Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vilka får man döda
Händelser som den i fredags och reaktionerna som följde gör att en rad frågor dyker upp i mitt huvud. Flera rör hur vi förhåller oss till den sorg människor förstås känner när de förlorat nära och kära men också den sorg många delar med dessa. Många har uppenbarligen ett stort behov av att manifestera denna känsla publikt. Även om jag personligen inte känner behov av att lägga blommor på en olycksplats eller brottsplats har jag förstås full respekt för att det känns viktigt för andra.
Själv kände jag mig lättad när det visade sig att polisen lyckats gripa den huvudmisstänkte. Har så många gånger undrat över det faktum att misstänkta för terrorism nästan alltid skjuts ihjäl, vilket förstås försvårar utredningen, minskar våra möjligheter att förstå de mekanismer som leder fram till handlingar av det slag nu ganska många länder fått erfara. Vill ge polisen en extra eloge för ett utmärkt arbete så här långt.
En av de frågor som väckts hos mig gäller just frågan om att döda. Finns det situationer när det kan motiveras. Det enkla svaret är förstås att det bara är befogat i självförsvar och för att förhindra någon annan från att döda. Den principen ligger ju till grund för vår hittills allmänt accepterade syn på människors rätt till liv, vår totala aversion mot dödsstraff – grundläggande för vår människosyn skulle man kunna säga. Numera möter man dock en uppluckring av detta. Ofta möter man uppfattningen att t.ex. drönarattacker mot av ”någon” utpekade terrorister är acceptabelt. Då behövs plötsligt ingen rättslig prövning.
Denna syn luckrar också upp grundläggande värden i vår rättsuppfattning. Man stöter numera ganska ofta på uppfattningen att människor som kommit tillbaka från Mellanöstern och kan misstänkas deltagit i strider på Daesh sida ska antingen utvisas (även om de är svenska medborgare), övervakas eller fängslas. Inser det problematiska när det gäller bevisläget men för mig är det självklart att de måste få en rättssäker prövning. Noterar också att en sådan uppfattning var betydligt mindre vanlig när vi under 90-talet tog emot rätt många med liknande erfarenheter men då från Balkan. Verkar som om vårt försvar av de mänskliga rättigheterna blivit alltmer selektivt.
Såg filmen Eye in the Sky häromkvällen. Den belyser en del frågor kring om och när det är rätt att döda misstänkta (som anses skyldiga utan prövning)och till vilket pris, i det fallet sk collateral damage. Den belyser också en annan mycket viktig fråga om hur även det sanktionerade dödandet påverkar utförarna. Det är också en fråga som upptar mig en hel del. Vi tycker självfallet att människor som deltagit i dödande på Daesh sida bör ställas till svars för det och många tycker nog det är obehagligt att några kanske kan vandra runt på våra gator. Samtidigt finns det numera inte så få personer som deltagit i strider, dödat andra människor, i aktioner sanktionerade av den svenska staten. Hur har deras föreställningsvärld påverkats av det. Tror det t.o.m. finns någon form av mera nyligen definierad typ av PTS som just drabbar de som opererar drönar-attacker, dvs dödar på mycket långt avstånd.
Slutligen en helt annan men relaterad fråga som jag också ibland funderar på. I vår rättsordning ingår att en mordåtalad mentala status ska fastställas genom en rättspsykiatrisk utredning. Inte så sällan meddelas att vederbörande är frisk och kan dömas till fängelse. För mig framstår det som märkligt, det betyder ju att vi anser att någon som med berått mod dödar en annan människa är frisk – jag fattar helt enkelt inte det.
Lars Flemström skriver: Det är din gruppmentalitet, som kräver en av alla föraktad grupp att skylla på, att ingen av din sort kan ha begått detta, gärningspersonen måste tillhöra någon annan grupp, i detta fall ”de sjuka”. Det är denna gruppmentalitet som ligger bakom rasförföljelse och annat förtryck av minoriteter som skiljer sig på något särskilt sätt från majoriteten. Det är förvisso en hisnande tanke att fullt friska människor, sådana som du själv, är kapabla att begå sådana här dåd. Men tänk om det faktiskt är så? Vilken verklighetsuppfattning har denne man haft, som levt illegalt i vårt land och brutit mot våra lagar, och har sett bomber mot hans egna meningsfränder bland IS-krigarna i Syrien och Irak, som enligt hans förmodan kämpar för en ytterst rättfärdig sak? Med sjukförklaringarna av de grövsta brottslingarna följer inställningen att det är synd om dem, att de måste tas om hand i stället för att straffas. Vi får då en uppluckring av rättsmedvetandet och den preventiva effekten av lagstiftningen. Samtidigt som vi stärker vår egen självkänsla som tillhöriga en bättre sort. Var inte den här mannen uzbek? En ”sjuk” uzbek, dessutom?
