Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Man kan vara polyamorös också
I sovrummet har staten inget att göra: “Äktenskapsbalken borde ersättas med en neutral samlevnadsbalk
Alla ska ha rätt att älska vem de vill, så många de vill, hur de vill. Detta är det jag brinner för, och det är det budskap jag vill föra fram”
(från Klara Gratte i Aftonbladet.)
Det pågår diskussioner här och var kring huruvida det finns en skala utmed vilken vår syn på sexualitet och samlevnad rör sig. Enligt vissa kan det nu helt politiskt korrekta synsättet när det gäller homosexuellas rätt till traditionella heterosexulla statligt sanktionerade samlevnadsformer uppfattas som ett steg utmed dennna skala. Om vi glider (och denna skala faktiskt finns) var är vi då på väg – vilka former av sexualitet och samlevnad kommer att vara politiskt korrekta i morgon?
Som sagt – om det finns en skala – ger oss Klara Gratte glatt en glidning utmed densamma. Hon argumenterar för att staten överhuvudtaget inte skall lägga sig i vilka konstellationer som vill leva tillsammans med eller utan sexuella relationer (dock begränsat till myndiga) uppenbarligen främst för att legitimera vad hon kallar polyamorösas val (vilket jag tror är flera “fruar/män”).
Technorati Tags:
Swedish, Politics, Politik, Sexualitet, Äktenskap
Jag kan förstå Grattes resonemang utifrån principiella utgångspunkter – man kan verkligen diskutera vad som skall regleras i lag som berör våra privata förhållanden men det gäller så mycket mer än bara sex och samlevnad. För att också acceptera hennes resonemang (argumenten är ju inte så starka) så måste man nog analysera vad syftet är med nuvarande regler och förstås konsekvenserna i förhållande till dessa syften av en ändring.
Att hon begränsar sig till myndiga är naturligtvis också politiskt korrekt idag med all uppmärksamhet som riktas mot pedofiler. Vad händer när vi om några år är mogna att sänka myndighetsåldern till 16 år?
Stickspår: Det är väl för övrigt inga lagar som idag hindrar t.ex. en 16-17-åring från att leva tillsammans med en eller flera av samma eller motsatt kön (eller både och). Är man tillräckligt osams med föräldrarna kan man nog med lite energi t.o.m. få myndigheternas sanktion (bidrag). Det gäller väl egentligen bara att se till att ingen inblandad är för gammal (eller för ung).
Vad skönt att vi är överens, Peter! =)
Ja, vi kan nog också komma överens om att det är normen som fått stå som bestämmande. Och normen har kommit från hetersexuella män. Det kan man ju se på många ställen i världen.
I många länder kan vi se hur män får ha flera fruar samtidigt. Fruar får dock endast ha en man. Och på vissa ställen är kvinnornas lott att om mannen dör, bli tiggerska, för hon får inte gifta om sig.
Det är ju fortfarande idag att kvinnor ska vänta med sex tills den rätte kommer (förr var det naturligtvis maken), medan män får agera ut sin lusta på ett helt annat sätt. Killar som blir av med oskulden är kungar och ju fler de ligger med, desto större hjältar blir de.
Man kan även se det i det beteende som lärs in hos barn. Flickor blir inlärda att det inte är fint att ta sig mellan benen, medan det anses normal för pojkar.
I delar av Afrika så är normen att kvinnan, för att bli kvinna måste omskäras. Gör inte kvinnan det så anses hon vara en utanför samhället och inte värd något. Omskärelsen omfattar många gånger att man skär bort de yttre blygdläpparna och klitoris och sen syr igen slidan för att lämna ett riskornstort hål.
Och homosexualitet. Dödsstraff i många länder och fortfarande många som jobbar mot att homosar ska få lika rättigheter.
Man kan naturligtvis även se det i religioner. I Bibeln är treenigheten ett patriark. Kvinnan får inte tala i kyrkan (stort argument hos kvinnoprästmotståndarna). Kvinnan skylls det på i lustgården.
Och så skulle man kunna hålla på i all oändlighet.
Jag tror ändå att de som finns inom normen blir rädda för det som inte är en del av den. Och i dagens sekulariserade samhälle, där tron inte längre spelar samma ”rättsliga” roll som den gjorde förr, så kommer alla dessa andra former upp till ytan. Homosexuella, som blivit förtryckta och inte fått leva de liv som de innerst inne velat för att andra sagt att det varit fel. Människor som kommit fram till att de kan bli kära i flera samtidigt och velat leva så, men att det inte passat in i den norm som faktiskt skapats (den finns dock på andra platser i världen). Eller även de som anser att sex utanför parrelationen är okej. Och är det så att man utgår från att normen är rätt så blir allt annat fel. Utgår man dock från att normen är just norm, så kanske frågan skiftar fokus, just vad det är som är godtagbart utanför normen.
