Något om internationell solidaritet i vår tid (eller svar till Micke)

En kamrat ställde några frågor (via Facebook) om EU, om euron, om Grekland. Frågor som det nog inte finns några enkla svar på. Dock skall jag försöka mig på ett resonemang kring detta som tar sin utgångspunkt i det som brukar benämnas internationell solidaritet och det faktum att med en lite marxistiskt influerad analys det är uppenbart att när produktionen församhälleligas så upphör också nationalstatens existensberättigande.

I den traditionella nationalstaten är kapitalet också nationellt – Scania ägs av Wallenberg. När världen globaliseras så innebär det både att arbetsdelningen ökar liksom att också kapitalet internationaliseras. Det förra innebär att utveckling kan ske i en del av världen, produktionen i en annan och ske för en global marknad – Apple utvecklar i Kalifornien, produceras i Kina och säljs globalt. Det senare, kapitalet, blir också alltmer anonymt dvs alltmer av ägandet ligger i händerna på fonder av olika slag långt från forna tiders industrikapitalism. Vi har fjärmats från det forna långsiktiga ägandet, industriella engagemanget och avkastning på satsat kapital – utdelning – till förmån för spekulation, kortsiktighet och kvartalskapitalism – värdestegring på de finansiella marknaderna långt från faktisk intjänandeförmåga.

Där står vi! Produktionen flyttar till de delar av världen där den är billigast och effektivast – fisk som fångas i Nordatlanten filleas i Kina. Utveckling till de delar av världen där kreativitet och innovationsförmåga är som störst – och här har ju Florida visat vad som ger bäst förutsättningar (se t.ex detta).

Vad vi också kan konstatera är att kampen om herravälde som tidigare fördes mellan nationer med militära medel nu delvis ersatts av andra medel (USA-imperialismen som det stora bekräftande undantaget). För länder med litet militärindustriellt komplex framstår andra metoder – frihandel, “demokrati” m.m. – som mer effektiva. Det faktum att kapitalet inte längre är nationellt bidrar ju förstås till detta. Detta såg initiativtagarna till EU och deras intressen sammanföll i stor utsträckning med arbetarklassens/folkens, dvs med dem vars söner och döttrar är de som slaktas i skyttegravarna. För kapitalet hägrade en gigantisk europeisk hemmamarknad som språngbräda i en mer “fredlig” kamp – för folken hägrade fred och bättre villkor (välfärdsstater). Kapitalet behöver riva gränser/hinder för kommers och för folken öppnades det möjligheter till ekonomisk och social utjämning för att undanröja nationalistiskt baserade motsättningar.

Så har också utvecklingen av EU balanserat mellan dessa inte alltid sammanfallande intressena. Ofta förstås – vi lever ju i en kapitalistisk värld – med slagsida mot just kapitalets intressen, vilket åskådliggörs genom att kapitalets rörelsefrihet är större än medborgarnas. Dock har det skett en betydande utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren också på en mer folklig nivå inom Europa.

Euron kan sägas vara ett medel för båda dessa intressen. Den framtvingar faktiskt ett betydande mått av solidaritet inom unionen. Samtidigt har den förstås inte på något sätt påverkat de grundläggade motsättningarna i ett kapitalistisk samhälle. Därmed kommer förstås alltid folken att få betala för kriser och hur skulle det kunna vara annorlunda givet dagens maktfördelning – eller hur skulle det överhuvudtaget kunna vara annorlunda givet att kriser uppträder. Låt oss leka med tanken att någon annan skulle betala för Greklands predikament. Vem skulle någon annan vara? Långivarna framstår väl som ett naturligt val – vilka är de? Och om de drabbades t.ex. av en kraftig nedskrivning av sina fordringar – hur skulle de kompensera för förlusten?

Förlorar t.ex. Swedbank på sina affärer i Baltikum så finns det tre tänkbara räddare – bankens andra kunder (du och jag) genom lägre sparränta/högre låneränta, bankens ägare (som då måste kompensera förlusten på annat håll, sannolikt från dig och mig) eller skattebetalarna (dvs du och jag). Det är klart – man kan alltid låta medborgarna i de berörda staterna ta hela smällen fast då blir det ju vanligt folk där (och nog har balterna fått så det räcker). Så är det ju också i Grekland – bara en liten del av kostnaderna bärs av andra än av grekerna själva (dvs vanliga grekiska människor, arbetare och tjänstemän, studerande etc).

Technorati Tags:
Arbetarklass, Karl Marx, Solidaritet, EU, Euro, Kapitalet

En kamrat ställde några frågor (via Facebook) om EU, om euron, om Grekland. Frågor som det nog inte finns några enkla svar på. Dock skall jag försöka mig på ett...