionen” som du kallar det är ju att boken handlar om just debattens arenor, snarare än innehåll. Skriver man om en bok är det ju rimligt att diskutera det ämne den avhandlar.
Vad gäller ”besserwisserattityden” så handlar det om att man faktiskt i flera fall kan plocka fram artiklar av samma författare om samma sak.
Annars brukar jag ägna mig mer åt att försöka ge innehåll till debatten. Men ibland kan det ju vara intressant att diskutera tallrikens design, även om grötreceptet i allmänhet är intressantare.
Fredrik – det är väl just det faktum att det finns alltför många som i någon mening gärna deltar i debatten om debatten och mer sällan än du också diskuterar idéer/ideologi.
Johan Sjölander skriver: Lite seriöst Peter, så har du ju dessutom gruvligt missförstått det jag skriver i mitt inlägg. Du hittar ju på saker som att jag skulle ”leva i villfarelsen att idepolitiskt tänkande sker bland något han definierar som intellektuella” – var någonstans skriver jag det (åtminstone om man tolkar det som att det idepolitiska tänkandet BARA sker bland dessa ”intellektuella”)?
Eller menar du att det inte sker något idepolitiskt tänkande bland intellektuella ALLS – att författare, forskare, folkhögskolelärare, journalister folkbildare eller vilka det nu vara månde inte bidrar till den idépolitiska utvecklingen? Ja, om du tyckte det, då skulle vi verkligen tycka olika. Men där skriver du ju själv att ”de s.k. intellektuella utgör bara i bästa fall formulerare av problemställningar, summerare av de mångas tankar” – ja precis. Det är väl det som är ett idépolitiskt arbete? (Även om jag tycker att du uttalar dig lite väl förklenande, personligen har jag lärt mig oerhört mycket av att läsa böcker och det står jag också för – risken är annars att du hamnar i en ren antiintellektualism som känns väldigt främmande för åtminstone mig.)
Sedan skriver du att jag är en gnällspik. Och det är sant att jag är kritisk till hur många sk intellektuella (och nu pratar vi om journalisterna, tyckarna etc) runtikring socialdemokratin faktiskt har förhållit sig under senare år. Det har varit mycket gnäll på att det saknas visioner och lite visioner. Det är möjligt att det är ett ”gnälligt” konstaterande. Men jag tycker faktiskt att jag i grunden har rätt- och där lutar jag mig ju också på PO Enquist som gör samma reflektion (även om jag är elak och överdriver lite i den passagen, någon jag också skriver men som du inte har tagit med i ditt utklippta citat ovan).
Så. jag förstår att det är något du inte gillar i mitt inlägg. Jag förstår också att du tycker att din och Anders diskussion är alldeles för lite uppmärksammad. Och jag förstår att du av någon anledning tycker att den här diskussionen som du ändå har gett dig in i är på något sätt upprörande i sig självt.
Men jag förstår faktiskt inte hur det hänger samman. Och det gör tyvärr en konstruktiv diskussion lite svårare. Vilket är synd, eftersom det här som sagt är rätt intressanta ämnen.
Jag uttrycker mig gärna lite drastiskt, ibland lätt ironiskt för att få fram en poäng. Jag kontrasterar därför det du skriver om de intellektuella med ett annnat citat där du ju tar upp medlemmarnas deltagande om än i en lite väl reaktiv roll.
Just passusen om gnällspik får väl verkligen betraktas tillhörande den ironiska avdelningen relaterat till din beskrivning av de två grupperna som ägnat tiden åt att klaga – skall försöka vara tydligare med sånt i fortsättningen för diskutera vill jag verkligen. Uttrycker jag mig så att en konstruktiv diskussion försvåras har jag ju helt enkelt misslyckats.
Upprörd är jag däremot inte – bara lite besviken på att diskussionen efter studentförbundets bok just bara blir en diskussion om avsaknaden av debatt i vilket rätt många deltar, vilket osynliggör de försök som faktiskt görs bland annat hos flera bloggande kamrater. Anders och mitt lilla försök är bara ett exempel, tror man kan räkna in dig, Jansson, Laakso och några till bland de som försöker dra igång något emellanåt.
Osynliggörandet brukar ju beskrivas som en del av härskarteknikerna.
Även om jag alltså instämmmer i att det finns betydande problem med den svaga idépolitiska debatten så bedömer jag det som oerhört viktigt att lyfta fram den debatt som faktiskt pågår. Alltså skrev jag om denna psuododebatt och gav samtidigt ett exempel (som alltså pågår helt parallellt) på några små försök att bidra till partiets samhällsanalys.
Johan Sjölander skriver: Ok, tackar för det förtydligandet! Håller med i det sista. Däremot tror jag inte att det räcker med endast den gräsrotsdiskussion som finns i exempelvis bloggosfären (även om den är viktig), utan det behövs också annat. Ibland räcker det inte med ett blogginlägg för att förklara svåra saker, ibland behövs det att någon lägger ner rejält med tid för att skriva exempelvis en bok för att diskussionen verkligen ska komma framåt. Och jag har inget problem med att erkänna att exempelvis en person som ägnat flera år att på djupet studera säg tex upphovsrätten (eller något annat ämne) och skrivit böcker om densamma kan ha mer att tillföra till debatten om fildelning (till exempel) än din vardagliga tyckare (även om de två personernas åsikter på ett plan naturligtvis är lika mycket värda).
Och min kritik gäller alltså inte det idépolitiska samtal som förs bland partiaktivister och vanliga medlemmar – den handlade just om de personer som faktiskt får betalt för att skriva och formulera idéer men som ändå mest ägnar tid åt att klaga på att andra (företrädesvis ledande socialdemokrater) inte är tillräckligt ”visionära”.
Sedan tycker jag faktiskt att något har hänt även där, och det kanske jag borde ha varit tydligare på i mitt inlägg. Så här skrev jag exempelvis för ett tag sedan i ett inägg som handlade om allt från Tvärdrag till Arvid Falk:
”Det finns någon typ av intellektuellt självförtroende inom den (mer eller mindre socialdemokratiska) vänstern av idag som rätt länge har saknats. 70- och 80-talister som Kielos, Suhonen, Borgnäs, Klas Gustavsson (för att nämna en handfull. I Tvärdrag kallas några av dem för ”de skamlösa”, och det kanske passar) driver på. Lägg på det de möjligheter internet innebär och ett gäng pionjärer och entusiaster från alla möjliga generationer och bakgrunder. Och det blir riktigt, riktigt bra. Någon form av nytändning. Nerv. Jag vet inte vilket begrepp som passar. Bara att jag gillar det.”
http://johansjolander.blogspot.com/2008/09/ett-antal-anledningar-att-knna-optimism.html
go jul, för övrigt!
Har ännu inte smittats av din entusiasm över ”de skamlösa” annat än glimtvis:-) Men visst händer det saker.
Själv tycker jag dock att det är i samspelet mellan vi och dom (och mellan oss) som det spännande sker. Med vi avses förstås vi alla som hakar på, deltar i, initierar saker. Med dom avser jag därmed de ”professionella”. Och oss blir då vi alla gemensamt.
Kanske beror min bristande entusiasm just på att jag saknar mer grundläggande analyser av det samhälle vi lever i , analyser som hjälper oss förstå och att formulera en systemkritik. Och med systemkritik menar jag frågor om makt och inflytande, om de mekanismer som formar vår värld – inte kritik av Försäkringskassans tillkortakommanden med sitt datasystem och liknande.
Senaste kommentarerna