Om du frågar mig. Tjae, jag säger mest att så länge man inte skadar varandra och att alla inblandade är införstådda på reglerna man satt upp så borde det väl inte vara ett problem. Om det finns 5 människor som anser sig vara lyckliga och njuta av varandras sällskap som jag njuter av mitt sällskap med min pojkvän och som du med din flickvän så är det inte min sak att säga åt de att sluta. Det är deras egen. Samma sak om det finns par som kör med öppna förhållanden. De sätter själva sina gränser för vad som är ok och inte. Ingen annan.
Och så självklart. Samfunden måste själva få bestämma vilken värdegrund deras tro vilar på. Oavsett om det är Svenska Kyrkan eller Livets Ord.
”Inte heller har jag sett några argument för varför andra konstellationer än man/kvinna måste få ingå äktenskap i kyrklig mening.”
För att de älskar varann?
Peter A skriver: De som förespråkar frihet skall aldrig behöva förklara eller argumentera för sig. Det är de som vill inskränka andras rättigheter och friheter som skall förklara sig.
Staten, du eller någon annan har ingenting med att göra hur jag eller någon annan väljer att leva våra liv; varken i sängen eller någon annanstans. Staten skall därför inte reglera äktenskap, samboförhållanden eller partnerskap.
Att ens försöka dra in pedofili eller några andra avarter av sex i den här debatten är bara löjligt.
Jag tycker som du förstår inte att det är löjligt att dra in pedofili i diskussionen även om jag ju <b>rätt tydligt </b>markerade att det var ett lite tankemässigt stickspår just i samband med kommentaren till Grattes debattartikel.
Jag tycker att detta är en viktig debatt där vi inte riktigt vet var vi skall landa dvs vad är egentligen en rimlig 2000-tals politik för området familj/samlevnad/sexualitet? Jag tror inte att sakernas tillstånd den 28 maj 2006 är det slutliga svaret på frågan. Grattes teser bekräftar ju detta.
Skälet till varför just pedofilin kommer med som exempel är att jag prövar en argumentationslinje som utgår från att vår inställning till olika former av sexualitet faktiskt inte är konstant utan rör sig utmed en skala. Ja tänker mig då inte en fast skala som är statsitk över tid utan snarare en tredimensionell (minst) sådan där vi helt enkelt över tid faktiskt förskjuter oss.
I USA finns det stater som föbjuder andra sexuella handlingar än samlag mellan man och kvinna och (tror jag) bara i missionärsställning. Det finns förbud mot analsex, oralsex etc. För inte så länge sedan skedde en stor förändring av vårt allmänna förhållande till sexualitet/nakenhet där Vilgot Sjöman var betydelsefull med sina filmer.
I andra delar av världen existerar det vi kallar pedofili i form av sanktionerade giftermål med mycket unga (främst eller möjligen endast flickor som drabbas). Månggifte accepteras också i en del andra länder. Homosexualitet är väl belagt med dödsstraff på sina håll.
Det finns länder i Europa som tillåter prostitution – hos oss är köp av sex olagligt. Enligt tidningsuppgifter pågår en slags separering av sexualiteten och kärlekslivet där kompissex ökar (vet inte om det stämmer). Andelen personer som inte lever i fasta parrelatioer ökar också tror jag – de slutar väl inte vara utövande sexuella varelser.
Vi tillåter samlag från 15 års ålder – det har vi inte alltid gjort. Tror att åldersgränsen varierar en hel del mellan olika länder.
Jag tror alltså att vi rör på oss -jag vill diskutera vart det kan antas föra oss. Tidsperspektiv – kanske de närmaste 20 åren.
Bra inlägg återigen, Peter. Jag avstår från att skriva så mycket mer. 😉
Ja, nu har jag läst både inlägg hos Stefan med kommentarer och hos dig, Aqurette, Hit &Dit och lite annanstans.
Alltså, jag är inte emot att man diskuterar saken i sig, men jag har ändå problem några saker.
Homosexualitet anser ni tydligen vara en avvikande sexualitet för att den inte är heterosexuell. Och därför buntas den ihop med andra avvikande sexualiteter och störningar som tidelag och pedofili. För det är så och endast så jag kan tolka det hela när man säger att om en avvikande sexualitet legitimeras (homo), så finns det risk för att andra också legitimeras. Och det blir ett problem när jag som homo måste bevisa, varje gång, att jag är en sund och förnuftig människa, vars sexualitet då inte korrumperar till nåt värre. Det må förvisso vara mindre än 30 år sen som homosexualitet slutade anses vara en sjukdom, men nånstans så vill jag tro att under de 30 åren så har nivån höjts några snäpp än att vi ska glida ut i ”vart är samhället på väg när homosar ska få gifta sig?”
g-spot,
det torde väl ha framgått – när du nu läst allt här hos mig att jag inte alls hävdat att homosexuella skulle vara avvikande. Vad jag har försökt diskutera är den samhålleliga synen på sexualitet, hur den förändrats och om den kommer att förändras ytterligare. Då utgör homosexualitet bara ett exempel på en annan sexualitet än den traditionellt dominerande heterosexualitetn och i den meningen förstås en slags symbol för vad som skulle kunna vara möjligt (enligt tesen om vi nu kommit så långt – vad är nästa steg).
