Splittra och härska!

Den endimensionella klasskampen: “I längtan efter att förenkla och skapa några gemensamma punkter för feminismen glömmer man att kvinnan man kämpar för också är en invandrad lesbisk tjej på rullstol. Men hon passar inte in i ramen, hon står i vägen för regeringsskifte så vi rullar helt enkelt bort henne, verkar man tänka i de led som vill ha klass först sen modeorden. Och kontentan av denna iver att hålla sams och prioritera klass med en slight touch av jämställdhet blir i bästa fall att vita heterotjejer får leka med de vita heterokillarna i samma hage och njuta av smaskiga maktprivilegier”

(Hittat via PromeMorian.)

Ramlar över inlägget ur vilket citatet ovan är hämtat och blir bara alltmer förundrad efter läsning av detsamma och av den ganska omfattande diskussion det tydligen ledde till (se kommentarerna i anslutning till inlägget). Min förundran grundar sig på följande: Som väl de flesta människor som definierar sig som vänster torde inse så lever vi inte i ett klasslöst samhälle. Klass förstås här främst inte som en indelning efter levnadsstandard (en del tycks ju få problem med att en rörmockare kan tjäna mer än en lärare) utan utifrån gruppens förhållande till den rådande produktionsordningen och därmed till den grundläggande maktordningen i samhället. Vi lever dessutom i i ett land som i realiteten är en del av en världsordning som i stor utsträckning styrs av den amerikanska imperialismens intressen. För oss vanliga svenskar innebär detta vissa fördelar i termer av levnadsstandard etc.

Upprätthållandet av denna värdsordning liksom av maktstrukturen i vårt land baseras på idéer som vi normalt accepterar utan vidare men som ibland används som motiv för att med våld upprätthålla/vidga kapitalets intressesfär. Det intressanta är att den mest effektiva metoden för att upprätthålla en maktstruktur är att härska genom att splittra. Den strategin har arbetarklassen i alla länder utsatts för – något som fackliga organisatörer ofta brutalt fått känna på. I ett välfärdssamhälle som vårt krävs emellertid mer sofistikerade metoder – motsättningar växer fram mellan grupper som egentligen har samma intressen baserat på sin roll i produktionsapparaten. Så håller sig alltså ett kapitalistiskt system med orättvisor som skapar underlag för motsättningar som sedan blir idéer som är mindre farliga ur systemets synpunkt. Härur hämtar vi t.ex. grunden för rasism. Det är oerhört viktigt att se hur de materiella faktorerna påverkar vårt tänkande. Som exempel kan man ta jämställdhetsfrågan (detta skall inte ses som ett argument mot jämställdhet som ju bara är en funktion av jämlikhet):

Under 50-talet ökade produktionen kraftigt och efterfrågan på arbetskraft översteg tillgången. Frågan blev var det fanns en arbetskraftsreserv och den befanns finnas dels inhemsk i form av kvinnor, dels i fattigare länder inom Europa. Ur detta har utvecklats – med utveckla avses här fått masspridning – några idéer; kvinnans rätt till självförsörjande (bara för att det inte längre räckte med en lön för att försörja en familj), det mångkulturella samhället, förskolans hegemoni som förvaringsplats för barn m.fl. Samtidigt skapade det ett skiktat arbetsliv där kvinnor och invandrare kom att tillhöra de mindre priviligierade “arbetarna” och alltså sedan dess har kunnat utgöra underlag för motsättningar inom arbetarklassen. Därmed utmanas inte längre makten utan “kampen” fokuserar på dessa inomklassliga motsättningar som dessutom ideologiseras (och akademiseras!).

Den endimensionella klasskampen: “I längtan efter att förenkla och skapa några gemensamma punkter för feminismen glömmer man att kvinnan man kämpar för också är en invandrad lesbisk tjej på rullstol....