Har man inte rentav haft en väldigt ”sjuk” president, Islam Karimov (som dog häromåret), i Uzbekistan, som är en avskyvärd diktatur? I förlängningen av det resonemanget ligger att hela det uzbekiska folket är ett ”sjukt” folkslag. Drar vi ut linjerna ytterligare, finner vi att flertalet av de östeuropeiska judar, som förintades i nazisternas koncentrationsläger var ättlingar till invandrare från de orientaliska delarna av det gamla tsarryssland, alltså ett främmande och föraktat folkslag, som dessutom förmodades sprida sjukdomar.
Förstår tyvärr inte ditt resonemang. Jag har väl inte skrivit något som kan motivera dig att tillskriva mig någon form av gruppmentalitet som skulle kräva en föraktad grupp att skylla på. Om en individ är sjuk så är det en egenskap som är i allra högsta grad individuell och det konstituerar följaktligen ingen grupptillhörighet.
För mig är det uppenbart att de flesta människor inte skulle kunna tänka sig att döda annat än i mycket extrema situationer. Det är därför jag funderar på vad det är som gör att vissa kan begå handlingar som den i fredags.
Lars Flemström skriver: Om inlägget inte hade kommit så nära inpå terrordådet i Stockholm, hade jag trott att det hade varit ett inlägg i abortdebatten. Vilka får man döda? Det är relevant att ställa frågan vem som är en barnmorskas patient. Är det inte märkligt att just de yrkeskår som har till uppgift att hjälpa små barn att födas vid liv, inte tvekar det minsta att döda… ja, vad ska den kallas, som de dödar?
Vår syn på vem som får dödas, och på den som gör det, bestäms nog mer av sociala konventioner och grupptryck än vi tror. Och om man då lever utanför samhället, som illegal invandrare och har satt i system att bryta mot svenska lagar och sociala konventioner, och ser på TV hur bomber fälls över ens meningsfränder (IS) i Syrien och Irak, så har man sannolikt en helt annan världsbild än du och jag.
Jag menade verkligen inte att peka ut just dig som särskilt klandervärd, men jag erkänner gärna att det jag skrev var en medveten provokation. För att du och andra ska tänka efter. Du reagerar som de flesta andra, inklusive jag själv – innan jag började engagera mig i kampen för psykiskt sjukas rätt till människovärde och slippa blandas ihop med kriminella missbrukare, som begår avskyvärda brott under påverkan av droger, eller abstinens. Vi har alla ett behov av att rädda vår självrespekt, när en annan människa har begått ett avskyvärt brott, genom att säga att den människan tillhör en annan grupp än vi själva.
Syndabockarnas historia består av en mängd sådan grupper. Längre tillbaka, innan man visste vad sjukdomar beror på, blandade man ihop sjukdomar och olyckor. Om man snavade över en trädrot och slog sig illa, var trädet ”sjuk” som hade väst så konstigt av ren elakhet. Redan under medeltiden lagstiftades att synskadade skulle hållas fastkedjade för att de inte skulle ställa till med eldsvådor. Sedan var det ”häxorna”, och längre fram judarna, därefter utlänningar i allmänhet, och därefter ”bögarna”.
Och nu återigen de ”sjuka”. Vi har en hel pseudovetenskap, rättspsykiatrin, som sjukförklarar brottslingar på ytterst oklara grunder, exempelvis att brottet var ”irrationellt”, d.v.s inte till någon påtaglig vinst för gärningspersonen. I denna kontext stämplas märkligt nog inte den i särklass vanligaste brottstypen bland psykiskt sjuka (snatteri, som beror på att många tvingas leva i svår fattigdom p.g.a samhällets fördomar mot dem) som ett sjukdomssymtom.
Det är ett hyckleri utan like, när man i syfte att ingen oskyldig gruppmedlem ska behöva lida för vad någon inom gruppen (exempelvis: invandrare) har gjort, bestämmer att den ena gruppen efter den andra inte får utpekas – utom just de psykiskt sjuka. De är idag den mest förföljda och diskriminerade gruppen i det svenska samhället. Vilket givetvis allvarligt försämras deras chanser till tillfrisknande och återkomst till normalt liv.
Vårt behov av syndabockar, för att höja oss själva över varje misstanke att själva kunna begå ett allvarligt brott.
Senaste kommentarerna