Eftersom man väl rimligen bör se vår nuvarande syn just på homosexualitet som ett framsteg blir det ju än mer intressant att fundera över vad som skulle kunna vara ett rimligt nästa steg i en sådan förändrad syn på andra typer av sexualitet, sexuellt intresse m.m. Nu verkar det ju vara flest homosexuella som inte vill se att en sådan utveckling är rätt sannolik/möjlig. Om den är önskvärd är ju en annan fråga men då bör ju gränserna klarläggas – de flesta verkar använda myndighetsbegreppet som ett skydd mot att behöva diskutera själva frågan dvs om det finns sexuella läggningar, intressen som vi inte kan acceptera.
För övrigt: egentligen var det mest konsekvenseran av vår syn på sexualitet i förhållande till krav på att staten och/eller samfund legitimerar samlevnadsformer som jag egentligen tyckte var mest intressant att diskutera. Ingen har framfört något argument för varför t.ex. ett samfund inte fortsatt skulle kunna ha vigselrätt bara för att de bara vill viga vissa konstellationer. Inte heller har jag sett några argument för varför andra konstellationer än man/kvinna måste få ingå äktenskap i kyrklig mening.
Jaha… jag förstår… vi skulle lika gärna kunna byta ut dessa sexualiteter med fetischer… om man helt plötsligt tycker att killar som älskar kvinnofötter är ok, vad kommer vi då tycka om de som gillar kisssex, senare i livet?
Återigen. Man utgår från normen och undrar att om man legitimerar en icke-norm, hur kommer vi att hantera de andra icke-normerna i framtiden? Om vi flyttar fram gränsdragningen för vad som är en ”okej” sexualitet idag, vart kommer vi i framtiden att dra den sista gränsen?
Jag skrev aldrig att du tyckte att homosexuella var avvikande. Men att sexuella läggningen var det (från normen).
Du skriver däremot att homosexualitet blir en slags symbol för vad som skulle kunna vara möjligt. Och det är just det som är min poäng. Det är det som jag ser är att bunta ihop. Gränsdragningarna är inte ens åt samma håll. Min sexualitet går inte ut på att utnyttja de som inte kan svara själva. Min sexualitet går ut på att jag gillar de av samma kön som jag. Hence, det finns ett konsensus med. Men, när normen måste dela med sig, då frågas det vart det hela kommer att sluta. Och jag är ledsen, men jag kan inte förstå varför jag skulle tycka att det är okej att man sätter min sexualitet som en symbol för alla avvikande sexualiteter (från normen).
Sen när det kommer till kyrkan. Jag har iaf aldrig förespråkat att man ska ta bort vigselrätten. Jag tycker att samfunden själva ska få bestämma vilka kriterier de ska ha för vigsel. Varav att om Svenska Kyrkan säger att det är ok, då är det ok för dem. Och inget mer med det. Sen är det klart att det är viktigt för oss att vi ska få ta del av samhället med samma rättigheter som ni. Som giftermål. Varför ska vi inte kunna få gifta oss? Jag kan inte heller se någon argumentering till varför äktenskap bara ska vara mellan man och kvinna.
G-spot, vi är nog rätt överens. Homosexualitet är symbol för detta av det enkla skälet att det bara under min livstid skett en betydande förändring i synen på sådan/a och att jag därmed utgår från den historiskt etablerade normen heterosexualitet. Ligger ingen värdering i det. Möjligen/troligen är det väl så att heterosexualitet också är norm därför att den 1) har en dominerande ställning vad gäller det relativa antalet utövare och 2) den har (åtminstone har haft) en viss relation till vår förmåga att reproducera oss vilket ju inte är helt oväsentligt.
När det gäller regleringen av samlevnaden har jag hela tiden hävdat att lagen bör vara neutral vad avser kön. Vigselrätt verkar vi båda tycka kan tillkomma respektive vigselförättare oaktat vilken typ av konstellation denna vill viga.
Problemet jag försökt adressera i detta senare avseende handlar om andra samlevnadsformer än parrelationer. Det har vi också en historiskt bakgrund till varför par är norm. De polyamorösa vill tydligen ha samlevnadsregleringen att omfatta grupper av människor – det är också en utvidgning man behöver fundera på.
PS Jag förstår faktiskt inte riktigt skillnaden mellan sexuell läggning och fetisher. I båda fallen är det någon/något annat man tänder på sexuellt och/eller gillar, blir kär i. Antar att de med sexuella fetisher skulle kunna hävda att de upplever just det.
null, samlevnad på samma villkor i juridisk mening sanktionerat av staten ja – men inget argument för att en kyrka måste anse att det är ett äktenskap i deras mening. Kallas respekt för andra människors uppfattning:-)
Senaste kommentarerna